Jämna plågor

Var kom förritin ifrån?

2011-08-12T09:09:00.000-07:00

Jag har iakttagit uttrycket förritin ett tag, med känslan av att det bara måste vara något som uppkommit någonstans i min närmaste omgivning, och därefter spritt sig över världen. Det är väl inte helt ovanligt att känna så, och de flesta gånger man får den känslan bygger den nog helt och hållet på inbillning. Tex så trodde jag, som förmodligen många andra med mig, att alla de företeelser som blossade upp och dog ut på skolgården - ramsor, elaka skämt osv - uppfanns av elever på min egen skola, vilket jag förstås senare tvingades inse inte var sant, utan att dessa mem snarare spreds från skola till skola, och att de mycket väl kan ha varit i omlopp i decennier.

Hur som helst. När min lillasyster, som bor i malmö, nyss skrev ett blogginlägg som avslutades med orden "bild från förritin", fick det mig att göra någonting som jag länge tänkt göra: kolla när förritin började dyka upp på internet.

Så jag gick till google, bråkade lite med det för att få fram möjligheten att avgränsa tidsperioder, och började så söka efter "förritin".

Inga träffar under hela 1900-talet.

Faktiskt inga träffar fram till 2008!

Och under hela 2008 hittar google ordet en enda gång, i ett blogginlägg från 2008-12-06.

Blogginlägget handlar om Gammlia. I min stad, Umeå. Av Maxime. Min vän! Så långt var min känsla inte så galen. Men jag anade att det inte började där, snarare så fick det mig att stärkas i mina aningar om var det började: hos lovisienstadt.

Lovisienstadts inlägg syns dessvärre inte när man googlar, så jag fick gräva i kategorin "Förritin" på denna blogg. Det tidigaste inlägget i denna kategori som innehåller ordet i någon form är från - hör och häpna! - 25 april 2006! Mer än ett och ett halvt år innan googles första träff. Men dock sker detta i den sammansatta formen "förritidenkostym". Det dröjer faktiskt fram till 10 november 2008 innan ordet dyker upp som förritin, i ett inlägg om - just det, Gammlia.

Men alltså. Efter den 10:e november så använder Maxime det, även då om Gammlia, den 6e december.

Sen dyker det upp i A.M.O.s blogg i februari 2009, där hon skriver om kokkaffe: "Men visst, det är också möjligt att jag har gått och blivit en sådan där förritin-romantiker.", varpå Lovisienstadt replikerar: "FÖRRITIN är den bästa tin. Tycker du ska ge förritinromantikern i dig en chans."

I april flyttar förritin in hos rävjägarn, som, jag minns inte hur, känner samtliga de två föregående. Rävjägarn dominerar användningen av förritin i blogginlägg och kommentarer under maj och juni. I juli återvänder bloggaren Nomi enligt egen utsago hem till Umeå, och använder i ett blogginlägg hon då skriver order förritin.

I augusti 2009 flyttar förritin till göteborg för första gången.

Sen tröttnade jag på detta, för det kändes som att jag samlat tillräckligt med belägg för min ursprungliga känsla. Men som en tafflig epilog: det dröjde väl till sisådär maj 2011 innan förritin på allvar började synas på internet. Det är fortfarande inte gigantiskt. Men det rullar på. Alla kanske redan visste det här, att det var Lovisienstadt som verkligen var först, men jag var tvungen att se det med egna ögon.

Good times at the One Eyed Jacks

2009-12-15T14:02:00.001-08:00

Insektsforskare i hetluften

2009-03-31T04:12:00.000-07:00

Det gamla sovjetiska propagandadepartementet Agitprop verkar mer levande än någonsin, även om det i dagens Ryssland inte längre formellt existerar. Nu har det ryska, statliga tv-bolaget Kanal 1 nämligen producerat en tv-film som ska förmedla Rysslands bild av vad som egentligen hände i Kaukasusregionen under femdagarskriget som bröt ut den 8:e augusti 2008. Då trängde Ryssland in i den Georgiska utbrytarrepubliken Sydossetien (som till hälften dominerats av separatister som vill återförenas med Ryssland) och drev drygt 40% av befolkningen på flykt - de etniska Georgierna. Många i Ryssland känner nämligen att det var för lite propaganda i samband med själva kriget, vilket nu repareras. Filmen som just haft tv-premiär är en actionfilm som filmats med skakig handkamera och sägs enligt en taleskvinna vid ryska Kanal 1 vara inspirerad av Hollywoodsuccén The Bourne Ultimatum.

Men vadå Insektsforskare i hetluften? Jo, det är nämligen en amerikansk fjärilsforskare vid namn Michael som står i centrum. I filmen, som heter Olympus inferno, är denna fjärilsforskare på plats i regionen för att med hjälp av en avancerad specialkamera leta efter en unik fjärilsart som kallas, just det, Olympus inferno. Om han och hans ryska journalistkollega hittar fjärilen vet jag inte, men han råkar istället filma hur den Georgiska armén anfaller den Sydossetiska staden Tskhinvali och därmed får han bevis för att det är Georgien som gjort sig skyldiga till att kriget bröt ut. ”Filmen riktar sig främst till de som vet mycket lite om konflikten”, som en rysk bloggare skrev. ”Man kan diskutera om det var Rysslarna eller Georgierna som var de dumma… Men det är bara en film. Man ska se på det som en film, ett konstverk som jag har gjort”, som regissören Igor Voloshin sa till Reuters. Gammal hederlig propaganda alltså.

En trailer från filmen kan ses här.

potatisodlaren

2008-10-14T01:52:00.000-07:00

I lördags tvingade migränen mig att genomlida en hel dag sittandes i min kökssoffa, stirrandes i bordsskivan framför mig, med radion som mitt enda sällskap. Migränen älskar att ge mig sådana lördagar, och det får mig alltid att vilja ta livet av mig. Meny i P1 brukar då vara min ärkefiende, det börjar alltid när jag precis börjar tro att migränen ska släppa. Om ni en dag finner mig död i min lägenhet med svarta ringar under ögonen och grå blick, kan ni skriva in 16.03 som tidpunkten för min död, och Karin Franssons röst som dödsorsak.

Men just denna lördag var annorlunda, för det fanns ett gudabenådat inslag i veckans Meny i P1. Det är en intervju med en västgötsk potatisodlare, som har mer än 200 sorters potatis i myllan på sin gård. Jag vet att ingen orkar lyssna på så här långa inslag, men jag tycker att det är värt det. Dialekten, potatiskärleken, det knappa levernet, misstänksamheten mot andra. Och det bästa potatistipset på slutet (med oprovocerad upprördhet i rösten): "..att ta ett par kokta potatisar i ena näven, en kaffeköpp i den andra och sedan gå ut på trappen och äta upp'an. Ja, det går väl bra. Varför ska inte det gör det? DET GÅR VÄL LIKA BRA SOM EN SMÖRGÅS?"

Jag tog och klippte ihop intervjun. Lyssna och njut!
Potatisodlaren i P1

2008-10-06T11:41:00.000-07:00

Det här är en bra bild på så många sätt. Den är publicerad på Dagens fågel, och föreställer en sparvuggla - tror jag - som hittats död i ett uthus i Abborrträsk, Pite lappmark. "Såg ut att ha dött där den satt", kommenterar rapportören. Snusdosan, ansiktsuttrycket och krukväxten. Helt fantastiskt.

2008-08-19T23:17:00.000-07:00

Jämna plågor presenterar: Lika som bär!

Till vänster ser ni min kära vän Oskar Franklin, och till höger ett av endast två kända fotografier på det förmodat obeskrivna djuret Katträven!

Mannen som äger fåglarna

2008-07-22T04:18:00.000-07:00

Det här inlägget får nog svårt att roa en läsare som inte suttit i fjäderäggs kök och genom tidningen Roadrunner lärt känna fågelskådarprofilen Plåsterknugen. Men det känns som att de flesta som ännu håller ut och läser min sporadiska blogg faktiskt har suttit där och gjort det. Det kom nämligen ett sådant roligt fågellarm i förrgår som sätter fingret på vad det är vi har lärt oss älska med den mannen; den oförställda, ohämmande självkärleken, tron på att all världens sällsynta fåglar inte har någon annan längtan än att få samlas och göra piruetter framför hans fötter samt önskan att förkunna budskapet om denna hans utvaldhet till sveriges övriga fågelskådare.

Bakgrund. Två skådare hittar i söndags på södra Gotland en ny fågelart för Sverige. Stor sensation! Den sydosteuropeiska svarthuvade truten, sedan länge omhuldad som en stark kandidat att bli nästa art att läggas till den svenska artlistan, har äntligen påträffats i Sverige! Den ses under några timmar mitt på dagen innan den försvinner.
När kvällen faller på och inga fler fått se fågeln, känner vår vän plåsterknugen, som ju som bekant bor på sydöstra Öland, sig manad att dela med sig av sin känsla till allmänheten och skickar ut ett larm, en profetia:

"Svarthuvad trut (Larus ichthyaetus) 20/7 kl. 18:26
Plats: Segerstad fyr, Öland.
Tidpunkt: Nu!
Omständighet: Eftersöks, ännu ej återfunnen
Kommentar: Det här är förstås överoptimistiskt, men om den inte är kvar på Gtl och gillar att gå mot vinden (nu SV 8-12) så skulle den kunna träffa Öländsk kust i kväll. Vore fint om folk gick ut i kväll och i morgon. Mkt vitfågel verkar nu gå mot S över östra landborgen (vägen). Eller så är den redan i Matsalu... "

Två dagar har gått, och vad jag vet så letar han än. Hur kunde trutjäveln missa hans magiska fyr? Helt obegripligt.

FOTOCREDIT: Gösta Reiland. Svarthuvad trut, Rivet, Gotland. 20080720.

Fraxinus excelsior

2008-07-20T14:37:00.000-07:00

Alla Askar Fraxinus excelsior kommer dö, står det i tidningen. Jag som precis börjat älska dem, deras fetgröna blad och lavgrå stammar. Svampar kommer döda dem, lämna dem stympade och de Öländska lundarna måste se sig amputerade. Jag kommer stå kvar och begrunda att deras knoppars tvegrenande växtsätt en gång så vackert speglade deras kryptiska släktskap med syrénen. Naturen vill hela tiden säga till oss att inte fästa oss vid någonting, men jag vägrar lyssna. Vägrar sjunga förgängelsens lov. Det måste finnas något evigt. Det enda vi vet är att det alltså inte var Askarna. Men vi måste leta vidare.

Flugworkshop

2008-06-01T11:16:00.000-07:00

De aderton var församlade.
Vi var de arton insektsälskarna som under en helg skulle diskutera hur ett par miljoner flugor bäst kan sorteras. Persongalleriet bestod av särskilt utvalda flugforskare eller andra specialister; somliga med enorm erfarenhet av att likt en mänsklig maskin med pincetter istället för fingrar sitta och sortera miljoner och åter miljoner insekter ensam på sitt kontor. En annan var oerhört intresserad av en flugfamilj vars larver borrar gångar inne i växter (en särskild larv som han aldrig kunde sluta prata om borrar 30 METER långa gångar innanför björkens bark, jag blev mycket kraftfullt ombedd att snitta upp ett antal björkar i Umeå för att se om den förekommer så långt norrut). En tredje är världens främsta expert på köttflugor samt världens trevligaste människa, en fjärde världsbäst på vissa primitiva fluggrupper. De båda sistnämnda är nog någon form av idoler för mig. Fram till den här helgen har jag tänkt att jag haft en sund distans till mitt flugintresse. Kanske visade jag just prov på den sämst självinsikten någonsin när jag påstod det och nu sitter alla och skrattar åt mig, kanske var det länge sedan jag gick över den gräns då man förlorar distansen. Hur som helst så är jag nu övertygad om att jag passerat denna gräns, för jag tycker att det var en sådan fantastisk samling människor som var här att mitt sinne omöjligen kan vara klart. Som jag trivts! Det är inte bara exotism för mig, inte bara ett intresse som gör att jag träffar en massa roliga människor som fyller mitt liv med historier. Det är på allvar någonting som får mig att må väldigt bra och tycka att världen är rolig och meningsfull. Eller kanske inte meningsfull, ibland ger det mig svindel, fyller mig med en känsla av alltings oändliga obegriplighet. Denna känsla drabbar mig ungefär tre gånger om dagen, då måste jag gå undan eller bara försöka tänka på någonting annat.

Jag tycker om att det finns flugor som är så sällsynta och mytiska att de dykt upp blott tre gånger i entomologers håvar och fällor under de senaste 300 åren, en gång i Finland, en gång i ryska karelen och en gång borta vid Jenisej. Och jag älskar att det den här helgen suttit 18 personer och ljugit, skrutit och häpnat över allt fantastiskt som finns som flyger runt på sina två vingar. Att leva är att välja och tja, varför inte välja att älska det här?

Dagens ord: Zugunruhe

2008-05-13T06:54:00.000-07:00

Zugunruhe kommer från den tyska flyttfågelforskningen och betyder det tillstånd som framför allt drabbar fåglar under den tid på året då de är inställda på flyttning. Zugunruhe brukar beskrivas som "migratory restlessness", alltså flyttningsoro. Det mäts bland annat genom att man stänger in småfåglar i en bur med tryckkänsliga sensorer eller, som i exemplet ovan, har botten full av färg som lämnar spår efter sig. Antalet hopp som fågeln gör och i vilken riktning (de har ju oftast sina kompassriktningar klara för sig i huvudet) blir ett mått på fågelns zugunruhe.

Någon som känner sig lite zugunruhig? Själv vill jag flytta ungefär 3,3 mil österut, till Fjäderägg.

Spängerna

2008-05-12T00:44:00.000-07:00

Vi befinner oss vid nätplatsen Granskogen, som består av tre stycken, fem meter höga fångstnät, mitt inne i just en granskog. Det är en fuktig plats och de träspänger som har skyddat ringmärkarna från att trampa ner i det decimeterdjupa gyttjediket har lösts upp och ruttnat bort. Vi arbetar med att tillverka nya. Tyvärr har vi inte fått med oss något nytt virke ut till ön, och det brädupplag som Länsstyrelsen har här, som har legat i sina högar i fem år nu utan att de har gjort något med det, får vi inte använda. Den här sommaren, säger de, ska de bygga spänger av det kors och tvärs över ön. Ingen tror på dem.
Så vi har fått bryta upp bräder från ett annat, mer lågprioriterat område. Brädorna vandrar omkring över ön. Nu ska de få ligga här ett tag, och det är antagligen deras sista vila. Inga brädor lämnar den fuktiga granskogen levande, det ser rötsvamparna till. Ett par år bara, sedan är de mjuka och fuktiga och bryts slutligen av under tyngden av någon ringmärkares stövel.

