Avresedags

Imorgon åker jag till ön Stora Fjäderägg och blir borta i flera veckor.
Jag avskyr att slänga mat och inför en längre bortavistelse är jag mycket mån om att äta slut på all förgänglig mat i mitt kylskåp. Jag trodde mig om att denna gång ha lyckats planera uppätningen perfekt så det enda som skulle finnas i mitt kök morgonen innan avfärd var lite fil och flingor samt två skinkmackor; precis så det räckte till en stadig frukost. Tyvärr ingick det inte i planen att jag trots en rejäl middag skulle bli såhär akut hungrig på kvällen! Jag har redan satt i mig grovbrödmackorna men är fortfarande hungrig. Nyss övervägde jag att förräda mitt framtida jag genom att äta upp filen och flingorna också.

Till saken hör att på mitt golv står tre fullpackade påsar med mat som jag svurit till mig själv att inte röra. Det är mat som skall ätas på Fjäderägg.
Jag har aldrig haft så här mycket mat hemma, och så lite att äta.

Men jag tycker mest att det är roligt.

Höstlig blomflugejakt

Det är ont om blommor och därmed även blomflugor vid sjättefemte breddgraden i september. Men den strålande solen och den rastlöshet som en förmiddags Rudolf Steiner-läsande (jag håller på att försöka sätta mig in i Antroposofi-problemet en gång för alla. Oroa er inte, jag är fortfarande mot.) fick mig att med en marinsoldats noggrannhet skruva ihop håven, lägga provrör, eterflaskan, pincett och alspån i fältväskan och ge mig ut.

Blombristen gjorde mig i stort sett hänvisad till av människan skapade miljöer, störda miljöer rika på näringsämnen där det fortfarande blommar förrymda trädgårdsväxter - med andra ord: perfekta nässelmarker. Det fick jag plågsamt erfara när jag klättrade upp på en komposthög intill en villaträdgård längs tvärån - plötsligt tappade jag balansen i branten, försökte ta stöd mot det teleskopiska håvskaftet, som naturligtvis fällde ihop sig så jag störtade ner bland brännässlor och förvildad jättebalsamin. Jag brände mig inte så fasligt illa, men jag kom att tänka på att jag hela min barndom trott att jag varit särskilt känslig för brännässlor, ja att det gjort mycket ondare på mig än på alla andra. Men jag har mer och mer insett att jag hela tiden bara fånat mig, gråtit och kvidit bara för att mamma ska ta hand om mig och spola brännskadan med rinnande vatten. När jag i modern tid har blivit bränd har det ju bara svidit helt kort, och inte ens då särskilt farligt, för att sedan snabbt gå över.

Blomflugor då? Jo, jag tog med mig tretton exemplar hem, de flesta är bekanta, men ibland dem finns minst en art jag tidigare ej har. Den tillhör släktet Cheilosia, som består av en uppsjö små svarta arter som jag misstänker är jävulskt svåra att artbestämma. Jag har inte hittat några sådana alls tidigare, trots att de egentligen ska vara vanliga. Förklaringen kan vara att jag misstagit dem för spyflugor.
Vid den nämnda komposhögen fångade jag för övrigt ett exemplar av Xylota segnis, som jag tidigare bara har ett fult, misshandlat exemplar av. Det är en tjusig, stekelliknande blomfluga med långsmal, rödorange bakkropp och riktigt kraftiga baklår.

Xylota segnis: bild snodd från internet.

Prinsgatan den bästa av gator är.

Nu är jag hemma i Umeå!

Min resa började klockan åtta på morgonen, detta var min reselektyr:
-senaste National Geographic (sträcklästes mellan Kalmar-Alvesta)
-Hemingway - Men without women (lästes ut i höjd med Gävle)
-Groucho Marx - Brevställning (Lästes ut i höjd med Örnsköldsvik)
-Torben B. Larsen - The Hazards of Butterfly collecting (1/3 blev läst, gubbfan kan bli lite enerverande med sitt skryt om alla strapatser i exotiska länder)

I Alvesta missade vi anslutande tåg (igen! det hände förra gången också!). Jag blev genom leenden och ögonkontakt kompis med ett tvåårigt iranskt barn som petade på allt, samt en stockholmsk kvinna som delade min syn på att det bara var ens eget blodtryck som förlorar på att man hetsar upp sig över SJs misstag. Jag peppade faktiskt på att behöva övernatta hos mormor och morfar! Men de lyckades boka om mig på ett senare tåg - i första klass! Blev i väntan på det även bundis med en dam från Hallsberg, som reste med en bedårande nio månader gammal kattunge som var rädd för tågresor.

