Tuesday, May 13, 2008

Dagens ord: Zugunruhe


Zugunruhe kommer från den tyska flyttfågelforskningen och betyder det tillstånd som framför allt drabbar fåglar under den tid på året då de är inställda på flyttning. Zugunruhe brukar beskrivas som "migratory restlessness", alltså flyttningsoro. Det mäts bland annat genom att man stänger in småfåglar i en bur med tryckkänsliga sensorer eller, som i exemplet ovan, har botten full av färg som lämnar spår efter sig. Antalet hopp som fågeln gör och i vilken riktning (de har ju oftast sina kompassriktningar klara för sig i huvudet) blir ett mått på fågelns zugunruhe.

Någon som känner sig lite zugunruhig? Själv vill jag flytta ungefär 3,3 mil österut, till Fjäderägg.

Monday, May 12, 2008

Spängerna

Vi befinner oss vid nätplatsen Granskogen, som består av tre stycken, fem meter höga fångstnät, mitt inne i just en granskog. Det är en fuktig plats och de träspänger som har skyddat ringmärkarna från att trampa ner i det decimeterdjupa gyttjediket har lösts upp och ruttnat bort. Vi arbetar med att tillverka nya. Tyvärr har vi inte fått med oss något nytt virke ut till ön, och det brädupplag som Länsstyrelsen har här, som har legat i sina högar i fem år nu utan att de har gjort något med det, får vi inte använda. Den här sommaren, säger de, ska de bygga spänger av det kors och tvärs över ön. Ingen tror på dem.
Så vi har fått bryta upp bräder från ett annat, mer lågprioriterat område. Brädorna vandrar omkring över ön. Nu ska de få ligga här ett tag, och det är antagligen deras sista vila. Inga brädor lämnar den fuktiga granskogen levande, det ser rötsvamparna till. Ett par år bara, sedan är de mjuka och fuktiga och bryts slutligen av under tyngden av någon ringmärkares stövel.

Jag sitter hukande längs med spången, känner det kalla, fuktiga virken genom det tunnslitna jeanstyget i baken. De andra, de Vuxna Männen, tornar ovan mig. Om jag var liten i deras sällskap redan innan, är jag ännu mindre nu. En av dem har en motorsåg i handen, ibland trycker han på gasreglaget och den ger ifrån sig ett vrål. Han gör det bara för att påminna sig om att den hänger där i hans hand. Att vi har en enda motorsåg och att det är han som har den. Ibland ser han en uppgift för sig, en utskjutande brädstump. Då blänker det till i hans ögon, han trycker stadigt ned brädan med sin Lundhagskängeförsedda fot och med ett snabbt ingrepp har Mannen och hans motorsåg kapat brädan. Det hade tagit flera minuter med den vanliga sågen. Det doftar oljeblandad bensin och kraft i luften.
Jag sitter där hukande på min bräda, ser på de andra i grodperspektiv. Med så hårda och raka hammarslag jag förmår driver jag in femtumsspikarna i brädorna och fyller därmed en funktion.
Jag förnimmer plötsligt ett barndomsminne, och jag sjunker med glädje in i det. Jag är fem år gammal och farfar bygger ett hus tillsammans med Knutte, min halvbrors morfar. Jag har fått brädstumparna som de sågat av att leka med och sitter en bit bort, under klätterbjörken och snickrar med redskapen i min snickarlåda. Jag leker i tankarna med denna drömbild, tänker på min litenhet, att jag aldrig använt en motorsåg och att jag egentligen är livrädd för dem. Att denna arbetshelg är en undersökning i att känna sig som ett praktiskt redskap, men samtidigt inte skämmas för vad jag är och vad jag kan och vad jag tänker.

Plötsligt delar jag med mig av min drömbild till de andra! Till de Vuxna Männen! I helvete, tänker jag, det är lika bra att dela med sig av min litenhet, berätta att jag trivs med att sitta där i marknivå och hamra! Jag känner mig som när jag var barn, säger jag. Som när jag satt och snickrade av brädstumpar medan farfar byggde hus.

Lite senare säger jag till motorsågsmannen: Du tycker väldigt mycket om att köra motersåg, va? Det syns på dig lång väg att du är en sån som tycker mycket om att köra motorsåg.
Han nickar.

Sunday, May 11, 2008

Nätstolparna

I helgen befann jag mig på Stora Fjäderägg under årets arbetshelg då Fågelstationen ska göras i ordning för året. Fönsterluckorna som skyddat stationen från vinterns snöstormar ska tas bort, stolparna som ska hålla uppe fågelnäten ska tryckas ner i marken och förtöjas med linor. Det är märkligt, trots att stationen har funnits i 26 år har ännu ingen definitiv lösning nåtts kring hur man bäst stagar upp en nätstolpe. Ängslig att göra fel och framstå som hopplöst ohändig bland de andra praktiskt lagda motorsågsmännen vill jag alltid be om råd, undra försynt vilka knutar som är bäst för ändamålet. Jag tänker: den ska vara lätt att ta upp om man måste göra om, ändå stabil, inte lösa upp sig, inte slösa för mycket snöre. Svaret blir alltid: äsch, det är ingen som vet. Knyt bara lite hur som helst. Så till er som ska följa med till Ägget nu i vår: för 26:e året i rad så kommer stationens nätstolpar sitte uppsatta lite hur som helst, fastknutna i mer eller mindre rundade stenar, enbuskar, ruttna granlågor och allsköns bråte. Knutarna som har använts är i huvudsak dubbelknutar och så klassikern: snurra 20 varv runt ett träd och gör en sådan där ögle-knut som man kan lösa upp genom att dra i den lösa änden. Men det kommer fungera utmärkt i år igen.