Jag sitter hukande längs med spången, känner det kalla, fuktiga virken genom det tunnslitna jeanstyget i baken. De andra, de Vuxna Männen, tornar ovan mig. Om jag var liten i deras sällskap redan innan, är jag ännu mindre nu. En av dem har en motorsåg i handen, ibland trycker han på gasreglaget och den ger ifrån sig ett vrål. Han gör det bara för att påminna sig om att den hänger där i hans hand. Att vi har en enda motorsåg och att det är han som har den. Ibland ser han en uppgift för sig, en utskjutande brädstump. Då blänker det till i hans ögon, han trycker stadigt ned brädan med sin Lundhagskängeförsedda fot och med ett snabbt ingrepp har Mannen och hans motorsåg kapat brädan. Det hade tagit flera minuter med den vanliga sågen. Det doftar oljeblandad bensin och kraft i luften.
Jag sitter där hukande på min bräda, ser på de andra i grodperspektiv. Med så hårda och raka hammarslag jag förmår driver jag in femtumsspikarna i brädorna och fyller därmed en funktion.
Jag förnimmer plötsligt ett barndomsminne, och jag sjunker med glädje in i det. Jag är fem år gammal och farfar bygger ett hus tillsammans med Knutte, min halvbrors morfar. Jag har fått brädstumparna som de sågat av att leka med och sitter en bit bort, under klätterbjörken och snickrar med redskapen i min snickarlåda. Jag leker i tankarna med denna drömbild, tänker på min litenhet, att jag aldrig använt en motorsåg och att jag egentligen är livrädd för dem. Att denna arbetshelg är en undersökning i att känna sig som ett praktiskt redskap, men samtidigt inte skämmas för vad jag är och vad jag kan och vad jag tänker.

Plötsligt delar jag med mig av min drömbild till de andra! Till de Vuxna Männen! I helvete, tänker jag, det är lika bra att dela med sig av min litenhet, berätta att jag trivs med att sitta där i marknivå och hamra! Jag känner mig som när jag var barn, säger jag. Som när jag satt och snickrade av brädstumpar medan farfar byggde hus.

Lite senare säger jag till motorsågsmannen: Du tycker väldigt mycket om att köra motersåg, va? Det syns på dig lång väg att du är en sån som tycker mycket om att köra motorsåg.
Han nickar.

Nätstolparna

2008-05-11T23:57:00.000-07:00

I helgen befann jag mig på Stora Fjäderägg under årets arbetshelg då Fågelstationen ska göras i ordning för året. Fönsterluckorna som skyddat stationen från vinterns snöstormar ska tas bort, stolparna som ska hålla uppe fågelnäten ska tryckas ner i marken och förtöjas med linor. Det är märkligt, trots att stationen har funnits i 26 år har ännu ingen definitiv lösning nåtts kring hur man bäst stagar upp en nätstolpe. Ängslig att göra fel och framstå som hopplöst ohändig bland de andra praktiskt lagda motorsågsmännen vill jag alltid be om råd, undra försynt vilka knutar som är bäst för ändamålet. Jag tänker: den ska vara lätt att ta upp om man måste göra om, ändå stabil, inte lösa upp sig, inte slösa för mycket snöre. Svaret blir alltid: äsch, det är ingen som vet. Knyt bara lite hur som helst. Så till er som ska följa med till Ägget nu i vår: för 26:e året i rad så kommer stationens nätstolpar sitte uppsatta lite hur som helst, fastknutna i mer eller mindre rundade stenar, enbuskar, ruttna granlågor och allsköns bråte. Knutarna som har använts är i huvudsak dubbelknutar och så klassikern: snurra 20 varv runt ett träd och gör en sådan där ögle-knut som man kan lösa upp genom att dra i den lösa änden. Men det kommer fungera utmärkt i år igen.

Handsken är kastad

2008-05-09T01:30:00.000-07:00

Jag ger er nu ett svar på Manis svar på mitt förra inlägg.

De gör en virvlande dans tillsammns, Currie och Envall. En dans om nuet och det förflutna, om att finnas och inte finnas.
Jag har skrivit om Envall litet grand:

Past is real in light of present,
and present is real in light of past,
and holo- and paraphyletic processes in the past are thus real
in light of monophyletic groups of things in the present,
whereas monophyletic groups of present things are real
in light of their holo- and paraphyletic past.
But paraphyletic past is never the present.

Hennig vs. Envall

2008-05-08T07:45:00.000-07:00

Hittade en väldigt vacker dikt i en nyligen utkommen vetenskaplig artikel. Dikten är egentligen ingen dikt utan ett stycke ur artikeln som jag själv radbrutit ner för att ta fram dess inneboende skönhet. Om ni struntar i varför jag läste artikeln så hoppa till slutet av den här texten! Men om ni vill veta vad jag sitter på mitt kontor och tänker på om dagarna så fortsätt läs.

Själva artikeln är mycket kontroversiell och kommer att sågas jäms med fotknölarna inom kort, skulle jag tro. Den är skriven av Mats Envall och publicerades i senaste eller näst senaste numret av Biological Journal of the Linnean Society (tidskriften som refuserade mitt examensarbete!). I denna artikel går Envall till angrepp mot användningen av vissa begrepp som myntades av den mytomspunna och oerhört inflytelserika tyske biologen Willi Hennig år 1950. Begreppen är monofyli (en grupp av arter eller individer som alla delar en gemensam anfader), holofyli (alla arter och individer som en anfader gett upphov till) samt parafyli (några av de individer och arter som en anfader gett upphov till, men inte alla).
Hennig själv använde bara begreppen monofyli och parafyli - och detta var hans stora misstag, menar Envall. För parafyletiska grupper är samtidigt också monofyletiska, och då är inte begreppet monofyli längre otvetydligt definierat och därmed ontologiskt inkorrekt att använda så som Hennig gjorde.

Han har en poäng där, men Envall nöjer sig inte med det, utan han vänder sig mot hela proceduren att avgränsa grupper i naturen baserat på gemensam härkomst (detta sätt att se på världen har kommit att kallas kladistik och var Willi Hennigs allra största bidrag till vetenskapen). För även om man inför begreppet holofyli (så som jag definierat det ovan) för att lösa begreppsförvirringen kring begreppet monofyli , så är begreppet holofyli i sig själv en språklig omöjlighet, menar Envall, eftersom man inte kan avgränsa en naturlig grupp som skall rymma en förfader och alla dess avkommor - för dessa förfäder är döda och omöjliga att klassificera!
Han avslutar med ett unisont hyllande av den Linneanska principen att strunta i gemensam härkomst och prioritera en praktiskt användbar systematisering: "[I] ...conclude that Hennig’s conceptualization of phylogenies is both inconsistent and empirically wrong, whereas Linné’s instead is consistent and correct."

Funderar lite på hur BJLS kunde publicerade denna artikel, kanske var det bara för att dra igång en debatt. Trots att artikeln i grund och botten handlar om att Envall vill lösta en begreppsmässig förvirring så är den skriven på en så sällsamt förvirrad engelska, med en så slarvig begreppsanvändning att den plötsligt slutar vara vetenskap och blir poesi. Lyssna bara:

Process is real in light of things,
and things are real in light of process,
and holo- and paraphyletic processes are thus real
in light of monophyletic groups of things,
whereas monophyletic groups of things are real
in light of holo- and paraphyletic processes.

Vackert, tycker ni inte?

Schampotjuven

2008-05-05T23:59:00.001-07:00

Oh besvikelse: NÅGON har för andra gången på två veckor stulig både mitt schampo och min duschtvål från prinsgatans duschutrymme! Nu har jag inte råd att ersätta dem utan kommer varje dag få pröva nya små stulna skvättar ur allsköns nästan tomma flaskor som står där nere och ruttnar - kamomillbalsam som tvål ena dagen, 3-in-1-machogel som schampoo nästa, blossom-rose-body-gel den tredje! Lite fikondoft på det och jag kommer att lukta som en sinnessjuk man.
Jag känner mig förföljd och skändad! Jag som känt mig så trygg i detta hus, med den snälla brevbäraren, de goda grannarna. Trott att man kan lämna saker framme, lita på andras godhet. Men nu blir det till att ha sitt lilla schampooförråd i tryggt förvar i sitt lilla, lilla låsta rum och stå och stirra ut genom tittgluggen, ut i trapphuset i jakt på misstänkta schampotjyvar.
Funderar också på att sätta upp en lapp: DET ÄR INTE KUL LÄNGRE.

2008-04-30T02:49:00.000-07:00

Det var en solskensdag när man dammar av sin lägenhet, gör plats för djuren. Byter ut dammtussarna under sängen mot fyra kungsfåglar som hoppar omkring och gör små, små läten medan man läser en fyra dagar gammal tidning som lär en något nytt. Ut med skräppåsen, in med en liten järpe under diskbänken, den trivs där det är lite mörkt och fuktigt. Bort med gamla tomma toarullar, in med fem glada rödvingetrastar på toaletten. Trri-triip-traa. Diskar sin disk, skakar sina mattor. När man går ut genom porten möts man av en vägg av värme, den kommer från alla håll.
Möter tre svarta terriers under promenaden till stan. De flyter fram över den solmjuka asfalten. Kopplen knytner dem samman i en fast punkt i mattes hand, men det är den enda fast punkten i deras liv, allt annat är bara dofter, små, små kullar och runda trädstammar som man kan låta den oformliga kroppen rinna runt.

Grisdygnet del I

2007-06-19T14:27:00.000-07:00

Spenderade ett så kallat "grisdygn" tillsammans med mina kollegor i helgen. Detta fenomen, som innefattar att göra så mycket som bara är möjligt under en dag på resande fot, är ett stående inslag i mina överarbetande chefers liv, och ett inte helt främmande inslag i mitt eget, skall gudarna veta.
Söndag eftermiddag hämtade vi ut en hyrminibuss som bekostats av kalmar högskola, som tack för diverse välgärningar vi gjort dem. Med i bilen fanns jag, min chef Dave (vars namn uttalas på det svenska sättet, [da:ve], inte [dejv] - bara ett tips om någon vill undvika att hamna i knivslagsmål för att de uttalat namnet fel. Fram tills nyligt fanns det två personer i sverige som tilltalades med den svenska formen av namnet Dave, men den andre har nu bytt namn till Jan) och Ichenumonidstekelentusiasten Pelle. Jag tjurade mest i baksätet under uppresan, lyssnade på musik och läste Moa Martinsson.

När vi kom till stockholm hämtade vi upp Cynipoid-stekelforskaren, dyngskalbaggsälskaren och surrealisten Mattias. Vi åkte vidare till Uppsala där vi skulle sova i stugbyn vid Fyrishov. Köpte "grismycket" pizza och folköl och satt fram till midnatt och ägnade oss åt vilt historieberättande.
Jag vill ge mina medresenärer en ytterst stor eloge för alla historierna. Både Dave och Pelle har ett förflutet inom zooaffärsbranschen, vilket tydligen verkar vara den bransch där de sista riktiga originalen i sverige har gömt sig. En historia handlade om Kryckan, en krumryggad gammal fågeluppfödare med dåliga ben, magisk förmåga att sköta fåglar och total oförmåga att ha att göra med. Ett av Daves ljusaste minnen av honom var då han en gång skulle dit och köpa ett par ovanliga papegojor. Just då han kom in i huset stod Kryckan i färd att steka pannbiffar av trettio nymfparakiter som visat sig omöjliga att sälja. Dave köpta sina papegojor och fick på köpet smaka ett par rostmackor med stekt nymfparakit.
En annan gång hade denne man bundit en av sina ovänner vid ett träd, med offrets fötter i en myrstack, själv hade han ställt sig ett tiotal meter ifrån och skjutit ett skrämselskott med hagelgevär, strax ovanför huvudet på den vettskrämda mannen. Efter detta rymde han under några år till Australien, men tröttnade och kom hem och satt av ett par år i fängelse.

Det berättades också om en medarbetare i Daves zooaffär. En gång hade det kommit in en förtvivlad kvinna med en uppsvälld och inte helt pigg råtta i händerna. Hon berättade att råttan var inte mindre än sjutton år gammal och nu hade blivit sjuk och var tvungen att avlivas. Men hon förmådde inte döda den själv, utan ville ha deras hjälp. Medarbetaren ställde rättrådigt (råtträdigt) upp och tog med sig den stackars gamla råttan in till kontoret. Dave stod kvar och talade lugnande med kvinnan i den svåra stunden. Efter ett litet tag hade medarbetaren fått ner råttan i en plastpåse, för att allt skulle ske rent och snyggt. Sen började han slå, med något tungt, trubbigt föremål. Dave och kvinnan stod och hörde slag efter slag inifrån kontoret, hela tiden nya slag. Tunga, köttiga slag. Plötsligt hörs medarbetarens uppgivna röst: "Men dö då för helvete! Dö då!" medan Dave står framför kvinnan och ser henne vitna i ansiktet, och svärtna i ögonen.
En annan gång skall medarbetaren ha slagit ihjäl ett djur på samma sätt mot en dörrpost i butiken, med resultatet att påsen sprack och spred sitt makabra innehåll i en jämn kaskad över butiken och dess kunder.

Oh, historierna! Historien om den äldre damen, lastbilschauffören, mc-knutten och älgen med brutna bakben som satt som en hund på vägbanan! Jag kan inte skriva mer nu, det vore att spilla ord som man tappar ett glas vatten.

Dagen efter alla dessa historier spenderade vi dels på Uppsala Universitets zoologiska museum, och dels bland de entomologiska samlingarna på Naturhistoriska riksmuseet i stockholm. Men det, för effektens skull, får bli ett separat inlägg.

Symposium del II

2007-05-07T12:00:00.000-07:00

fotocredit: © Roger Key

Och exkursionerna var fantastiska. Det var så roligt att se tjugo stekelforskare uppleva öland för första gången. Var och en gick åt sitt håll, med sina favoritredskap. Dansken Thorkild hade en liten plexiglaslåda som han tryckte ned en massa kvistar och gräs i och fångade med hjälp av en en speciell inhalator in de parasitsteklarna som visade sig finnas bland allt boss. Men de flesta var ganska handlingsförlamade, inte särskilt vana vid att faktiskt fånga steklarna ute i naturen. Är man stekelexpert tas den största tiden upp av att sitta vid en steteolupp och gå igenom det material som fångats av olika fällor på olika platser i världen.

Efter fredagens stora exkursion så var det tänkt att lördagen också skulle spenderas i den vackra, öländska naturen. Jag sms'ade lite med min arbetskamrat Julia och bad henne hålla mig uppdaterad om när det började bli dags för dem att åka, så jag kunde möta upp med egen bil.
SMS nummer 1: "Börjar röra på sig, de flesta har ätit frukost nu. Åker nog ut snart."
SMS nummer 2: "Missförstånd. De vill vara på labb hela dagen."