Så i första klass fick jag färdas och kallskuret med strömming fick jag äta tillsammans med alla slipsar. Och en vansinnig sak hände! Servitrisen sa NI till alla förstaklassresenärer! Vill ni ha en kopp kaffe till? Önskar ni vin till maten? Jag tror inte att de andra resenärerna var bekväma med det; småföretagare som reser till Örnsköldsvik, Härnösand och andra gudsförgätna hålor är väl knappast uppväxta bland den högre aristokratin? Jag var definitivt inte bekväm med det! Men resan var i alla fall bättre än förra gången jag fick bli ombokad till första klass. Då översvämmades kupén av andra andraklassare som blivit ombokade. Eftersom personalen inte orkade betjäna dem alla (och pöbeln redan var så nöjd och fascinerad av att få sitta i de bekväma stolarna - jag var det i alla fall) så blev det så uppenbart vilka som bara fick vara där på nåder och vilka som var där på riktigt: personalen passade enbart upp på den feta affärspampen som satt i sätet framför mig! Han satt där och njöt av att först be om en kopp kaffe, och när servitrisen kom med den så först då bad han om en sockerbit. Två gången gjorde han det dessutom, så hon var tvungen att springa över hela vagnen för hans jävla sockerbits skull. Jag önskade honom typ II-diabetes av hela mitt hjärta.

En östersundsbo med skinnväst under röd huvtröja fanns också med i 1:a klass igår. Hans nöjda leende bevisade definitivt att han också blivit ombokad från andra klass. Hoppas du gillade maten!

Klockan 00.00 kom jag fram, efter 16 timmar på resande fot. Stina hämtade mig och det är jag oändligt tacksam för, jag är nämligen för stolt för att ta taxi, så antagligen hade jag burit hem all min packning och brutit ryggen på mig om hon inte kommit till min undsättning.

Dytiscus sp.

I vår trädgård - som ni nyss fått möjlighet att bekanta er närmare med, finns det en damm. Den grävde min jämnåriga kusin och jag en sommar och fick biljetter till Ölands djurpark som belöning. Min älskade kusin finns sorgligt nog inte längre, men dammen finns kvar. Tyvärr så är den inte så grymt välplanerad utan förlorar en hel del vatten, vilket nu har lett till att mina föräldrar planerar för en ny, större och bättre damm.
Den nuvarande dammen har en del begivenheter. Till exempel har den begåvats med en fast stam av paddor, som varje vår fyller dammen med rom och senare yngel.
Idag kom min far sättandes i full fart och beordrade mig med militäriskt stark stämma att infinna mig vid dammen snarast. Där rådde nämligen febril aktivitet: fem stycken dykarbaggar (släktet Dytiscus - sådana som jag gjorde mitt examensarbete om!) slet sönder och tuggade i sig en stackars död padda. Snabbt fram med kameran och fotografera tills minneskortet var fullt!

Kummelvägen

Jag ska ta er med på en liten tur runt vårt hus.
Dessa bilder visar mycket av den lilla värld som barn-Viktor levde i.


Klicka!
Här är fotbollsplanen som min far nu återigen håller öppen med sin åkgräsklippare, som var fylld av fotbollsspelande barn back in the days. Det var mängder med ungar i byn då, vi har en bild någonstans där ett trettiotal barn sitter samlade på lekplatsens rutschkana (den ligger till vänster, utanför bilden). Numera cyklar det på sin höjd omkring några spridda snorungar, inget mer.
Jag har ett minne från fotbollsplanen som direkt kommer till mig, trots att det egentligen är ganska innehållslöst. Jag var fem år gammal ungefär och vi har arrangerat något slags fest; det spelas brännboll. Jag sitter på min storebror Görans axlar och vi springer mellan första och andra basen, sedan den tredje. Jag är högt över marken och Göran springer fort, fort. Jag hade säkert den blåvitrandiga sjömanströjan som mamma stickat, den med röd kant där nere och knappar med ankare på. Den har jag alltid på mig i mina minnen.