Friday, May 09, 2008

Handsken är kastad

Jag ger er nu ett svar på Manis svar på mitt förra inlägg.

De gör en virvlande dans tillsammns, Currie och Envall. En dans om nuet och det förflutna, om att finnas och inte finnas.
Jag har skrivit om Envall litet grand:

Past is real in light of present,
and present is real in light of past,
and holo- and paraphyletic processes in the past are thus real
in light of monophyletic groups of things in the present,
whereas monophyletic groups of present things are real
in light of their holo- and paraphyletic past.
But paraphyletic past is never the present.

Thursday, May 08, 2008

Hennig vs. Envall


Hittade en väldigt vacker dikt i en nyligen utkommen vetenskaplig artikel. Dikten är egentligen ingen dikt utan ett stycke ur artikeln som jag själv radbrutit ner för att ta fram dess inneboende skönhet. Om ni struntar i varför jag läste artikeln så hoppa till slutet av den här texten! Men om ni vill veta vad jag sitter på mitt kontor och tänker på om dagarna så fortsätt läs.

Själva artikeln är mycket kontroversiell och kommer att sågas jäms med fotknölarna inom kort, skulle jag tro. Den är skriven av Mats Envall och publicerades i senaste eller näst senaste numret av Biological Journal of the Linnean Society (tidskriften som refuserade mitt examensarbete!). I denna artikel går Envall till angrepp mot användningen av vissa begrepp som myntades av den mytomspunna och oerhört inflytelserika tyske biologen Willi Hennig år 1950. Begreppen är monofyli (en grupp av arter eller individer som alla delar en gemensam anfader), holofyli (alla arter och individer som en anfader gett upphov till) samt parafyli (några av de individer och arter som en anfader gett upphov till, men inte alla).
Hennig själv använde bara begreppen monofyli och parafyli - och detta var hans stora misstag, menar Envall. För parafyletiska grupper är samtidigt också monofyletiska, och då är inte begreppet monofyli längre otvetydligt definierat och därmed ontologiskt inkorrekt att använda så som Hennig gjorde.

Han har en poäng där, men Envall nöjer sig inte med det, utan han vänder sig mot hela proceduren att avgränsa grupper i naturen baserat på gemensam härkomst (detta sätt att se på världen har kommit att kallas kladistik och var Willi Hennigs allra största bidrag till vetenskapen). För även om man inför begreppet holofyli (så som jag definierat det ovan) för att lösa begreppsförvirringen kring begreppet monofyli , så är begreppet holofyli i sig själv en språklig omöjlighet, menar Envall, eftersom man inte kan avgränsa en naturlig grupp som skall rymma en förfader och alla dess avkommor - för dessa förfäder är döda och omöjliga att klassificera!
Han avslutar med ett unisont hyllande av den Linneanska principen att strunta i gemensam härkomst och prioritera en praktiskt användbar systematisering: "[I] ...conclude that Hennig’s conceptualization of phylogenies is both inconsistent and empirically wrong, whereas Linné’s instead is consistent and correct."

Funderar lite på hur BJLS kunde publicerade denna artikel, kanske var det bara för att dra igång en debatt. Trots att artikeln i grund och botten handlar om att Envall vill lösta en begreppsmässig förvirring så är den skriven på en så sällsamt förvirrad engelska, med en så slarvig begreppsanvändning att den plötsligt slutar vara vetenskap och blir poesi. Lyssna bara:


Process is real in light of things,
and things are real in light of process,
and holo- and paraphyletic processes are thus real
in light of monophyletic groups of things,
whereas monophyletic groups of things are real
in light of holo- and paraphyletic processes.


Vackert, tycker ni inte?

Monday, May 05, 2008

Schampotjuven

Oh besvikelse: NÅGON har för andra gången på två veckor stulig både mitt schampo och min duschtvål från prinsgatans duschutrymme! Nu har jag inte råd att ersätta dem utan kommer varje dag få pröva nya små stulna skvättar ur allsköns nästan tomma flaskor som står där nere och ruttnar - kamomillbalsam som tvål ena dagen, 3-in-1-machogel som schampoo nästa, blossom-rose-body-gel den tredje! Lite fikondoft på det och jag kommer att lukta som en sinnessjuk man.
Jag känner mig förföljd och skändad! Jag som känt mig så trygg i detta hus, med den snälla brevbäraren, de goda grannarna. Trott att man kan lämna saker framme, lita på andras godhet. Men nu blir det till att ha sitt lilla schampooförråd i tryggt förvar i sitt lilla, lilla låsta rum och stå och stirra ut genom tittgluggen, ut i trapphuset i jakt på misstänkta schampotjyvar.
Funderar också på att sätta upp en lapp: DET ÄR INTE KUL LÄNGRE.