Men det blev i alla fall en liten exkursion. Ett par av oss åkte in i de småländska skogarna (faktiskt samma småländska skogar som i tidigare inlägg! Finns inga bättre skogar än Grytsjöns naturreservat!) för att hälsa på hos puckelflugsexperten Sven-Olof Ulefors i Alsterbro. Egentligen förtjänar den upplevelsen en helt egen blogg, jag förmår inte raljera med den nu.
Hur som haver så stannade vi till i tidigare nämnda skogar och då lyckades jag håva ett exemplar av den ovan avbildade Gulbandade vedharkranken, Ctenophora flaveolata. Den är inte rapporterad från sverige på över 30 år! Ny för Kalmar län! Representanter för de naturhistoriska museerna i Oslo och Stockholm var mäkta imponerade.

...och inte nog med det. När vi kom hem så tog jag fram en jungfruslän jag fångat vid stationens damm för någon vecka sedan. Det visade sig vara en Sibirisk vinterslända, Sympecma paedisca, som fångats en enda gång tidigare i sverige, på gotland år 2000!

...och inte nog med det! I ett prov från östergötland hade jag sorterat fram och artbestämt en art av vapenfluga, Oxycera nigriceps, som inte fångats i sverige sedan 1930-talet, då i skåne, och inte i östergötland sedan 1830-talet!

Undertecknad är mer än lovligt stolt över sig själv.

Internationellt stekelsymposium

2007-05-07T11:06:00.000-07:00

Varenda led i min kropp värker!
I torsdags anlände en sällsam skara människor till Öland och forskningsstationen där jag jobbar. Stekelforskare från åtta länder (Sverige, Danmark, Norge, Finland, Holland, England, Tyskland och Ryssland) skulle i dagarna fyra diskutera hur vi går vidare i sorteringen av de steklar som samlats in av det stora inventeringsprojekt som jag arbetar för.
En liten bakgrund först. Malaisefälleprojektet heter inventeringsprojektet. Det går ut på att vi haft insektsfällor utsatta på ett sextiotal platser spridda över hela sverige i tre års tid. Dygnet runt, året runt har de samlat in varenda liten mygga eller bäckslända som flugit in i fällan. Med jämna mellanrum har frivilliga personer hämtat in det insamlade materialet och transporterat det till Öland. Där ligger de nu konserverade i 70%-ig sprit tills någon ägnat dem sin uppmärksamhet: konstaterar att "ja, du lille vän tillhör arten så-och-så som den-och-den beskrev då-och-då", eller som många gånger är fallet: "oj, du din lilla 2-millimetersskit, dig har aldrig någon sett förut. Jag ska kalla dig Megascelia subfusca."

Det har blivit ett ofantligt stort material som samlats in! Helt världsunikt: 40.000.000 individer, ett tvärsnitt av hela sveriges insektsfauna!
Men för att varje djur ska kunna nå just den person som är tillräckligt kvalificerad för att veta om det är nytt för vetenskapen eller om det redan är beskrivet av någon annan, så måste allting sorteras. Noggrannt. Och det är det lilla jag gör. Djur efter djur hamnar i rätt rör, som sedan någon annan sorterar vidare, och vidare... tills varje djur till slut har fått ett artnamn.

Men det är så oändligt komplicerat alltihopa. Steklarna till exempel. Det finns ungefär 7.700 arter kända från Sverige, varav de flesta är s.k. parasitsteklar, som lägger sina ägg i eller på andra insekter, och som sedan äter upp dessa levande. Men det kommer antagligen visa sig att 7.700 är en kraftig underskattning. Kanske rör det sig om nästan det tiodubbla! Och ingen människa i världen kan känna igen alla dessa. Men runtom i världen finns det faktiskt experter på små, små undergrupper av dessa. För att vi, där vi sitter på öland och sorterar upp detta jättematerial, bättre ska kunna sortera steklarna så det passar den kompetens som finns, så måste vi lära känna dessa experter och skräddarsy sorteringen utifrån dem.

Skit samma. Det mest intressanta är kanske inte om jag lyckas ge en fullständig förklaring. Vitsen är att vi under ett par dagar inte diskuterat stekelsortering i allmänhet. Inte ens parasitstekelsortering i allmänhet. Nä, vi har diskuterat en speciell grupp av parasitsteklar som kallas Ichneumonid-steklar. Det är EN familj av det 30-tal parasitstekelfamiljer som finns i Sverige. Jag har kastats mellan förtvivlan över den ohyggligt ogreppbara uppgiften och förundran över allting jag fått lära mig och över den omätliga kunskap som finns hos någon som Kees van Achtenberg, den holländska nestorn inom parasitstekelsystematiken som var hos oss ett par av dagarna.

Ett fantastiskt ögonblick var när vi gick igenom en lista med alla de 33 underfamiljerna inom Ichneumonidae och en tysk specialist ur huvudet gick igenom person efter person som skulle kunna tänkas ta emot och artbestämma material för respektive grupp, vilka artgrupper som är helt kaotiska och för tillfället omöjliga att artbestämma innan någon röjer upp bland artbeskrivningarna, vilken litteratur det finns tillgänglig för respektive grupp ("jo, Cylloceriinae publicerade Kasparajin en revision av 1994, med en mycket bra nyckel till arterna. På ryska, naturligtvis." [alla fakta i denna mening är fingerade, kommer naturligtvis inte ihåg exakt vad han sa, men något liknande var det]) och andra verbala uppvisningar som visade på en fullständig överblick av parasitsteklarnas värld. Förlåt, Ichneumonid-parasit-steklarnas värld.

De småländska skogarna!

2007-04-15T11:58:00.000-07:00

Min nuvarande tillvaro känns lite som ett skämt, sprängfylld av besynnerligheter. Det tog ett tag att förstå att uppskatta miljöombytet: jag lämnade västerbottens karga meningsfullhet och kom till de sydliga landskapens sorglösa men i stort sett meningslösa tillvaro. Kan verkligen inte i detalj förklara vad jag egentligen menar med den nyss skrivna meningen, men det vilar verkligen ett löjets skimmer över naturen och den mänskliga tillvarons enkelhet och överflödande rikhet här nere. Naturen lägger inga begränsningar på oss: insekterna jobbar inte och sover knappt på vintern, fåglarna behöver inte anstränga sig för brödfödan, bonden behöver bara slumpa ut lite korn på åkern för att kunna vältra sig i rikedom och vanliga människor verkar bara vilja fördriva tiden från det de föds till de dör. Utan hårda yttre omständigheter finns det inget konkret som binder oss samman med varandra, och människan är därför fullständigt ensam i sina försök att ge mening till sitt liv. Sakta men säkert börjar jag dock kunna låta mig roas av de okynnesnöjen som står till buds att fylla livet med. Min tillvaro är nämligen till brädden fylld av allt som handlar om vår insektsvärld: så oändligt rik och mångformig är den att den aldrig kommer gå att förstå för små människor som oss. Även den mest hängivne entomologs kunskap är i förhållande till allt som går att veta om insekternas värld lika obetydlig som en myra på vandring längs en gata i New York. När man väl har släppt längtan att förstå allt, är det bara att börja njuta.

I lördags var jag och mina två närmaste medarbetare på exkursion i en av de finaste skogarna i Småland; Grytsjöns naturreservat. Den oländliga terrängen där - marken är helt översållad av massiva klippblock som inlandsisen lämnat efter sig - har räddat området från skogsmaskiners framfart. Tallar och aspar växer här höga och stolta och marken är täckt av ruttnande gamla träd. Ett paradis för många insekter!
Jag var framför allt på jakt efter tidiga blomflugor, som man så här års främst hittar runt blommande sälgar, då det är ont om andra nektarrika blommor. Varje gång jag såg en sälgs skira gula färg skymta mellan tallarna så blev jag ivrig och stapplade tafatt fram mellan stenblocken, flera gånger nära att falla handlöst till marken!

Fångsten blev mager, trots sommarvärmen så är det bara att inse att mitten av april INTE är sommar för de flesta blomflugor. Dagens roligaste stund var när Julia och jag upptäckte tre märkliga, svarta fjärilar som svärmade över en mycket hög sälg. De vägrade konsekvent att komma ner på lägre höjd. I kikaren såg de ut som stora, svarta bastardsvärmare (en familj med dagflygande svärmare, alltså en grupp dagaktiva nattfjärilar), men ingen av oss visste om det fanns bastardsvärmare som såg ut så! Vi var för en stund övertygade om att vara en stor sensation på spåren, och det var detta som var drivkraften bakom våra efterföljande uppoffringar. En fem meter lång björkstam hittades, på vilken min fyra meters håv surrades fast, vilket tillät oss att göra ett försök att fånga fjärilarna däruppe i toppen. Hela åbäket vägde dock sina modiga kilo och manöverdugligheten var noll. Efter säkert en timmes försök stod jag där med mjölksyra i armarna, en blöt håv (orkade inte hålla emot när jag försökte sänka ner håven mot marken utan den hamnade rakt i sjön), ett blödande sår i handflatan och utan så mycket som en fjärilsvinge i håven. Den nesliga avslutningen på sagan återstår dock. När jag till slut gav upp och fortsatte promenera genom skogen så hittade jag snart ytterligare en blommande sälg. En mycket lägre sälg. En sälg med ett trettiotal likadana fjärilar inom räckhåll för min håv! Ett snabbt svep och en av dem var infångad. Det visade sig att våra kikare hade spelat oss ett spratt. Eftersom jag är helt ovan vid att betrakta fjärilar i kikare så hade jag totalt missbedömt storleken. Vad som i kikaren såg ut som ett par centimeter stora svärmare var i verkligheten inte ens halvcentimeterlånga små pluttar, någon form av mal. Säkert fullkomligt trivial. Men ett fint äventyr med "jobbarkompisarna", det var det!

Bilden ovan visar den fantastiskt vackra jordlöparen Grön sandjägare, Cicindela campestris, som höll till vid de varma, sandiga vägkanterna. Sjukt snabba.

Bodélésänkan

2007-03-13T02:24:00.000-07:00

Ett mysterium som länge gäckat vetenskapen förefaller vara löst. Amazonas regnskogar har ett märkligt tunt och fattigt jordlager, de flesta av oss har nog sett bilder på den tunna, röda skorpa där ingenting kan växa som är allt som återstått efter ett par års odling på platser där regnskogen har skövlats. Dessutom har forskare vetat att stora mängder näringsämnen varje år sköljs ut i havet med amazonas bruna vatten. Dessa näringsämnen måste ersättas på något sätt, annars skulle regnskogen mycket snart ha förvandlats till en förvisso mycket blöt plats, men ändå i biologiskt avseende en öken helt fri från näringsämnen.

Nu har geografer från England, USA, Israel och Brazilien hittat en förklaring som är lika fantastiskt vacker som den är rimlig. Näringen kommer från Centralafrika!

Passadvindarna spelar huvudrollen: varm luft stiger uppåt vid ekvatorn och ersätts av torrare, svalare vindar från nordligare breddgrader. Dessa vindar, som hela tiden blåser in mot ekvatorn, "böjs av" mot väster på grund av jordens rotation och ger upphov till det som kallas passadvindar: stabila bälten av nordostliga respektive sydostliga vindar på varsin sida om ekvatorn.
Norr on ekvatorn, vid Saharas sydligare delar i norra Tchad finns en 25 mil bred sänka mellan två ordentliga berg, Bodélésänkan. Denna sänka är orienterad i en perfekt nordostlig riktning som effektivt samlar ihop de förhärskande nordostliga vindarna som när de koncentreras på detta sätt får en väldig kraft. Särskilt under morgontimmarna är de som intensivast och innehåller då så mycket energi att de lyfter med sig en massa sand. En VÄLDIG massa sand. Varje dag med rätt vindar (vilket är ungefär 40% av dagarna mellan november-mars) bildas ett stort "sandpaket" som med passadvindarnas hjälp transporteras flera hundra mil. Ja, det visar sig när forskarna analyserade datan att det från Bodélésänkan frigörs så mycket sand (i snitt 0.7 miljoner ton per dag under vintermånaderna!) som förs över atlanten att den ensam är ansvarig för mer än hälften av de partiklar som regnar ner över Amazonas varje år!
Bodélésänkan, ett namn att lägga på minnet!

Länk till originalartikeln

+++++

2007-01-26T07:42:00.000-08:00

Nu är allt så mycket bättre!

En fragmentarisk dag

2007-01-23T06:38:00.000-08:00

Jag är hyfsat uppstressad nu. De lediga dagarna känns så oändligt få och sprängfyllda av saker jag måste göra. Jag hetsar från den ena uppgiften till den andra. Satt i morse och läste en nyutkommen bok om nordiskt landskapsmåleri. Ytligt sett var det en harmonisk tillvaro, jag drack en kopp starkt, gott kaffe och ägnade mig åt någonting som jag inte var skyldig någon annan att göra. Men naturbilderna påminde mig om en plikt: att jag måste färdigställa en akvarell av några fåglar på en gammal sälg till en informationstavla om umeås fågelliv. Jag tog fram akvarellpapper och mina dåliga färger, skissade upp ett träd och lade två lager laveringar. Sen insåg jag att jag kanske först borde avsluta min statistikkurs genom att skriva en sammanfattning av två artiklar. Jag städade bort allt (i min lilla lägenhet kan jag aldrig ha två saker igång samtidigt) och började göra understrykningar i första artikeln, men tänkte mest på att jag aldrig har tid att vara på universitetet och skriva en publiceringsvärd artikel av mitt exemensarbete. När jag så satt där och funderade på allt detta så började jag tänka på hur det egentligen låg till med ansökan till höstens masterprogram i Uppsala. I plötsligt uppkommen panik lade jag allt åt sidan och kollade på uppsala universitets hemsida. Jag störtades rakt in i mörkaste ångest! Där stod det svart på vitt att sista ansökningsdag var första februari - och att jag var tvungen att ha klarat ett språktest, som jag inte gjort och inte skulle hinna (eller ha råd) att göra! Med gråten i halsen ringde jag Pontus, för visst hade de inte krävt det tidigare när vi kollat? Jag ville få stöd i min känsla att världen var orättvis, att världen inte ville låta mig göra det jag vill och förtjänar - och att inget av det var mitt fel. Men det löste sig snabbt, tack vare älskade Pontus. Ansökningsdatumet gällde bara för utländska studenter, själva kan vi enkelt ansöka på internet innan 15:e april. Det känns nu lite bättre, jag har bestämt att jag ska stanna hemma från kören ikväll för att i alla fall bli klar med någonting (sammanfattningen av artiklarna).

Aldrig har jag gjort så mycket på en dag utan att ha fått någonting av värde gjort. Allt ligger bara spritt i värdelösa fragment runtomkring mig.

2007-01-15T14:36:00.000-08:00

Hihi. Gulljävel.

Lillskitlägenheten

2007-01-09T06:51:00.000-08:00

Tänkte komma igång lite här igen.