Den stora dungen rakt bakom det högra fotbollsmålet - dit vågade jag mig sällan. Det fanns ett stort, spännande fågelbo där. I det lilla snåret strax hitom och till höger om dungen var jag dock oftare. Det stället kallades "grabbarnas koja", vilket refererade till att mina tre betydligt äldre bröder hade byggt en ansenlig koja där en gång i tiden. När min värld hade växt sig så stor att jag vågade mig ända dit var kojan raserad sedan länge, men det täta snåret som när man trängt sig igenom en smal öppning öppnade upp sig till en stor sal, hade stark dragningskraft på mig.



Så här ser det ut åt andra hållet. I det närmaste huset, det röda, bor min chef. Han och min far växte upp och skådade fågel tillsammans i Stockholm. De flyttade sedan till sina hus här på Öland med några dagars mellanrum - utan om att vara medvetna om att den andre flyttade hit!
Borta där solen går ner bakom de höga svarttallarna, där låg Birgits affär, eller Sigfrid Rudbergs efterträdare, som den egentligen hette. Birgit - det är en vacker historia som jag ska berätta en annan gång.

Välkomna hit, alla!

STOPPA PRESSARNA!

Bzzzzt.
Igår gick jag omkring med håven i området utanför min tomt som min far och hans åkgräsklippare annekterat. Han har sparat ett par fläckar från klippning som nu fått ett ganska fint fältskikt av rölleka, ängsvädd och blåklockor. Det brukar vara rikt på blomflugor, särskilt vädden är uppskattad av de stora och imponerande Eristalis tenax. Men dagens fynd blev definitivt inte någon blomfluga. Plötsligt såg jag hur något stort och intensivt getingfärgat rörde sig långsamt bland röllekorna en bit bort. Vad gör en bålgeting där? hann jag tänka medan jag tog några steg närmare och insåg att det var en spindel jag tittade på! Vem som helst hade tyckt att det var en imponerande syn - min lillasyster höll inte igen på superlativen när jag visade henne den - men ännu bättre blir det om man sedan tidigare vet vad det var och aktivt (nåja, jag har haft det i åtanke) letat efter den!
Det var en getingspindel, Argiope bruennichi och storleken framgår säkert inte av bilden ovan. Den är stor, riktigt stor. En hona kan bli 2,5 cm lång - och då pratar vi kroppslängd, benen ej inkluderade! Honan som jag fotograferat ovan är nog 2 cm, ungefär.
Den har under långa tider hört hemma i sydeuropa, men började på 1930-talet en storstilad spridning norrut. Då nådde den till norra frankrike, på 40-talet nådde den Englands sydkust, på 80-talet norra Tyskland och 1989 gjordes första svenska fyndet - på Gotland. 2003 sågs den första gången på Öland och har sedan dess setts på gissningsvis 5-6 lokaler här på ön! Nu även utanför vår tomt!

Som liten unge på våren spinner den långa trådar som vinden tar tag i och med dessa lyckas de uppenbarligen korsa östersjön. Den föredrar riktigt solvarma bryn med rik undervegetation, där den spinner sitt nät max en halvmeter över marken. Den fångar helst större byten som spyflugor och gräshoppor.

Om det är någon som ser en getingspindel så hör av er till mig, jag funderar på att börja sammanställa en databas med alla observationer i sverige, för det verkar inte vara någon som håller riktigt koll på kolonisationen av denna spektakulära art.

Fläckdrillsnäppan

Idag gjorde min far och jag ett "drag" (längre resa bara för att se en fågelart) till blekinges skärgård och såg den fågeln som ni ser ovan. Det är en fläckdrillsnäppa som har flugit ända från nordamerika och som med dagens fågel setts fem gånger i sverige. En gång i sitt liv har den i alla fall flugit över Atlanten, men det kan ha varit flera år sedan, antagligen var det under dess första höst. Men nu verkar den ha kommit till ro på den europeiska kontinenten: på exakt samma plats och exakt ett år sedan så sågs nämligen en fläckdrillsnäppa - det skulle förvåna mig mycket om det inte var samma individ. Den flyttar nog desperat sin vanliga sydliga flyttning på hösten och nordliga på våren, utan att någonsin hitta hem till sina artfränder. Kanske spenderar den sommaren vid någon stenig sträckning av Umeälven och vintern längs en flod i Afrika. Bara under några dagar mitt under flyttningen då den passerar sydsverige finns det tillräckligt många fågelskådare för att den skall upptäckas; två år i rad dessutom. Ja, inte bara här förresten. Förra året så sågs en fläckdrillsnäppa i danmark några dagar efter fyndet på Utlängan och någon vecka senare i polen - rätt mäktigt att tänka att det antagligen är samma individ. Fåglar känns så flyktiga och rörliga, men tänk vad mycket fågelskådarna ser ändå!

