De aderton var församlade.
Vi var de arton insektsälskarna som under en helg skulle diskutera hur ett par miljoner flugor bäst kan sorteras. Persongalleriet bestod av särskilt utvalda flugforskare eller andra specialister; somliga med enorm erfarenhet av att likt en mänsklig maskin med pincetter istället för fingrar sitta och sortera miljoner och åter miljoner insekter ensam på sitt kontor. En annan var oerhört intresserad av en flugfamilj vars larver borrar gångar inne i växter (en särskild larv som han aldrig kunde sluta prata om borrar 30 METER långa gångar innanför björkens bark, jag blev mycket kraftfullt ombedd att snitta upp ett antal björkar i Umeå för att se om den förekommer så långt norrut). En tredje är världens främsta expert på köttflugor samt världens trevligaste människa, en fjärde världsbäst på vissa primitiva fluggrupper. De båda sistnämnda är nog någon form av idoler för mig. Fram till den här helgen har jag tänkt att jag haft en sund distans till mitt flugintresse. Kanske visade jag just prov på den sämst självinsikten någonsin när jag påstod det och nu sitter alla och skrattar åt mig, kanske var det länge sedan jag gick över den gräns då man förlorar distansen. Hur som helst så är jag nu övertygad om att jag passerat denna gräns, för jag tycker att det var en sådan fantastisk samling människor som var här att mitt sinne omöjligen kan vara klart. Som jag trivts! Det är inte bara exotism för mig, inte bara ett intresse som gör att jag träffar en massa roliga människor som fyller mitt liv med historier. Det är på allvar någonting som får mig att må väldigt bra och tycka att världen är rolig och meningsfull. Eller kanske inte meningsfull, ibland ger det mig svindel, fyller mig med en känsla av alltings oändliga obegriplighet. Denna känsla drabbar mig ungefär tre gånger om dagen, då måste jag gå undan eller bara försöka tänka på någonting annat.
Jag tycker om att det finns flugor som är så sällsynta och mytiska att de dykt upp blott tre gånger i entomologers håvar och fällor under de senaste 300 åren, en gång i Finland, en gång i ryska karelen och en gång borta vid Jenisej. Och jag älskar att det den här helgen suttit 18 personer och ljugit, skrutit och häpnat över allt fantastiskt som finns som flyger runt på sina två vingar. Att leva är att välja och tja, varför inte välja att älska det här?