Jag är sedan igår på plats i min lägenhet i Umeå. Jag lyckades slarva bort min nyckel under vistelsen på Öland, men det är tur att man har goda grannar som vaktar mina reservnycklar. Inte nog med att de har reservnycklar, de har också en underbar bäbis som man kan få peta på och se stänka iväg sitt kiss i en perfekt, 30 centimeter lång båge, rakt mot sin ömma moder. Han missade.

Känner mig dock redan något instängd i min lägenhet. Tvättar fem tvättar tvätt, och läser i pauserna mellan de manuella insatserna om en narcissistisk dansk fjärilssamlares galna äventyr i Afrika. Jag blir mest sur på honom. Kanske var det lappen från Nina som låg på soffbordet och väntade på mig, som sänkte mitt humör. Den var förstås inte menad så, men den deklarerade att min lägenhet inte är en plats för inspiration, och då började jag känna så. Sedan fortsatte den med att jag trots det borde ta tillfället i akt och slå mig ner en stund nu när jag precis klev innanför dörren, kanske skulle några nya tankar slå mig. Så gjorde jag, med ytterkläderna på soffan bredvid mig, luktandes på en rättvisemärkt sandalwoodtvål, en present från Nina. Kom inte på något särskilt.

Längtar efter utrymmen. Naturen kan ju vara ett hyfsat stort utrymme jag känner mig helt fri att använda, när lägenheten är för trång. Men just nu känns den allt annat än rolig att vara i; allt det kalla, mörka och halkiga utanför fönstret kräver så mycket utrustning och planering. Och man kommer ju inte ens ha roligt om man tar sig ut, tänker jag mig i alla fall nu när jag sitter här och tjurar. Micael mailar och hetsar inför det årliga fågelracet, som går av stapeln nästa vecka. Det blir ett hårt race, skriver han. Havet är öppet vilket gör att vinnarlaget kommer måst ha sett väldigt många arter; antagligen blir det rekordmånga arter sedda i år. Jag lovar att reka - rekognocera - området där jag bor under nästa vecka. Stenknäckarna, mindre hackspetten, nötväckan och spillkråkan - de arterna är det mitt ansvar att veta var de håller till.

När sista tvätten nu strax är torr ska jag ta med en lista på böcker och gå till det offentliga utrymme jag tycker allra bäst om; biblioteket. Ska låna ett par böcker av Ester Blenda Nordström, den fantastiska journalisten som på 1920-talet wallraffade som piga långt innan den så famöse Wallraff var påtänkt. Hon var också sågstekelforskaren René Malaise flickvän och följde med under dennes och Sven Hedins expeditioner till Kamtjatka.

Genom att ta en del av bibliotekets rika kunskapsvärld med mig hem, växer mitt privata hem.

n'ensamheten!

2006-11-18T10:35:00.000-08:00

Jag såg Hästmannen på folkets bio i torsdags. Själv. Älskar när jag går på bio själv. Nota bene: Jag älskar när jag går på bio själv, inte att gå på bio själv. Jag skulle förstås gärna önska att min omgivning trodde att jag gör sådant helt naturligt, men bästa taktiken hade nog då varit att hålla tyst med mina känslor kring det och inte skriva om det i bloggen. Men strunt i det, för nu erkänner jag att jag visst tycker att det känns lite konstigt att göra sådant själv. Men om jag fortsätter göra det tillräckligt länge så blir det förhoppningsvis den naturligaste saken i världen till slut.

När jag igår kväll jobbade på kvällspatrullen så gick jag förbi kinakrogen Eurasia. Jag stirrar alltid maniskt in genom alla restaurang- och caféfönster när jag går på stan, kanske just för att få se sådant som jag såg igår. Min blick möttes då av blicken från en man som satt och åt fredagsmiddagen mol allena. Han var min idol! Men visst såg hans blick lite sådär haraktig ut som jag tänker att min egen blick ter sig när jag sitter på en restaurang själv. Man försöker se självsäker och trygg ut, men samtidigt erkänner man med blicken att man sitter där för att man tvingat sig själv dit. För att publik ensamhet, tack vare att man känner att man utmanar sig själv genom att inte hålla den för sig själv, i alla fall har någon form av egenvärde vilket man inte alltid känner att den isolerade ensamheten har.

Idag har jag i alla fall ägnat mig åt isolerad ensamhet. Den har hållit hyfsat god kvalitet. Bakade bröd, då var den av mycket god kvalitet. Läste Henry David Thoreau, då var den som bäst. Men när brödet visade sig vara dödbakt (misslyckas alltid!) och min hjärna inte hängde med i ryskakursen, då kändes den lite sämre. Tänker ändå hålla mig hemma resten av kvällen och tänker ta mig fan må bra av det.

Geek battle

2006-11-09T08:45:00.000-08:00

Min dagsform har helt klart följt en sinusformad kurva. Morgonen var idel välmående: unnade mig en sovmorgon, tackade nej till en massa arbetstillfällen på hemtjänsten och åt rostbröd.

Därefter följde en knäckande period, då dagsformens sinuskurva böjde sig långt ner i de negativa datarymderna. Det hela utspelade sig i datasalen på universitetet. Jag har "äntligen" blivit kurskamrat med en person som började biologprogrammet ett år senare än jag. Pontus och jag har länge spekulerat i vad som skulle hända om denna högpresterande studiebegåvning hamnade på samma kurs som jag, varvid våra studieförmågor plötsligt skulle kunna jämföras.

Så har nu alltså skett. Jag vet faktiskt inte om mitt sätt att bedöma vår relation delas av motparten, men vad jag vet är att i alla fall jag känner att en maktkamp av episka proportioner varje dag utspelar sig i datasalen. Inte visa sig svag, alltid prestera på topp!

Jag befann jag mig alltså djupt nere i dagsformens svacka, och dataövningarna framstod som omöjliga att lösa. Jag stångade min panna blodig mot tangentbordet, utan att lyckas skriva de rätta funktionerna. Till slut var jag tvungen att resa på mig och gå bort till min nemesis, snegla över hennes axel - bara för att inse att jag ändå inte förstod hur jag skulle göra. Så jag packade ihop mina grejor och gick och fikade med Viktor, Pontus och Andreas och skämdes.

Efter fikan fick jag dock nya krafter. Nu vid halv sex på kvällen sitter jag fortfarande kvar i datasalen, men tänker plötsligt klart och har löst alla uppgifter. Är alltså åter tillbaka i toppform och ska snart få komma hem till min ljuvliga lägenhet. Min ärkefiende skulle bara veta vilka triumfer jag har skördat. Vi möts imorgon igen, med vässade vapen!

Studiedag!

2006-11-07T04:25:00.000-08:00

Jag har ägnat morgonen åt en efterlängtad, men antiklimaxartad, sovmorgon. Jag misstänker att min under hösten etablerade (o-)vana att gå upp tidigt och omedelbart dricka kaffe lett till att jag vid mina sällsynta sovmorgnar drabbas av koffeinabstinens redan i sömnen, någon gång mellan 08.00 och 10.00. Vaknar då med nacksmärtor och missmod. Men dusch och tre koppar kaffe ur mina favoritkoppar, de små tunna tyska kopparna med guldkant, får mig snart i rätt stämning.

Har ägnat morgonen åt att läsa några kapitel ur den fantastiska boken Svenska Djur: Insekterna från 1949, som på ett populärvetenskapligt men uttömmande sätt introducerar läsaren i insekternas värld. Jag hittade den för en tia (!) på myrorna i Malmö i fjol. På antikvariat går den vanligtvis för tvåhundra, ungefär, men även det känns som ett fyndpris. En bättre genomgång av olika insektsgruppers (särskilt de mer obskyra som till exempel nätvingarnas) levnadsvanor finns inte på svenska, ja knappt ens på engelska, vad jag vet. Dessutom innehåller den som all äldre vetenskaplig litteratur underbara teckningar - och ett ruskigt fint förord skrivet av ingen mindre än Harry Martinsson, vars brinnande intresse för vetenskap och litteratur jag beundrar av hela mitt hjärta.

Snart kommer Stina hit och förgyller min dag. Innan dess ska jag dock hinna lyssna lite på min ryskakurs. Idag känner jag verkligen att jag skulle förtjäna medborgarlön bara genom att sitta i min lägenhet och förkovra mig. Kom igen staten: det är bara att sätta in pengarna på mitt konto!

Avresedags

2006-09-15T13:14:00.000-07:00

Imorgon åker jag till ön Stora Fjäderägg och blir borta i flera veckor.
Jag avskyr att slänga mat och inför en längre bortavistelse är jag mycket mån om att äta slut på all förgänglig mat i mitt kylskåp. Jag trodde mig om att denna gång ha lyckats planera uppätningen perfekt så det enda som skulle finnas i mitt kök morgonen innan avfärd var lite fil och flingor samt två skinkmackor; precis så det räckte till en stadig frukost. Tyvärr ingick det inte i planen att jag trots en rejäl middag skulle bli såhär akut hungrig på kvällen! Jag har redan satt i mig grovbrödmackorna men är fortfarande hungrig. Nyss övervägde jag att förräda mitt framtida jag genom att äta upp filen och flingorna också.

Till saken hör att på mitt golv står tre fullpackade påsar med mat som jag svurit till mig själv att inte röra. Det är mat som skall ätas på Fjäderägg.
Jag har aldrig haft så här mycket mat hemma, och så lite att äta.

Men jag tycker mest att det är roligt.

Höstlig blomflugejakt

2006-09-10T08:43:00.000-07:00

Det är ont om blommor och därmed även blomflugor vid sjättefemte breddgraden i september. Men den strålande solen och den rastlöshet som en förmiddags Rudolf Steiner-läsande (jag håller på att försöka sätta mig in i Antroposofi-problemet en gång för alla. Oroa er inte, jag är fortfarande mot.) fick mig att med en marinsoldats noggrannhet skruva ihop håven, lägga provrör, eterflaskan, pincett och alspån i fältväskan och ge mig ut.

Blombristen gjorde mig i stort sett hänvisad till av människan skapade miljöer, störda miljöer rika på näringsämnen där det fortfarande blommar förrymda trädgårdsväxter - med andra ord: perfekta nässelmarker. Det fick jag plågsamt erfara när jag klättrade upp på en komposthög intill en villaträdgård längs tvärån - plötsligt tappade jag balansen i branten, försökte ta stöd mot det teleskopiska håvskaftet, som naturligtvis fällde ihop sig så jag störtade ner bland brännässlor och förvildad jättebalsamin. Jag brände mig inte så fasligt illa, men jag kom att tänka på att jag hela min barndom trott att jag varit särskilt känslig för brännässlor, ja att det gjort mycket ondare på mig än på alla andra. Men jag har mer och mer insett att jag hela tiden bara fånat mig, gråtit och kvidit bara för att mamma ska ta hand om mig och spola brännskadan med rinnande vatten. När jag i modern tid har blivit bränd har det ju bara svidit helt kort, och inte ens då särskilt farligt, för att sedan snabbt gå över.

Blomflugor då? Jo, jag tog med mig tretton exemplar hem, de flesta är bekanta, men ibland dem finns minst en art jag tidigare ej har. Den tillhör släktet Cheilosia, som består av en uppsjö små svarta arter som jag misstänker är jävulskt svåra att artbestämma. Jag har inte hittat några sådana alls tidigare, trots att de egentligen ska vara vanliga. Förklaringen kan vara att jag misstagit dem för spyflugor.
Vid den nämnda komposhögen fångade jag för övrigt ett exemplar av Xylota segnis, som jag tidigare bara har ett fult, misshandlat exemplar av. Det är en tjusig, stekelliknande blomfluga med långsmal, rödorange bakkropp och riktigt kraftiga baklår.

Xylota segnis: bild snodd från internet.

Prinsgatan den bästa av gator är.

2006-09-07T02:18:00.000-07:00

Nu är jag hemma i Umeå!

Min resa började klockan åtta på morgonen, detta var min reselektyr:
-senaste National Geographic (sträcklästes mellan Kalmar-Alvesta)
-Hemingway - Men without women (lästes ut i höjd med Gävle)
-Groucho Marx - Brevställning (Lästes ut i höjd med Örnsköldsvik)
-Torben B. Larsen - The Hazards of Butterfly collecting (1/3 blev läst, gubbfan kan bli lite enerverande med sitt skryt om alla strapatser i exotiska länder)

I Alvesta missade vi anslutande tåg (igen! det hände förra gången också!). Jag blev genom leenden och ögonkontakt kompis med ett tvåårigt iranskt barn som petade på allt, samt en stockholmsk kvinna som delade min syn på att det bara var ens eget blodtryck som förlorar på att man hetsar upp sig över SJs misstag. Jag peppade faktiskt på att behöva övernatta hos mormor och morfar! Men de lyckades boka om mig på ett senare tåg - i första klass! Blev i väntan på det även bundis med en dam från Hallsberg, som reste med en bedårande nio månader gammal kattunge som var rädd för tågresor.

Så i första klass fick jag färdas och kallskuret med strömming fick jag äta tillsammans med alla slipsar. Och en vansinnig sak hände! Servitrisen sa NI till alla förstaklassresenärer! Vill ni ha en kopp kaffe till? Önskar ni vin till maten? Jag tror inte att de andra resenärerna var bekväma med det; småföretagare som reser till Örnsköldsvik, Härnösand och andra gudsförgätna hålor är väl knappast uppväxta bland den högre aristokratin? Jag var definitivt inte bekväm med det! Men resan var i alla fall bättre än förra gången jag fick bli ombokad till första klass. Då översvämmades kupén av andra andraklassare som blivit ombokade. Eftersom personalen inte orkade betjäna dem alla (och pöbeln redan var så nöjd och fascinerad av att få sitta i de bekväma stolarna - jag var det i alla fall) så blev det så uppenbart vilka som bara fick vara där på nåder och vilka som var där på riktigt: personalen passade enbart upp på den feta affärspampen som satt i sätet framför mig! Han satt där och njöt av att först be om en kopp kaffe, och när servitrisen kom med den så först då bad han om en sockerbit. Två gången gjorde han det dessutom, så hon var tvungen att springa över hela vagnen för hans jävla sockerbits skull. Jag önskade honom typ II-diabetes av hela mitt hjärta.

En östersundsbo med skinnväst under röd huvtröja fanns också med i 1:a klass igår. Hans nöjda leende bevisade definitivt att han också blivit ombokad från andra klass. Hoppas du gillade maten!

Klockan 00.00 kom jag fram, efter 16 timmar på resande fot. Stina hämtade mig och det är jag oändligt tacksam för, jag är nämligen för stolt för att ta taxi, så antagligen hade jag burit hem all min packning och brutit ryggen på mig om hon inte kommit till min undsättning.

Dytiscus sp.