Någon mer än min far och jag som kommer att tänka på prins Eugens molnet?

Svärmare och spinnare

De senaste kvällarna har min far och jag roat oss med att fotografera nattfjärilar. Svärmare och spinnare samlas i skymmningen vid vår ljuvligt doftande kaprifol, så då står vi redo med en Nikon Coolpix 995 (jag) och en Canon Ixus 50 (far). Jag lovordar ofta med en dåres uthållighet min fyra år gamla tegelsten till digitalkamera, men det är svårt att låta bli när den gång på gång bevisar att den kan ta så sjukligt bra bilder.
Nu har jag lyckats utarbeta en riktigt bra teknik för att med blixtens hjälp fånga fjärilarna mitt i vingslaget. Receptet lyder: Manuell inställning av allting. Tid: 1/2000-dels sekund, bländare: 10.2, skärpan låst på 30 cm så jag måste försöka hålla kameran på detta avstånd från motivet.
Ganska ofta går det hyfsat och emellanåt blir det helt fantastiska bilder, om jag - host host - får skryta och skrävla lite.

Pappa försöker fotografera en icke samarbetsvillig svärmare.

En brunsprötad skymningssvärmare, Hyles gallii, besöker en såpnejlika.

Den brunsprötade skymningssvärmaren har en vingbredd på 6 till 8 cm. Bilden är tagen i Södra Kvinneby där pappa och jag hängde ett par timmar nu ikväll för att försöka få syn på en stäpphök som hållit till där i en vecka. Pappa har sett en sådan en enda gång, jag ingen. Vi fick inte se fågeln men träffade en besynnerlig människa. Fågelskådandets hobby har samlat ganska många original. Han pratade oavbrutet i två timmars tid; självklart var både min far och jag urleda på att lyssna på honom vid det laget, men emellanåt så förmådde jag uppskatta hans sällskap och hans märkliga men fascinerande sätt att tala. Han tappade lätt bort de ord han skulle säga, men stakade sig aldrig. Nya ord dök upp i hans mun lika snabbt som de tidigare påtänkta glömdes bort, vilket förändrade meningens fortsatta utveckling. Det nya ordet visade sig ständigt komplicera meningarna, som flöt ut i långa svador, rikt utsmyckade och uppfinningsrika och inte sällan fyllda av ilska och besvikelse. Och listor. Han hade listor för allt: sex olika listor över fåglar han sett från olika fönster i hans lägenhet, listor för alla enskilda socknar på Öland, blomflugelista (han samlade också!), årslistor, upptäckarlistor... ad infinitum, in absurdum.

Ytterligare en brunsprötad skymningssvärmare. Notera sugsnabeln!

Inte bara fjärilar! Här en Guldögonslända, Chrysopa sp.

Slutligen en brutal Ligustersvärmare, Sphinx ligustri. Vingbredd: 10-12 cm!!!

Beröm!

"Mycket bra service. Duktig pojke!"

TACK, dam från Gällivare! Tack för att du var så snäll vid mig och tyckte om mig för att jag bor i Umeå; leve Norrlandsgemenskapen. Tack för att du kallade mig "lilla fågeln". Haha, det är ganska kränkande på något sätt. Allt du sa var nog lite nedsättande på det sätt som bara en äldre dam behärskar, men det bjuder jag på.

Strax stänger jag butiken, jag är ensam kvar här sedan ett par timmar. Det är trettio grader varmt och jag dör, allting dryper av svett. Sedan har jag två lediga dagar, då ska tydligen bli svalare. Skönt, jag pallar inte det här mer.

cute overload

-Vad heter den här? frågar en liten pojke med vildvuxen kalufs. Han håller upp ett mjukisdjur som piper frenetiskt när han trycker på det.
-Det är en pilgrimsfalk, svarar jag.
-Alltså, jag gillar dom här pilgiftsfalken, mamma!