2006-08-06T14:40:00.000-07:00

I vår trädgård - som ni nyss fått möjlighet att bekanta er närmare med, finns det en damm. Den grävde min jämnåriga kusin och jag en sommar och fick biljetter till Ölands djurpark som belöning. Min älskade kusin finns sorgligt nog inte längre, men dammen finns kvar. Tyvärr så är den inte så grymt välplanerad utan förlorar en hel del vatten, vilket nu har lett till att mina föräldrar planerar för en ny, större och bättre damm.
Den nuvarande dammen har en del begivenheter. Till exempel har den begåvats med en fast stam av paddor, som varje vår fyller dammen med rom och senare yngel.
Idag kom min far sättandes i full fart och beordrade mig med militäriskt stark stämma att infinna mig vid dammen snarast. Där rådde nämligen febril aktivitet: fem stycken dykarbaggar (släktet Dytiscus - sådana som jag gjorde mitt examensarbete om!) slet sönder och tuggade i sig en stackars död padda. Snabbt fram med kameran och fotografera tills minneskortet var fullt!

Kummelvägen

2006-08-06T13:46:00.000-07:00

Jag ska ta er med på en liten tur runt vårt hus.
Dessa bilder visar mycket av den lilla värld som barn-Viktor levde i.

Klicka!
Här är fotbollsplanen som min far nu återigen håller öppen med sin åkgräsklippare, som var fylld av fotbollsspelande barn back in the days. Det var mängder med ungar i byn då, vi har en bild någonstans där ett trettiotal barn sitter samlade på lekplatsens rutschkana (den ligger till vänster, utanför bilden). Numera cyklar det på sin höjd omkring några spridda snorungar, inget mer.
Jag har ett minne från fotbollsplanen som direkt kommer till mig, trots att det egentligen är ganska innehållslöst. Jag var fem år gammal ungefär och vi har arrangerat något slags fest; det spelas brännboll. Jag sitter på min storebror Görans axlar och vi springer mellan första och andra basen, sedan den tredje. Jag är högt över marken och Göran springer fort, fort. Jag hade säkert den blåvitrandiga sjömanströjan som mamma stickat, den med röd kant där nere och knappar med ankare på. Den har jag alltid på mig i mina minnen.

Den stora dungen rakt bakom det högra fotbollsmålet - dit vågade jag mig sällan. Det fanns ett stort, spännande fågelbo där. I det lilla snåret strax hitom och till höger om dungen var jag dock oftare. Det stället kallades "grabbarnas koja", vilket refererade till att mina tre betydligt äldre bröder hade byggt en ansenlig koja där en gång i tiden. När min värld hade växt sig så stor att jag vågade mig ända dit var kojan raserad sedan länge, men det täta snåret som när man trängt sig igenom en smal öppning öppnade upp sig till en stor sal, hade stark dragningskraft på mig.

Så här ser det ut åt andra hållet. I det närmaste huset, det röda, bor min chef. Han och min far växte upp och skådade fågel tillsammans i Stockholm. De flyttade sedan till sina hus här på Öland med några dagars mellanrum - utan om att vara medvetna om att den andre flyttade hit!
Borta där solen går ner bakom de höga svarttallarna, där låg Birgits affär, eller Sigfrid Rudbergs efterträdare, som den egentligen hette. Birgit - det är en vacker historia som jag ska berätta en annan gång.

Välkomna hit, alla!

STOPPA PRESSARNA!

2006-08-01T12:19:00.000-07:00

Bzzzzt.
Igår gick jag omkring med håven i området utanför min tomt som min far och hans åkgräsklippare annekterat. Han har sparat ett par fläckar från klippning som nu fått ett ganska fint fältskikt av rölleka, ängsvädd och blåklockor. Det brukar vara rikt på blomflugor, särskilt vädden är uppskattad av de stora och imponerande Eristalis tenax. Men dagens fynd blev definitivt inte någon blomfluga. Plötsligt såg jag hur något stort och intensivt getingfärgat rörde sig långsamt bland röllekorna en bit bort. Vad gör en bålgeting där? hann jag tänka medan jag tog några steg närmare och insåg att det var en spindel jag tittade på! Vem som helst hade tyckt att det var en imponerande syn - min lillasyster höll inte igen på superlativen när jag visade henne den - men ännu bättre blir det om man sedan tidigare vet vad det var och aktivt (nåja, jag har haft det i åtanke) letat efter den!
Det var en getingspindel, Argiope bruennichi och storleken framgår säkert inte av bilden ovan. Den är stor, riktigt stor. En hona kan bli 2,5 cm lång - och då pratar vi kroppslängd, benen ej inkluderade! Honan som jag fotograferat ovan är nog 2 cm, ungefär.
Den har under långa tider hört hemma i sydeuropa, men började på 1930-talet en storstilad spridning norrut. Då nådde den till norra frankrike, på 40-talet nådde den Englands sydkust, på 80-talet norra Tyskland och 1989 gjordes första svenska fyndet - på Gotland. 2003 sågs den första gången på Öland och har sedan dess setts på gissningsvis 5-6 lokaler här på ön! Nu även utanför vår tomt!

Som liten unge på våren spinner den långa trådar som vinden tar tag i och med dessa lyckas de uppenbarligen korsa östersjön. Den föredrar riktigt solvarma bryn med rik undervegetation, där den spinner sitt nät max en halvmeter över marken. Den fångar helst större byten som spyflugor och gräshoppor.

Om det är någon som ser en getingspindel så hör av er till mig, jag funderar på att börja sammanställa en databas med alla observationer i sverige, för det verkar inte vara någon som håller riktigt koll på kolonisationen av denna spektakulära art.

Fläckdrillsnäppan

2006-07-22T14:26:00.000-07:00

Idag gjorde min far och jag ett "drag" (längre resa bara för att se en fågelart) till blekinges skärgård och såg den fågeln som ni ser ovan. Det är en fläckdrillsnäppa som har flugit ända från nordamerika och som med dagens fågel setts fem gånger i sverige. En gång i sitt liv har den i alla fall flugit över Atlanten, men det kan ha varit flera år sedan, antagligen var det under dess första höst. Men nu verkar den ha kommit till ro på den europeiska kontinenten: på exakt samma plats och exakt ett år sedan så sågs nämligen en fläckdrillsnäppa - det skulle förvåna mig mycket om det inte var samma individ. Den flyttar nog desperat sin vanliga sydliga flyttning på hösten och nordliga på våren, utan att någonsin hitta hem till sina artfränder. Kanske spenderar den sommaren vid någon stenig sträckning av Umeälven och vintern längs en flod i Afrika. Bara under några dagar mitt under flyttningen då den passerar sydsverige finns det tillräckligt många fågelskådare för att den skall upptäckas; två år i rad dessutom. Ja, inte bara här förresten. Förra året så sågs en fläckdrillsnäppa i danmark några dagar efter fyndet på Utlängan och någon vecka senare i polen - rätt mäktigt att tänka att det antagligen är samma individ. Fåglar känns så flyktiga och rörliga, men tänk vad mycket fågelskådarna ser ändå!

Någon mer än min far och jag som kommer att tänka på prins Eugens molnet?

Svärmare och spinnare

2006-07-10T15:53:00.000-07:00

De senaste kvällarna har min far och jag roat oss med att fotografera nattfjärilar. Svärmare och spinnare samlas i skymmningen vid vår ljuvligt doftande kaprifol, så då står vi redo med en Nikon Coolpix 995 (jag) och en Canon Ixus 50 (far). Jag lovordar ofta med en dåres uthållighet min fyra år gamla tegelsten till digitalkamera, men det är svårt att låta bli när den gång på gång bevisar att den kan ta så sjukligt bra bilder.
Nu har jag lyckats utarbeta en riktigt bra teknik för att med blixtens hjälp fånga fjärilarna mitt i vingslaget. Receptet lyder: Manuell inställning av allting. Tid: 1/2000-dels sekund, bländare: 10.2, skärpan låst på 30 cm så jag måste försöka hålla kameran på detta avstånd från motivet.
Ganska ofta går det hyfsat och emellanåt blir det helt fantastiska bilder, om jag - host host - får skryta och skrävla lite.

Pappa försöker fotografera en icke samarbetsvillig svärmare.

En brunsprötad skymningssvärmare, Hyles gallii, besöker en såpnejlika.

Den brunsprötade skymningssvärmaren har en vingbredd på 6 till 8 cm. Bilden är tagen i Södra Kvinneby där pappa och jag hängde ett par timmar nu ikväll för att försöka få syn på en stäpphök som hållit till där i en vecka. Pappa har sett en sådan en enda gång, jag ingen. Vi fick inte se fågeln men träffade en besynnerlig människa. Fågelskådandets hobby har samlat ganska många original. Han pratade oavbrutet i två timmars tid; självklart var både min far och jag urleda på att lyssna på honom vid det laget, men emellanåt så förmådde jag uppskatta hans sällskap och hans märkliga men fascinerande sätt att tala. Han tappade lätt bort de ord han skulle säga, men stakade sig aldrig. Nya ord dök upp i hans mun lika snabbt som de tidigare påtänkta glömdes bort, vilket förändrade meningens fortsatta utveckling. Det nya ordet visade sig ständigt komplicera meningarna, som flöt ut i långa svador, rikt utsmyckade och uppfinningsrika och inte sällan fyllda av ilska och besvikelse. Och listor. Han hade listor för allt: sex olika listor över fåglar han sett från olika fönster i hans lägenhet, listor för alla enskilda socknar på Öland, blomflugelista (han samlade också!), årslistor, upptäckarlistor... ad infinitum, in absurdum.

Ytterligare en brunsprötad skymningssvärmare. Notera sugsnabeln!

Inte bara fjärilar! Här en Guldögonslända, Chrysopa sp.

Slutligen en brutal Ligustersvärmare, Sphinx ligustri. Vingbredd: 10-12 cm!!!

Beröm!

2006-07-07T08:46:00.000-07:00

"Mycket bra service. Duktig pojke!"

TACK, dam från Gällivare! Tack för att du var så snäll vid mig och tyckte om mig för att jag bor i Umeå; leve Norrlandsgemenskapen. Tack för att du kallade mig "lilla fågeln". Haha, det är ganska kränkande på något sätt. Allt du sa var nog lite nedsättande på det sätt som bara en äldre dam behärskar, men det bjuder jag på.

Strax stänger jag butiken, jag är ensam kvar här sedan ett par timmar. Det är trettio grader varmt och jag dör, allting dryper av svett. Sedan har jag två lediga dagar, då ska tydligen bli svalare. Skönt, jag pallar inte det här mer.

cute overload

2006-07-07T03:37:00.000-07:00

-Vad heter den här? frågar en liten pojke med vildvuxen kalufs. Han håller upp ett mjukisdjur som piper frenetiskt när han trycker på det.
-Det är en pilgrimsfalk, svarar jag.
-Alltså, jag gillar dom här pilgiftsfalken, mamma!

Blog + Jobb

2006-07-05T03:06:00.000-07:00

Snabb rapport från fronten.
Småkorpulent familjefar, 45 år, letar efter en kikare som ska vara en present åt hans äldste son, som inte är med på ölandssemestern.
"Den ska vara lite rejäl, den ska tåla att vara med på jakt", säger han och låter sådär lite stolt som man kan låta när man tyckt att man stått upp för sina ideal på fiendemark.

Att stå i butik innefattar ju en viss dos av elitism. Jag plockar till exempel inte fram de allra bästa klippen åt någon som jag instinktivt ogillar. Strax innan jaktkommentaren hade jag plockat fram en begagnad Swift Trilyte 8x42 åt familjefadern och nu gnisslade jag tänder lite smått, tänkte att jag nog hellre sålt den till någon som jag kände sympati för. Nu stod jägarfamiljen här framför mig och lutade nog lite grand åt att köpa det begagnade fyndet.
Men därefter tog samtalet en tilltalande vändning.
"Han har ju nästan slutat jaga, pojken. Han har verkligen blivit intresserad av fåglar den sista tiden, så jag tänkte han skulle få en ordentlig kikare."
"Han jagar ju fan ingenting längre" flikar lillebror, 11 år på't ungefär, in. "Det är jättetråkigt".

Yngstsonen har en slokande skinnhatt på sig och hans missnöje över storebroderns utveckling är kompakt. Medan vi fortsätta väga olika kikares för- och nackdelar mot varandra sitter han på en hopfällbar fältstol och gör min dag.
"Den kan man inte montera på hagelgeväret, va?" frågar han när den villrådiga fadern ber om hans omdöme om en Swift Audubon 8,5x44. Nej, det kan man inte.
Sedan sitter han mitt i en av människor halvfylld butik och leker jakt, siktar med sitt låtsasgevär.
"Han tar upp geväret från ryggen, lägger an. Det kommer en kanadagås iflygande. Den landar! Den kommer närmare, nu, nu, snart. Han siktar, och... PANG!". Han skjuter rakt in i tubrummet. Kanadagåsen faller naturligtvis död ned vid den store jägarens fötter.

De köpte den begagnade kikaren. Bra val.

Triberga!

2006-06-30T16:22:00.000-07:00

Idag blev det färre flugor, för idag har jag varit med Louise. Kära, kära Louise från Triberga. Jag bjöd in mig själv med en burk med nyplockade smultron, ett par deciliter som jag plockade i en nyligen röjd hage hos farmor och farfar. Smultron och gammeldags vaniljglass, kan någonting vara godare?

Louise och jag tog en promenad förbi Triberga borg, gjorde en strapatsrik lov runt en talldunge och över en liten kanal och trasslade oss under en taggtråd och över några fält, så vi till slut kom på rätt väg tillbaka. Det var mycket naturromantik i allmänhet och öländsk sådan i synnerhet under promenaden, se bara på den här bilden:

När jag sent omsider kom iväg hemåt så kom jag inte mer än ett par hundra meter innan jag var tvungen att vända om och tvinga med Louise att se spektalet som naturen bjöd på. Det var bara för mycket på en gång. Det räckte inte med att mossen (som vi tidigare under dagen sett en skock kor vada ut i) var täckt av älvdans, utan månen var tvungen att spegla sig i det stilla vattnet och skymningshimlen visa sig från sin vackraste sida.

Man skulle kunna tro att det var läge för mig att fara rakt hemåt och sova, men icke. Jag var helt övertygad om att naturkavalkaden bara skulle fortsätta, och så rätt jag fick.
Jag åkte upp till Ekelunda, en liten by som ligger en bra bit upp mot alvaret och består av fyra boningshus där tre pensionerade bondpar och en barnfamilj bor. Redan när jag klev ur bilen så fick jag höra det jag kom dit för; nattskärran.
"Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr" ljöd det genom natten. "Rrrrrrrrrrrrrrrrr-rrrrrrrrrrrrrr-chuck-chuck-chuck".
Chuckandet på slutet låter som om någon dub-musiker skulle skruva på en effektpedal, sådär när ljudet blir djupare och låter mer avlägset. Precis så låter det när nattskärran efter tio minuters rrrr-ande bestämmer sig för att sluta. Då stämmer honan in med ett gutturalt, grodlikt "kuäck".
Efter lite möda och promenerande i mörkret så fick jag till slut se honan. De är nyfikna nattdjur, kommer ofta framflygande. Jag har varit med om det förr, men blev precis som förra gången fullständigt brädad av skönheten i deras klippande, fjäderlätta vingslag. De är gott och väl halvmetern mellan vingspetsarna, men ser inte ut att väga mer än några gram. Ett enda djupt, sviktande vingslag och så glider de som en papperssvala bort över enbuskarna. Så ett vingslag till, en gir mitt i luften och så glider de tätt över huvudet på mig. Det går inte att förklara, men låt mig erbjuda er alla att kommer ni till öland vid den här tiden på året så ska jag visa er någon som kommer kännas riktigt långt in i magen.

Det finns heller inte ord för hur rörd jag var när dagens final uppenbarade sig i mörkret: årets första lysmask!

Ka-ching! Första triumfen!

2006-06-30T01:29:00.000-07:00

Just den blomfluga som var på bild i inlägget nedanför, visade sig vara en riktig stänkare! Det är en Merodon avidus, smal lökblomfluga. Den är klassad som Sårbar enligt den senaste rödlistan (alltså den publikation som listar vilka arter som behöver särskild hänsyn) och är bara känd från ett tiotal lokaler i Sverige! De flesta av dessa lokaler ligger förvisso inom ett par mils radie från mitt hem, men jag är övertygad om att fotbollsplanen utanför vår tomt inte var känd sedan tidigare som hemvist för arten!
Arten hör hemma på centralasiens stäppen, men har små utposter på stäppliknande områden i sydöstra europa samt på öland och gotland.

Den känns igen på att den saknar en sporre på "knäskålen" ovanför lårbenet (1) samt har en stor, triangulär sporre på det mycket kraftiga bakersta lårbenet (2).

På ovansidan så kan man dessutom se att den har tydliga, ljusgrå "kommatecken" på segment tre och fyra på bakkroppen, samt orangeröda sidor av det första segmentet . Mellankroppen är fint längsstreckad i grått, men det syns bara i rätt ljus.

Nåt så djävulskt!

Nörderierna

2006-06-28T08:59:00.000-07:00

2. Insekterna

Idag kom jag igång med min insektssamling. Nå, det påståendet skulle kunna ses som en viss överdrift, för än så länge tronar blott tre små blomflugor i en låda utav plast. Men såhär har mitt entomologiska sommarprojekt utvecklat sig:
Igår köpte jag en bestämningsbok för alla blomflugor i nordvästra Europa. Varför blomflugor? Jag har några vänner i Umeå som har kommit igång ordentligt att bestämma blomflugor och man ska inte underskatta värdet av att kunna få feedback på sina upptäckter. Dessutom så är boken jag köpte helt nyutkommen, förhållandevis billig och riktigt, riktigt bra. Fler anledningar än så behövde jag inte för att välja blomflugor som min första insektsgrupp att försöka lära mig.

Efter vår skådartur som kröntes av Hudsonspoven åkte far och jag förbi hans högstadieskola och lånade en stereolupp och några lådor att samla krypen i. Därefter styrde vi kosan mot Fjärilsmuseet vid Halltorps hage och köpte material till en riktigt bra håv, som jag sedan kompletterade med ett hemmabyggt skaft. Med denna i högsta hugg gav jag mig ut i vår trädgård, svingade håven och samlade snabbt in tre blomflugor som jag satte mig på min kammare och nålade upp. Makabert? Jag vet inte, jag har suttit i flera timmar och beundrat dem, lärt mig hur de ser ut, studerat varje ribba i deras vingar. Jag vet fortfarande inte vad någon av dem är för art, men de har lärt mig mycket.

Nörderierna

2006-06-28T08:26:00.000-07:00

1. Fåglarna

För tre år och tio dagar sedan så upptäcktes en fantastisk fågel på Öland, som fick fågelskådare från hela Europa (engelsmän, holländare, norrmän och finnar) att vallfärda till en liten vik på norra Öland under den veckas tid som fågeln var kvar. Fågeln var en Hudsonspov och det var det fjärde fyndet i Europa. Hudsonspoven är en nordamerikansk vadare som till på köpet är väldigt sällsynt och hotad även på hemmaplan - hela världspopulationen uppgår bara till 40.000 par i nordligaste Kanada (naturligtvis häckar den vid Hudson bay) - vilket är småpotatis i jämförelse med de mångmiljonhövdade populationerna som finns av andra amerikanska vadararter - som ändå blott i ytterst sällsynta fall dyker upp i Europa. En blytung raritet, om man ska använda fågelskådarspråk.

Åter till det innevarande året, 2006. För tio dagar sedan gick en fågelskådare ut på club300's hemsida och proklamerade att han trodde att Hudsonspoven skulle bli återupptäckt inom en veckas tid. Han bommade med bara några dagar, men fick så fruktansvärt rätt ändå; igår kväll gick larmet ut: Hudsonspov, stationär, Ottenby, Öland.
Jag såg den förra gången den var här, men jag ville gärna återse den. Så idag på morgonen åkte min far och jag ned till Ottenby i förhoppningen att den skulle vara kvar. Märkligt nog var det nästan inga människor där, bara fem bilar stod parkerade vid udden.
Efter att ha stått och letat och letat över fälten i någon timme så kommer det plötsligt en flock med rödspovar inflygande norrifrån. Min far utbrister: "Där är den!" Och det var den!

Jag ringer min vän Svante, som larmar ut fågeln på det rikstäckande sms-nätverket för fågelskådare, kallat BMS. Han lyckades knappa in det lite roligt, vilket jag just upptäckte blev uppmärksammat på fågelskådarnas e-maillista Brevduvan:

Erling V. Jirle:
"Dagens roligaste:
Via BMS klockan 9;

Obs. Viktor nilsson går helt öppet 300 m sydost om hahns"

Så, mina vänner, gör man sig känd i skådarkretsar! Man larmar ut sin egna närvaro!

Ett förtydligande: "Hahns" är en kortform av "Hahns sjöbodar", som är ett par små hus som ligger längs fyrvägen ned till Ölands södra udde.

När skådarturen led mot sitt slut vid tolvtiden på dagen så räknade vi ihop hur många arter vi hade sett: exakt 100 arter. Det är helt fantastiskt, Öland är fantastiskt. Att man kan se hundra fågelarter på en halvdag helt utan att anstränga sig.

Pappa och jag jobbar hårt.

UPDATE!
Larmet om mina förehavande fick Erling - en handlingens och html-kodandets man - att starta en liten sida med BMS-skoj! Det är en ära att få ha varit en del av detta!
Du hittar den här.

Affärer som vanligt

2006-06-26T12:58:00.000-07:00

Väldigt vanlig dag.
Jag cyklade ner till jobbet på morgonen, det kändes bra i benen och jag höll i alla fall 30 km/h i snitt. Det var sjukt lite folk under hela dagen, men jag sålde några tubkikare så dagskassan blev ändå den största hittills under den dryga vecka jag jobbat.
Igår var det betydligt roligare i affären, ty jag arbetade tillsammans med Peter Nilsson, som jag tycker oerhört mycket om och dessutom hyser en inte oansenlig mängd beundran inför. Han är helt klart en mina favoritfågelmålare. Jag passade på att fråga massa saker om färger och papper och han var väldigt generös med sitt kunnande, det är han alltid. Han är dessutom en av få som jobbar här som är glad i kaffe, något som inte ska underskattas! Det gör arbetsdagen så mycket roligare om man kan koka kaffe åt varandra.

Mot eftermiddagen idag började det regna, men det klarnade upp frampå kvällen. Då åkte jag ner till Sandby skjutfält och satt ett tag i en liten fällstol och såg ut över havet. Två mindre strandpipare petade bland tångbankarna, en småtärna låg på bo och jag sprang på en helt nyutflugen sånglärkeunge. En av våra minsta orkidéer, det diskreta och mycket sällsynta Honungsblomstret, blommade för fullt.

Det här håller på att urarta till en fotoblogg! Jag ska försöka hålla mig själv under uppsikt så det inte spårar ut.

Öländska småkryp.

2006-06-23T10:46:00.000-07:00

Jag åtevände till Stenkullen, mina farföräldrars torp. En lite rolig sak som jag ska passa på att nämna är att slumpen har ordnat det så att både mina mor- och mina farföräldrar har bosatt sig i föredetta torp som heter Stenkullen. Morföräldrarnas Stenkullen ligger i Östergötland och farföräldrarnas Stenkullen ligger på Öland.
Vid detta mitt andra besök idag hade mina nästan jämngamla kusiner med föräldrar anlänt. Moa har jag inte sätt på många år, hon har varit i Bolivia och spelat in två filmer! Jag skröt om att vi ska till Litauen och spela in film. INTE.

Jag tackade nej till den gravade laxen utan begav mig ut till hästhagen för att leta efter den bortslarvade, potentiellt sensationella ekbocken. Efter att ha letat en halvtimma och insett att det inte finns några större ekar i närheten som den skulle kunna bo i så slöt jag mig till att det inte bör ha varit en sådan. Jag började ägna mig åt att fotografera de insekter som fanns på lokalen istället. En flickslända, Lestes sp., kom flygande med en nydödad nattfjäril av något slag i käkarna, slog sig ner på ett grässtrå och började äta. Först trodde jag att den röda klumpen man ser på bilden var en bloddroppe som utgjutits under den hårda kampen, men litteraturstudier (Sandhall 1977) visar att det är parasitiska larver av vattenkvalster. Coolt!

En Ängssmygare (en s.k. tjockhuvudfjäril, roligt va?) lät sig också snällt fotograferas:

Liksom denna svinsnygga fluga, Diptera sp., som jag tyvärr inte kunnat bestämma närmare än så. Jag har verkligen ingen litteratur på tvåvingar. Det måste åtgärdas.

Glad midsommar på er, alla!

litteratur:
Sandhall, Å. 1977: Sländor, Naturguide med 141 foton i färg. ICA bokförlag, Västerås.
Artdatabanken 2005: Nationalnyckeln, Fjärilar: Dagfjärilar.

Cykeltur

2006-06-23T04:17:00.000-07:00

Idag var jag ute och cyklade på min nyrenoverade Bianchi. Swisch!
Lagom till avfarten ned till mina farföräldrars torp så kände jag hur krafterna svek. Min farfar hade ringt hit igår och småpratat lite och han hade inte varit jättejobbig, berättade att min farbror med familj (HEJ kusin Emma om du läser!) skulle komma på besök följande dag, alltså idag, så jag tänkte att det nog var ett ypperligt tillfälle att svänga av och hälsa på.

Det blev ett ganska kort besök, men ändå lagom långt. Följande saker var det fel på: Farfars ben, farfars tarmar, farmors tarmar, farmors huvud, farfars huvud och farmors gräddsnipa från en handmålad rörstrandsservis från artonhundratalet. Det var ändå färre saker än det brukar vara fel på! Farfar pratade lite om socialdemokratin, jag skämtade och sa att jag skulle börja på Handels till hösten, men avslöjade mig snabbt. Farmor hötte med näven mot farfar upprepade gånger när han var uppstudsig. Jag skrämdes av att farfar är helt identisk med min far och att jag kommer att se precis likadan ut. När farfar ringde upp min farbror så skrålade han i luren: "Jag sjöng vid bondens knut, nu är sommaren här" innan han sa hej. Jag kommer säkert göra precis likadant när jag blir gammal.

Jag tog en liten promenad i deras hästhage som de lånar ut till en bonde i utbyte mot att den röjs och hålls öppen. En jättemäktig, svart skalbagge med långa antenner tilldrog min uppmärksamhet, liksom flera jättevackra trollsländearter. Nu i efterhand har jag börjat tro att den svarta var en stor ekbock - en extremt hotad och sällsynt art! Nu måste jag fara upp dit igen och dokumentera den bättre. Det vore något av en sensation!

Mitt sommarlov.

2006-06-22T15:49:00.000-07:00

Det bara vällde upp inom mig när jag körde ner längs vägen ner mot stenåsabadet, tillsammans med Louise. Jag saktade in, tittade ut över strandängarna som bara fanns där med sitt brudbröd, sina vipor och sin storspov. Jag ska inte säga att jag grät, det gjorde jag inte. Men det blev tjockt i halsen av allt stort. Jag har varit på öland en vecka nu, men hade tills idag undvikit att konfronteras med de allra vackraste platserna. Jag har åkt nedför stora vägen söderut till arbetet, jag har åkt ner till bröttorpsören i regnet - men det är ingenting mot att se stenåsabadet i denna mäktiga inramning med en annalkande kallfront och havet täckt av sjörök, dramatiskt väder, tung luft. Och jag fylldes av en känsla av att jag har rätt till det här. Jag må vara inflyttad till öland under mitt första levnadsår och därmed ingen riktig ölänning (denna klassificering av ölänningar och icke ölänningar är så djupt rotad så ni kan bara inte förstå), men jag har levt med det här alldeles inpå i större delen av mitt liv och kan uppskatta det från botten av mitt hjärta. Jag är en del av det, jag ÄR ju Öland!
Vi låg ensamma på stranden i någon timma, gick och köpte en glass och inspekterade den nyrenoverade campingen för att sedan återvända till Louise föräldrahem för lunch. Åtta amiralfjärilar satt i syrénen, en näktergal sjöng utanför. 14 ungtranor gick och åt fjolårssäd på fälten utanför fönstret.

Häromdagen kom jag åkandes i bilen på väg till jobbet. Före kurvan mot björket, efter södra sandby, stod en hemmagjord skylt i vägkanten. Med stora, röda spritpennebokstäver stod det: "Bonne i kurvan". Mycket riktigt, just runt kröken stod en bonde och lagade stängsel till fåren.

Jag lovar ingenting, kära läsare. Men kanske är denna sida något upplivad under sommaren. Kanske.

Das blog sind tot.

2005-11-08T14:58:00.000-08:00

Bloggen är död. Må alla göra det de mår bäst av.

Ölands Örtmans

2005-10-29T05:42:00.000-07:00

I min kusins skunkdagbok hittade jag en bild från min farmor och farfars torp Stenkullen, som ligger i byn Bostorp, några kilometer från Gårdby där jag är född och uppvuxen. Efter att först ha använt det som sommarställe flyttade farmor och farfar dit permanent i slutet av 60-talet, de bodde ändå nästan mer där än i stockholm till slut.
Bilden föreställer den så kallade Ladan, som är inredd som sommarkök. Det är alltid stengolvskallt därinne. Oftast är det här som farmor står när hon lagar saft och sylt. I kylskåpet finns alltid flera veckor för gammal mjölk, vilket farmor aldrig bryr sig om utan gladeligen bjuder på. Det är det som är så konstigt med farmors mat. Den är så sjukt god, fet, härlig. Men det finns alltid en känsla av ofräschhet i bakgrunden. Den gudomliga jordgubbssaften har alltid en bismak av järn. Men jag har nästan lärt mig uppskatta lite småsurnad, ljummen mjölk. Den har så mycket mer karaktär då!
Fast låt inte det avskräcka er från att äta hennes kroppkakor om ni någon gång får chansen. Ingenting klår dem!