Blog + Jobb

Snabb rapport från fronten.
Småkorpulent familjefar, 45 år, letar efter en kikare som ska vara en present åt hans äldste son, som inte är med på ölandssemestern.
"Den ska vara lite rejäl, den ska tåla att vara med på jakt", säger han och låter sådär lite stolt som man kan låta när man tyckt att man stått upp för sina ideal på fiendemark.

Att stå i butik innefattar ju en viss dos av elitism. Jag plockar till exempel inte fram de allra bästa klippen åt någon som jag instinktivt ogillar. Strax innan jaktkommentaren hade jag plockat fram en begagnad Swift Trilyte 8x42 åt familjefadern och nu gnisslade jag tänder lite smått, tänkte att jag nog hellre sålt den till någon som jag kände sympati för. Nu stod jägarfamiljen här framför mig och lutade nog lite grand åt att köpa det begagnade fyndet.
Men därefter tog samtalet en tilltalande vändning.
"Han har ju nästan slutat jaga, pojken. Han har verkligen blivit intresserad av fåglar den sista tiden, så jag tänkte han skulle få en ordentlig kikare."
"Han jagar ju fan ingenting längre" flikar lillebror, 11 år på't ungefär, in. "Det är jättetråkigt".

Yngstsonen har en slokande skinnhatt på sig och hans missnöje över storebroderns utveckling är kompakt. Medan vi fortsätta väga olika kikares för- och nackdelar mot varandra sitter han på en hopfällbar fältstol och gör min dag.
"Den kan man inte montera på hagelgeväret, va?" frågar han när den villrådiga fadern ber om hans omdöme om en Swift Audubon 8,5x44. Nej, det kan man inte.
Sedan sitter han mitt i en av människor halvfylld butik och leker jakt, siktar med sitt låtsasgevär.
"Han tar upp geväret från ryggen, lägger an. Det kommer en kanadagås iflygande. Den landar! Den kommer närmare, nu, nu, snart. Han siktar, och... PANG!". Han skjuter rakt in i tubrummet. Kanadagåsen faller naturligtvis död ned vid den store jägarens fötter.

De köpte den begagnade kikaren. Bra val.

Triberga!

Idag blev det färre flugor, för idag har jag varit med Louise. Kära, kära Louise från Triberga. Jag bjöd in mig själv med en burk med nyplockade smultron, ett par deciliter som jag plockade i en nyligen röjd hage hos farmor och farfar. Smultron och gammeldags vaniljglass, kan någonting vara godare?

Louise och jag tog en promenad förbi Triberga borg, gjorde en strapatsrik lov runt en talldunge och över en liten kanal och trasslade oss under en taggtråd och över några fält, så vi till slut kom på rätt väg tillbaka. Det var mycket naturromantik i allmänhet och öländsk sådan i synnerhet under promenaden, se bara på den här bilden:


När jag sent omsider kom iväg hemåt så kom jag inte mer än ett par hundra meter innan jag var tvungen att vända om och tvinga med Louise att se spektalet som naturen bjöd på. Det var bara för mycket på en gång. Det räckte inte med att mossen (som vi tidigare under dagen sett en skock kor vada ut i) var täckt av älvdans, utan månen var tvungen att spegla sig i det stilla vattnet och skymningshimlen visa sig från sin vackraste sida.


Man skulle kunna tro att det var läge för mig att fara rakt hemåt och sova, men icke. Jag var helt övertygad om att naturkavalkaden bara skulle fortsätta, och så rätt jag fick.
Jag åkte upp till Ekelunda, en liten by som ligger en bra bit upp mot alvaret och består av fyra boningshus där tre pensionerade bondpar och en barnfamilj bor. Redan när jag klev ur bilen så fick jag höra det jag kom dit för; nattskärran.
"Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr" ljöd det genom natten. "Rrrrrrrrrrrrrrrrr-rrrrrrrrrrrrrr-chuck-chuck-chuck".
Chuckandet på slutet låter som om någon dub-musiker skulle skruva på en effektpedal, sådär när ljudet blir djupare och låter mer avlägset. Precis så låter det när nattskärran efter tio minuters rrrr-ande bestämmer sig för att sluta. Då stämmer honan in med ett gutturalt, grodlikt "kuäck".
Efter lite möda och promenerande i mörkret så fick jag till slut se honan. De är nyfikna nattdjur, kommer ofta framflygande. Jag har varit med om det förr, men blev precis som förra gången fullständigt brädad av skönheten i deras klippande, fjäderlätta vingslag. De är gott och väl halvmetern mellan vingspetsarna, men ser inte ut att väga mer än några gram. Ett enda djupt, sviktande vingslag och så glider de som en papperssvala bort över enbuskarna. Så ett vingslag till, en gir mitt i luften och så glider de tätt över huvudet på mig. Det går inte att förklara, men låt mig erbjuda er alla att kommer ni till öland vid den här tiden på året så ska jag visa er någon som kommer kännas riktigt långt in i magen.

Det finns heller inte ord för hur rörd jag var när dagens final uppenbarade sig i mörkret: årets första lysmask!

Ka-ching! Första triumfen!

Just den blomfluga som var på bild i inlägget nedanför, visade sig vara en riktig stänkare! Det är en Merodon avidus, smal lökblomfluga. Den är klassad som Sårbar enligt den senaste rödlistan (alltså den publikation som listar vilka arter som behöver särskild hänsyn) och är bara känd från ett tiotal lokaler i Sverige! De flesta av dessa lokaler ligger förvisso inom ett par mils radie från mitt hem, men jag är övertygad om att fotbollsplanen utanför vår tomt inte var känd sedan tidigare som hemvist för arten!
Arten hör hemma på centralasiens stäppen, men har små utposter på stäppliknande områden i sydöstra europa samt på öland och gotland.

Den känns igen på att den saknar en sporre på "knäskålen" ovanför lårbenet (1) samt har en stor, triangulär sporre på det mycket kraftiga bakersta lårbenet (2).



På ovansidan så kan man dessutom se att den har tydliga, ljusgrå "kommatecken" på segment tre och fyra på bakkroppen, samt orangeröda sidor av det första segmentet . Mellankroppen är fint längsstreckad i grått, men det syns bara i rätt ljus.


Nåt så djävulskt!

Nörderierna

2. Insekterna

Idag kom jag igång med min insektssamling. Nå, det påståendet skulle kunna ses som en viss överdrift, för än så länge tronar blott tre små blomflugor i en låda utav plast. Men såhär har mitt entomologiska sommarprojekt utvecklat sig:
Igår köpte jag en bestämningsbok för alla blomflugor i nordvästra Europa. Varför blomflugor? Jag har några vänner i Umeå som har kommit igång ordentligt att bestämma blomflugor och man ska inte underskatta värdet av att kunna få feedback på sina upptäckter. Dessutom så är boken jag köpte helt nyutkommen, förhållandevis billig och riktigt, riktigt bra. Fler anledningar än så behövde jag inte för att välja blomflugor som min första insektsgrupp att försöka lära mig.

Efter vår skådartur som kröntes av Hudsonspoven åkte far och jag förbi hans högstadieskola och lånade en stereolupp och några lådor att samla krypen i. Därefter styrde vi kosan mot Fjärilsmuseet vid Halltorps hage och köpte material till en riktigt bra håv, som jag sedan kompletterade med ett hemmabyggt skaft. Med denna i högsta hugg gav jag mig ut i vår trädgård, svingade håven och samlade snabbt in tre blomflugor som jag satte mig på min kammare och nålade upp. Makabert? Jag vet inte, jag har suttit i flera timmar och beundrat dem, lärt mig hur de ser ut, studerat varje ribba i deras vingar. Jag vet fortfarande inte vad någon av dem är för art, men de har lärt mig mycket.

Nörderierna

1. Fåglarna

För tre år och tio dagar sedan så upptäcktes en fantastisk fågel på Öland, som fick fågelskådare från hela Europa (engelsmän, holländare, norrmän och finnar) att vallfärda till en liten vik på norra Öland under den veckas tid som fågeln var kvar. Fågeln var en Hudsonspov och det var det fjärde fyndet i Europa. Hudsonspoven är en nordamerikansk vadare som till på köpet är väldigt sällsynt och hotad även på hemmaplan - hela världspopulationen uppgår bara till 40.000 par i nordligaste Kanada (naturligtvis häckar den vid Hudson bay) - vilket är småpotatis i jämförelse med de mångmiljonhövdade populationerna som finns av andra amerikanska vadararter - som ändå blott i ytterst sällsynta fall dyker upp i Europa. En blytung raritet, om man ska använda fågelskådarspråk.