2005-10-28T14:41:00.000-07:00

"Jag hörde att 2005 ska bli det bästa året hitills. coolt. bra."

Tsss...

2005-10-28T14:27:00.000-07:00

Om moderaternas förslag på en kulturpolitisk proposition: DN 21 Oktober

Ur moderaternas förslag på en kulturpolitisk proposition:
"Stadsbiblioteket ska sluta låna ut musik och film för att inte konkurrera med kommersiell uthyrning."

Aaaaragh, detta dokuments punkter får mig att koka.

Finnar, ständigt dessa finnar!

2005-10-28T00:11:00.000-07:00

Ibland är det bara för sjukt det där med fåglarna. När jag surfar in på Finlans finaste fågelsida, Tarsiger.com möts jag av den här bilden och den här nyhetstexten:

Siberian Rubythroat, Luscinia calliope
Kokkola, Rödsö (W-Finland)
The bird was found dead in a Pygmy Owls nestbox. Third record for Finland.

Går det att förstå hur osannolikt det är? Rubinnäktergalen. Rubinnäktergalet! Denna legendariska art är tidigare bara funnen några gånger i england (fair island är helt oslagbart vad gäller sibiriska rariteter, konstigt nog), en gång i tyskland, en i norge och nu tre i finland. Vi svenskar drömmer inte om andra saker i oktober än att få hitta en sådan. Och nu: hittad död i en holk där en sparvuggla bor? Det är så sjukt.

Det är som när de (finnarna) hittade en oceanlöpare på en frusen sjö i norra finland i januari 1993. Den mådde väldigt dåligt och dog lite senare. Oceanlöparen är en liten stormsvala som häckar i sydatlanten och i några små kolonier på madeira och utanför portugal. Det föreligger två fynd av ilandflutna döda fåglar i england, tre levande i frankrike, två i spanien och ett liknande fall där en död fågel hittades mitt i vintern i Schweiz är de enda fynden i europa utanför häckningsplatserna.
Jo, det kändes ju sannolikt att finnarna skulle hitta en!

Bara min enkla lovliv.

2005-10-26T04:25:00.000-07:00

Jag sitter här med odiskad disk, opostad post och mår väl som jag förtjänar. Snart ska jag till posten och posta min coolpix till min far, som ska låna den till hans skådarresa ensam till Indien. Sen till microshop och köpa hårddisk och DVD-brännare. Jag skiter i om det är billigare att handla på internet. Jag vill ha dem nu, jag vill ladda ner allt jag förmår och få fortsätta titta på Twin Peaks snart. Katalysatorn för mitt beslut var Annas Twin Peaks-uppsats. Efter två sidor kunde jag inte läsa mer av den. Dels fanns där spoilers, men framför allt är jag inte redo att konkretisera mystiken och förvandla den till ord riktigt än.

Bianchi de tutti!

2005-10-24T14:25:00.000-07:00

Jag ringde min bror Jesper idag. Jag hade en sån fin sak som jag ville prata med honom om, någonting som jag visste skulle få allt att kännas bra. Fast, det blir ju nästan alltid bra när vi väl pratar, egentligen. Men nu hade jag någonting som gjorde att känslan som infann sig när jag satt här med pekfingret på telefonens siffror var en enbart glad känsla. Detta någonting hör till materians värld, är rött och står och blockerar dig om du ska komma in i min lägenhet. Det är min nyligen inköpta bianchi-racercykel från 70-talet.
Jag hade hemskt gärna velat ha en bild av min bror här. Han är 14 år gammal och cyklar genom det småländska slättlandskapet. Han har sin gulgröna tävlingströja på sig och är tätt följd av två andra cyklister. Det är stor tävling denna dag.
Jag har blott två minnesbilder av min bror som cyklist. Den ena är från den nämnda tävlingen och den andra är hur jag åker med min far i vår ljusblå Opel Kadett norrut genom Norra Möckleby. Bakom oss, i baksuget, kämpar min bror på en italiensk racer, som han något år senare kvaddar i en krasch. Jag är 6 år gammal och beundrar min bror mer än något annat.

Om detta pratar jag och min bror. Vi pratar om växlarnas rolls royce, Campagnolo, om stålramars vridstyvhet och 20-mils dagssträckor. Jag vet, jag har inte ens kommit igång med att cykla, jag har bara köpt mig en pepp - men jag ska!
Vi pratar om att mötas i värmland till sommaren, han cyklandes från skåne och jag från Umeå och sedan cykla tillsammans ner till öland.

Jag hoppas det blir så.

Brasklapp

2005-10-23T15:56:00.000-07:00

Jag har börjat göra massa tokvändningar mellan presens och imperfekt. Jag avskyr det och mina meningar håller inte ihop alls.

Stjärmesens innersta

2005-10-23T15:07:00.000-07:00

Stjärtmesens lov har nu besjungits i var och varannan blog. Men ni har alla fel!
Under de dagar jag spenderade ensam på Fjäderägg har jag lärt mig att frukta de små dunbollarna.
Deras ideliga srrrii-srrrii-ande väcker numera hemska känslor inom mig. Detta är inget annat än ett stridsrop som kallar på hela världens samlade stjärtmesarméer. Ja, de är fågelvärldens sanna kamikazepiloter, redo att offra sina liv för att göra dig olycklig. Äsch, vad fånigt jag skriver.

Men det var i onsdags incidenten som gav mig denna min nya fobi ägde rum.
Jag hade flyttat ner all ringmärkning till gamla hamnen och satt upp fem nät. Till en början gick allting bra, jag fångade en rödhake och en brunsiska (en liten, brun ras av gråsiska som häckar längs norges kust - möjligen en egen art!). Men sen. Då bröt helvetet loss.
Srrrii-srrrii! Stjärtmesar, framåt! Attack!

I horder väller de in. Ett tag tror jag att jag kan ringmärka dem alla, men hinkarna fylls snabbt. Fåglarna i nätet och i burkarna fortsätter att locka till sig fler och fler asswusses som flyger rakt in i näten. Jag tror att det satt över hundra fåglar i näten samtidigt när det var som mest.
Panikplockning utlyses, lossa och släpp. Självklart vänder de bara och flyger in i näten igen.
Jag tror inte att jag någonsin varit under sådan stress tidigare i mitt liv. Så ensam jag var då. En del av mig ville bara lämna dem att dö, gå och dricka kaffe. Men det gör man ju inte precis.
Efter fyra timmars fågelplockande och successiv nedplockning av näten kunde man se slutresultatet. Två döda stjärtmesar, en gråsiska med skadad vinge (den hoppade in och gömde sig under fiskeboden, dagen efter hittade jag den sitta ledset på en gren varpå jag avlivade den. Kul det.) och två väldigt trötta blåmesar. Det hade kunnat gå mycket värre, det kunde det. Men det lämnade mig med en stor olustkänsla, och jag ringmärkte knappt en enda fågel till på hela veckan.

Faktum är att jag haft allt annat än kul. Visst, fjäderägg lyser till ibland, med strålande soluppgångar och sidensvansar i näten. Men mest var det kallt, ensamt och oinspirerat.
Det var mycket bättre när NI var där.

Morgonstund

2005-10-12T22:22:00.000-07:00

Jag älskar den här tiden på året, när mörkret anländer.
I helgen gick vi upp i gryningen vid sex. Undrar när vi kliver upp nu till helgen? Sju skulle jag tro, kanske lite tidigare.
Igår sågs det en sibirisk trast på öland. Det finns ett tidigare fynd i sverige, även det på öland och i ottenby. Flyg lilla du. Flyg!

Hewreesgjeestfeureeningen.

2005-10-11T10:39:00.000-07:00

Idag hade jag besök av Ewa från hyresgästföreningen. Hon var väntad, ja till och med tidsbestämd. Men jag såg henne inte när jag öppnade dörren, för att hon trots årtionden av hembesök inte lärt sig att stå inom det område där man syns om hemmansägaren öppnar dörren med den standardiserade 45-gradiga vinkeln, utan där dörröppnaren måste öppna dörren onaturligt mycket för att ses.

Ewa hade sorgliga nyheter. Västra prinsgatans glada dagar är antagligen på väg mot sitt slut. Hyresvärden är i full färd att poängsätta huset. Det innebär att alla plus och alla minus vägs ihop och ligger till underlag för att beräkna hyran. Tidigare har huset inte alls varit poängsatt, och Ewa berättar att poängsättningen sägs vara till för att garantera skäliga hyror, men används av hyresvärdarna för att driva upp dem. Hon menar, tyvärr, att en hyreshöjning är oundviklig.

Men nu är jag i alla fall med i kampen! Det känns helt tryggt att ha Ewa vid min sida. Ewa, som jag hellre får ringa tre gånger för mycket än en gång för lite. Hon ska hjälpa mig klaga på utsikten, att den dagliga åsynen av nakna grannar bör sänka min hyra. Eller i alla fall inte höja den så mycket.

Tillbaka till Fjäderägg

2005-10-09T10:29:00.000-07:00

Denna helg gick i tokfågelmängdernas tecken.
Lördagen var ganska sansad, förvisso. Svag sydvästlig vind är ingen höjdare.

Men söndagen!
Direkt när vi kom ut ur huset på morgonen - det var ännu nästan helt mörkt - kände vi att någonting hade hänt. En kraftig, sydlig vind slet och drog i en där man stod på gårdsplanen framför huset. Över huvudet drog flock efter flock av kungsfåglar (kufåg!) fram i mörkret.

Morgonens första känsla var ingen illusion. HUR MYCKET FÅGEL SOM HELST hade kommit in under natten. Jag tror det fanns minst 3000 trastar på den lilla ön och många, många gånger fler kungsfåglar. Små gäng med stjärtmesar, som inte finns i västerbotten annars, utan bara kommer över från finska sidan på hösten, klättrade omkring i granar och alar.
Gänget från Ö-vik tog hand om märkningen, men det var så mycket fågel så de hann inte med. Mer än 150 kungsfåglar fick släppas utan att ha blivit ringmärkta; hinkarna som fåglarna bärs till ringmärkarlabbet i var överfulla, fler fåglar fick inte plats.
Jag ringde just ut till stationen och fick höra den fantastiska slutsumman. 703 fåglar ringmärktes idag! Tidernas NÄST BÄSTA dagssumma ever!

Själv var jag inte alls delaktig i ringmärkandet. Det kan tyckas konstigt, jag älskar ju att ringmärka. Men det var inte en sådan helg, det var Ö-vikarnas tur. Det var nog lite dålig stil av mig, att inte hjälpa till mitt i allt tumult. Men jag hade en sån stark längtan efter att bara titta.
Jag ägnade mig istället bara åt att vandra längs öns kuster, smyga in i alla buskage, trampa över alla buskar som något roligt kunde tänkas gömma sig i. Jag hade hela ön för mig själv. Ett fint ögonblick var när jag stod vid kusten nere vid Nya Hamnen och såg en 500-hövdad flock med rödvingetrast, taltrast, dubbeltrast och björktrast försöka sträcka ut i den alltför starka motvinden över stormigt hav, ta höjd och sedan avbryta försöket, för att återvända till ön rakt över mig. Som projektiler ven de överallt omkring mig och förmörkade himlen.
I en dunge sprang jag på en hornuggla som satt och väntade ut dagen. Fem gånger skrämde jag sedan upp den innan jag insåg att det i själva verket var en jorduggla!

Men finast var nog precis när vi kom på fredagskvällen.
I sista nätrundan har fyra stjärtmesar fastnat. Det har hunnit bli kolsvart ute och jag får släppa den sista. Jag låter henne sitta i min hand en stund för att vänja ögonen vid mörkret (jag har lärt mig nu!). Hennes tre kompisar sitter i björken en bit bort och väntar, tjattrar. Stjärtmesar är fantastiskt sociala varelser.
Då börjer stjärtmesen som sitter i min hand att klättra uppför min arm, upp mot min axel. En bit ovan armbågen stannar hon och plirar mot mig, säger "prrrrt" och lyfter. Men innan hon förenas med sina vänner flyger hon ett varv runt mig och svänger med sin långa, fina stjärt.

(Bilden är lånad från Tarsiger.com)

2005-10-04T07:15:00.000-07:00

Idag fick jag en födelsedagspresent från min kår - en förseningsavgift på 100 kronor!

Jag fick också ett par varmfodrade byxor av min älskade moster Margareta. De är hur fula som helst och gav mig till en början Födelsedagsångesten. Den ångest som hela mitt liv har fått mig att tycka illa om min födelsedag och julafton. Jag trodde att jag kommit över den, men den finns kvar i mig. Men när jag pratat ett slag med min mormor och hon berättat att hela byxgrejen började lite som ett skämt, kändes det bättre.

Morfar hittade och köpte först dessa byxor på Viberga (Viberga är en stormarknad utanför Finspång, som alltid har massa varor som man aldrig ser någon annan stans, varor som egentligen inte verkar finnas). Morfar blev stormförtjust i dessa byxor och propagerade för att även Margareta skulle köpa sådana. Om man känner min morfar vet man precis hur han blir när han vill sprida ett genialt köp han tycker sig ha gjort (gud! jag gör ju likadant själv!).

Mormor skrockade lite och sa att "det är ju ingenting han får gå i stan i" och då rann ångesten plötsligt av mig.

Om jag hade haft en bild av min ljuvliga mormor hade den kommit här. Istället bjuder jag på en synnerligen oraffinerad rebus, som kanske bara Pontus kan lösa, eller i alla fall förstå.

2005-09-29T10:06:00.000-07:00

Hur bloggar man om en matlåda?
För matlådan på bilden är inte vilken matlåda som helst. Den är en gåva från Viktor och Lovisa. Den innehåller en potatis- och löksoppa som numera finns i min mage, som hjälpte mig att klockan fyra på eftermiddagen skriva en text om varför vi valde en specifik gensekvens i analysen av några lavarters släktskap.
Och Clementinen, kära vänner, var inte av denna världen. Söt och sur, precis som de ska vara - något jag väl aldrig upplevt så här tidigt på säsongen. Runt jul, kanske, men i september?
Denna matlåda gavs mig, precis när jag behövde den som bäst. Därför tillägnas dagen Viktor och Lovisa!

2005-09-28T11:21:00.000-07:00

Må jag aldrig glömma detta ögonblicket. Det var i Fisk & Säl jag såg det först. Mitt hjärta började dunka som ett tröskverk. VÄRLDENS FÖRSTA FOTOGRAFI PÅ EN JÄTTEBLÄCKFISK! w00t! w00t!!!!111

I år och dar har du gäckat vetenskapen. Först avfärdades du som nautisk skröna, något som vidskepliga och druckna sjömän ljugit ihop. Sedan dök du upp som strandat äckelgrejsimojs, lite senare välbevarad i trålar, och nu - i alla din levande prakt. Vi vet nu var du bor, att du angriper ditt byte med kroppen horisontellt, att du slingrar tentaklerna kring maten som en boaorm och att Kaskelotterna varje år förföljer dig till shelfen utanför Japan. Sedan följer de efter dig i dina dygnsbundna vandringar, ner till 1000 meters djup på dagen och upp till 400 meter på natten.
Åh jag vill se dig, veta hur stora dina storebröders och systrars 18 meter långa kroppar är, även om ju just du bara var en liten plutt på 8.

Jag fick en känsla av att artikeln som publicerats i Proceedings of the Royal Society var skriven av två unga, japanska doktorander. Inga gamla mossiga Costeau's. Gud vad jag unnar dem denna fantastiska upptäckt. De sliter ute till havs med halvtaskiga metoder och dåligt med pengar, för att undersöka betydelsen av bläckfiskar av alla storlekar och sorter (de var inte specifikt ute efter jätten) - och får upptäcka något sånt här! Varför sitter Umeås doktorander och räknar dagsländelarver i en rutten, norrländsk bäck när sådant här simmar omkring i våra hav?

2005-09-27T16:15:00.000-07:00

01:22 Jag vill inte sova. Dagens enda lugna stund vill jag tänja ut i oändligheten.

Idag var jag på någon sorts brainstormingmöte om närnaturguidning i Norrland. Självklart ville jag inte vara där. Det är så svårt att neka någon någonting, bara. Jag visste att det var så viktigt för min halv-vän Nora, som arrangerade mötet.
Där satt 20 representanter som inte vågade prata om de egentliga frågorna. Alla ville att det skulle kunna erbjudas billig guidning av hög kvalitet i Norrland. Men ingen ville betala, och ingen vågade sticka ut hakan och kräva skälig ersättning. Så alla såg ut att vara vänner, men inget mer kommer hända.
Men självklart var detta så fullständigt ointressant att det inte förtjänar blogutrymme.

Sen var det minifältisdags igen. Vi håvade i gammlia-dammen och hittade säkert 30 hundiglar, några fick kräla i min hand och försöka suga sig fast. Två stora och två små ryggsimmare fick paddla omkring i en balja och gjorde i alla fall mig glad.
Plötsligt höll en minifältis på att ramla i vattnet. Med reflexer lika snabba som någon småbarnsförälder kastade jag mig framåt för att ta emot. Den hjältmodiga insatsen grumlades dock av att jag snubblade på en sten, blötte ner mig till ovanför stövelskaften och skrapade handen blodig mot en sten, och fick säkert parasitinfekterat vatten i såret. Minifältisen klarade dessutom lätt att återfå balansen på egen hand - och fick hjälpa mig att återfå min.

Fredrik kommenterade sarkastiskt min räddningsaktion. Ingen ska säga att man inte kan ha ett synnerligen välutvecklat sinne för sarkasm när man är 10 år gammal.

Sammanfattning
Ett ganska ointressant inlägg från en vars liv känns väldigt ockuperat och ointressant i allmänhet just nu. 08:30 - 16:00 varje dag tar död på mig. Ge mig ledighet. Eller bara en lunchlåda.

2005-09-25T07:56:00.000-07:00

Igår var en fantastiskt rolig kväll. Jag var på inflyttningsfest hos Emma, som började på biologprogrammet samtidigt som jag. Jag är väldigt imponerad över hennes mod att bjuda in människor från vilt skilda läger, något som jag tycker är fruktansvärt obehagligt.
Jag vet inte vad det var med mig, alkohol var det ju inte, för det intog jag int, men jag kände mig så peppad på dessa människor, vilket jag nästan aldrig är i festliga sammanhang.

Där fanns en tidigare historiestudent som nu arbetade med en hembygdsbok om västerbotten. Han blev väldigt skrämd och misstänksam när jag blev råpeppad på hans värv, men efter att ha deklarerat min kärlek till Öländska hembygdsböcker (100 för varje socken, minst!) började han förstå att jag inte drev med honom. Jag förväntade mig att nördigheterna skulle blomma fram.
Jag hade verkligen velat att han skulle vara extremt hembygdsintresserad - ja, jag gjorde verkligen mitt bästa för att försöka lirka det ur honom. Tyvärr var så inte riktigt fallet. Sakta men säkert började bilden av en kommunist av den gamla skolan växa fram. En kommunist som var särskilt intresserad av den kommunistiska rörelsens historieskrivning om Sovjet. Mitt intresse falnade och jag drog vidare till en 30-plus-årig f.d. Oskarshamnare. Vi pratade kommunpolitik, samhällsuppbygdnad och uttrar.

Apropå uttrar. På festen fanns en ekologidoktorand, svartklädd hårdrockare som dagen innan, när han stått i Vindelälven och gjort provtagningar, blivit förbisimmad av en utter. Jag har en fantastiskt rolig minnesbild från festen när han gör "satanisttecknet" med pek och lillfinger åt sina metalkompisar och skriker "UTTER!". Jag var tvungen att göra det i smyg för mig själv resten av kvällen. Förlåt Gud.

Sen körde jag hem genom natten och njöt av ensamheten någon timme innan sömnen vräkte ner mig i sängen.

Eftersom söndagen, den nuvarande dagen, inte heller har gett mig det lugn som jag förtjänar och behöver för att rannsaka mitt liv, fortsatte jag med mina stereotypa beteenden. Så jag köpte en cykel från blocket.se av en småbarnsfar på Sandbacka. Det postiva är att det är något som den här jag letat efter länge nu! Jag tillåter egentligen inte mig själv att vara riktigt glad när jag inte har full kontroll över mina utgifter (Jo, din lilla lögnhals, det gör du ju visst. Konsumtionismens lilla jävul ger dig ju en varm, härlig känsla inombords). Äsch. Fin är min skiffergråa racer, i alla fall. Lite småpill och jag är ute på höstvägarna.

2005-09-20T15:22:00.000-07:00

SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA säg att det är sant! Det kommer bli ett Sam and Max 2 trots allt!

Trots att jag inte spelat det än, är jag inte särskilt entusiastisk till de gamla avhoppade Lucas Art's-rävarna på Telltales episodindelning av Bone-spelet. Tydligen kommer Sam & Max 2 fungera likadant. Jag hade hellre sett ett klassiskt, linjärt CD-baserat spel. Men ändå. Det kommer vara magi.

2005-09-19T14:06:00.000-07:00

Stressad av mina högt uppskruvade förväntningar på helgen och omgivningens - egentligen fullt realistiska - tidsoptimism, satt jag i Matsers bil på Lördag morgon. Runt mig satt tre kära vänner och en hjälte till fader. Pontus, Lovisa, Viktor och Mats.
Min oro var förstås helt obefogad, vi anlände till färjeläget i god tid.

Om man inte behövt åka båt till Stora fjäderägg skulle hälften av nöjet vara förspillt. Då hade man inte fått sitta bredvid Olle, med skinnkepsen, i den lilla motorbåten och växla mellan två ansiktsuttryck - det över havet spanande, drömska ansiktsuttrycket och det där man ser på sina vänner och ler, gör tummen upp, med krokig bäbishand. Och man hade inte fått uppleva hur man rundar Trappudden, Holmöns nordligaste punkt, och börjar se små flockar med skrakar och svärtor. Då tycker man alltid att Fjäderägg ser så nära ut. Det är det inte, och man närmar sig långsamt, långsamt. Men så plötsligt är man bara där och lägger till vid Nya Hamnen.

På Lördagen var inte mycket fågel på ön, ringmärkningen mager. Men det gjorde inget. Då hade man mer tid för varje fågel. En 2k+ Rödstjärt var dagens höjdpunkt.
Dagens höjdpunkt ja. Men inte kvällens!
Pontus och jag satte vid tiosnåret upp näten i inägan, som varit köksträdgård för de 40 som tidigare bott på ön när den var som mest levande, på 1930-talet. Numera är det en liten skyddad lövdunge bland granskogen. Bandspelaren laddades med pärlugglans skönsång och tiden väntades ut i köket. 45 min, ingenting. Vända på bandet. 45 minuter till.

Vi traskade ut i mörkret och ned till inägan, rundade buskarna och lyste i nätet. Ur en boll av fjädrar stirrade två reflexer rakt mot oss, och bollen började sprattla som en galning. Mycket snart var de pälsklädda tassarnas klor lösgjorda ur nätet och Pärlugglan hölls i min hand. MIN hand!
Euforin i min kropp när vi gick tillbaka till stationen, glädjen att få visa denna fantastiska lilla sak. Men vill ha den på axeln, ta med den hem!

Tre gånger under helgen triggade fåglarna min kropps kemi så jag tappade kontrollen över mig själv.
1. Pärlugglan.
2. När jag tittade till Granskogsnäten och en stenfalk sprattlade i nedersta nätet.
3. När jag var tvungen att slita av huvudet av den halvdöda björktrasten som stenfalken jagade. Den halvt avslitna halshuden gav inte det motstånd jag förväntat mig och ett lätt ryck lämnade mig med huvudet i ena handen och den blödande fågelkroppen i den andra. Jag bara skrek. Men jag är också så stolt över att jag gjorde det. Det som behövde göras. Just där och då kom jag ett steg närmre den jag vill vara.

2005-09-16T14:04:00.000-07:00

Igår fick jag veta att jag blivit farbror!
Onsdag klockan 21:50, tror jag det var, förlöste Jenny Tova. Far är min bror Göran.

Jag har inte pratat med Göran på mer än ett år tror jag. Egentligen har vi väl inte pratat ordentligt sen min fars 50-årsfest 2001. Det var en traumatisk kväll där många saker kom upp till ytan. Eller, det var egentligen inte traumatiskt. Det var en isstorm. En kalldusch. En kväll av att se min bror - min coola bror som haft en av bilstereoutrustning uppfylld vw-bubbla och skinnjacka på 90-talet, precis när jag tyckte det var som coolast - alldeles för full och alldeles för ärlig. Klassiskt 50-årskalasfenomen antar jag.
Känslan i en av att för mycket har blivit sagt. Så mycket att man inte kommer kunna uppbåda den ärligheten igen. Och att det är svårt att se varandra i ögonen för man vet egentligen inte om den andra verkligen vet om vad som hände den kvällen (förbannade alkohol, jag hatar dig), har skapat oss en tystnad.
Jag har behandlat alla mina bröder med för mycket tystnad. Jag orkar verkligen inte ta tag i alla deras problem. Men jag får heller inte behandla dem så här.

Och mitt i allt finns en liten bäbis, som jag måste träffa.

2005-09-12T09:42:00.000-07:00

Min far ringde just. Bara för att skryta och ge mig en klump i magen, klumpen som heter avundsjuka. Det kommer väl övergå i någon lite mer sympatisk känsla, men just nu skulle klumpen kunna få mig att döda för att få vara på öland.

Far satt i bilen på väg hem från ottenby, ett ottenby som nu levererat två nya arter för sverige på en månad. Där hade han fått se Dvärgspoven.
Ni hör ju. Dvärgspoven!
Bortifrån nordöstra sibirien kommer den. Precis som kolymasnäppan, som var den förra nya sverigearten. Kolymasnäppan fick jag se på min resa, men Dvärgspoven har mina ögon ännu inte skådat.

Jag förstår inte vad det är med öland. Något magiskt är det ju i alla fall.

Egentligen trodde jag att min far skulle ha varit i vitryssland just nu, men han hade bara varit där över helgen. Han hade ju fått möjlighet att åka in i Den Förbjudna Zonen, som varit avspärrad sen Tjernobylolyckan. Tyvärr hade de varit under så mycket tidspress att de bara hann vara där i några timmar, och egentligen inte fått se något alls, av allt det konstiga, hemska och fantastiska som lär finnas där inne. IN YOUR FACE, Dvärgspovstittare!

2005-09-11T04:53:00.000-07:00

BlibBlibBlib!
Någon spelar DOTT på Nintendo DS!

AHHH!!! Böcker, böcker, böcker.
Jag har precis beställt två böcker från Natural History Museum i London. En med bilder tagna med svepelektronmikroskop och en med djuphavsbilder. Jag längtar!

Men egentligen vill jag vara en sån som har den här serien i min bokhylla:

Fauna Germanica. Die Käfer des Deutschen Reiches. 1908-1916. 5 Band.
2525:-

Jag hittade just jordens mest fantastiska sida.
Stuebers Online Library. Inscannade faksimiler av allsköns gamla standardverk. Bland annat nämnda Fauna Germanica!

2005-09-10T06:37:00.000-07:00

-Robert heter jag, ringer på uppdrag av Slitz. Får jag låna en minut?

-Neej tack. Klick.

Nix har tagit emot min anmälan.

Och nu, en kanin.

2005-09-09T17:39:00.000-07:00

Brådbandet har funnit sin väg till prinsgatans övre våning! Eller snarare, plötsligt finns här en dator som kan hantera det.
Mitt nya, coola nätaggregrat brummar fram sina 19 dB till höger om mig och ...and you will know us[...] ljuder i de nya hörlurarna från en gammal mp3-skiva jag hittade i mina gömmor (som enligt viktor är sprängfyllda av wärsch).

Dagen höll på att bli smått katastrofal, morgonens och skoldagens tillfälligheter resulterade i att lunchen utbyttes mot en stackars sketen, trekulors glass. Äsch, jag ska inte prata om sånt. Då mynnar det här antagligen ut i värsta självömkande anorektiker-bloggen. Och det vill man ju inte veta av. Man ska aldrig tro att ens destruktiva eller undertryckta sidor är intressanta, fast det är så lätt att få för sig det. Se bara på lunarstorms döva!
Jag har aldrig mått så bra som nu. Än så länge stämmer mina teorier om hur viktigt geografi (att bo där själen vill vara) är för välbefinnandet. Ska testa att bo mer än ett år på samma plats nu, kanske?

Dagen avslutades i alla fall i all värdhet. Prinsgatans nya trådlösa nätverkt LOS CONEJOS installerades med gott resultat. Jag fick utlopp för all min datanördighet - och för en gång skull behövde jag inte vara ensam om min förtjusning när saker och ting plötsligt fungerade. Framåt natten fick även det jag inte skulle prata om det bästa slutet - en ordentligt vegemeny, hitcyklad från Max E4. Märkligt men sant, i min värld är det ett fantastiskt friskhetstecken.

Välkomna till min värld bland bloggar!