Åter till det innevarande året, 2006. För tio dagar sedan gick en fågelskådare ut på club300's hemsida och proklamerade att han trodde att Hudsonspoven skulle bli återupptäckt inom en veckas tid. Han bommade med bara några dagar, men fick så fruktansvärt rätt ändå; igår kväll gick larmet ut: Hudsonspov, stationär, Ottenby, Öland.
Jag såg den förra gången den var här, men jag ville gärna återse den. Så idag på morgonen åkte min far och jag ned till Ottenby i förhoppningen att den skulle vara kvar. Märkligt nog var det nästan inga människor där, bara fem bilar stod parkerade vid udden.
Efter att ha stått och letat och letat över fälten i någon timme så kommer det plötsligt en flock med rödspovar inflygande norrifrån. Min far utbrister: "Där är den!" Och det var den!

Jag ringer min vän Svante, som larmar ut fågeln på det rikstäckande sms-nätverket för fågelskådare, kallat BMS. Han lyckades knappa in det lite roligt, vilket jag just upptäckte blev uppmärksammat på fågelskådarnas e-maillista Brevduvan:

Erling V. Jirle:
"Dagens roligaste:
Via BMS klockan 9;

Obs. Viktor nilsson går helt öppet 300 m sydost om hahns"

Så, mina vänner, gör man sig känd i skådarkretsar! Man larmar ut sin egna närvaro!

Ett förtydligande: "Hahns" är en kortform av "Hahns sjöbodar", som är ett par små hus som ligger längs fyrvägen ned till Ölands södra udde.

När skådarturen led mot sitt slut vid tolvtiden på dagen så räknade vi ihop hur många arter vi hade sett: exakt 100 arter. Det är helt fantastiskt, Öland är fantastiskt. Att man kan se hundra fågelarter på en halvdag helt utan att anstränga sig.

Pappa och jag jobbar hårt.

UPDATE!
Larmet om mina förehavande fick Erling - en handlingens och html-kodandets man - att starta en liten sida med BMS-skoj! Det är en ära att få ha varit en del av detta!
Du hittar den här.

Affärer som vanligt

Väldigt vanlig dag.
Jag cyklade ner till jobbet på morgonen, det kändes bra i benen och jag höll i alla fall 30 km/h i snitt. Det var sjukt lite folk under hela dagen, men jag sålde några tubkikare så dagskassan blev ändå den största hittills under den dryga vecka jag jobbat.
Igår var det betydligt roligare i affären, ty jag arbetade tillsammans med Peter Nilsson, som jag tycker oerhört mycket om och dessutom hyser en inte oansenlig mängd beundran inför. Han är helt klart en mina favoritfågelmålare. Jag passade på att fråga massa saker om färger och papper och han var väldigt generös med sitt kunnande, det är han alltid. Han är dessutom en av få som jobbar här som är glad i kaffe, något som inte ska underskattas! Det gör arbetsdagen så mycket roligare om man kan koka kaffe åt varandra.

Mot eftermiddagen idag började det regna, men det klarnade upp frampå kvällen. Då åkte jag ner till Sandby skjutfält och satt ett tag i en liten fällstol och såg ut över havet. Två mindre strandpipare petade bland tångbankarna, en småtärna låg på bo och jag sprang på en helt nyutflugen sånglärkeunge. En av våra minsta orkidéer, det diskreta och mycket sällsynta Honungsblomstret, blommade för fullt.






Det här håller på att urarta till en fotoblogg! Jag ska försöka hålla mig själv under uppsikt så det inte spårar ut.

Öländska småkryp.

Jag åtevände till Stenkullen, mina farföräldrars torp. En lite rolig sak som jag ska passa på att nämna är att slumpen har ordnat det så att både mina mor- och mina farföräldrar har bosatt sig i föredetta torp som heter Stenkullen. Morföräldrarnas Stenkullen ligger i Östergötland och farföräldrarnas Stenkullen ligger på Öland.
Vid detta mitt andra besök idag hade mina nästan jämngamla kusiner med föräldrar anlänt. Moa har jag inte sätt på många år, hon har varit i Bolivia och spelat in två filmer! Jag skröt om att vi ska till Litauen och spela in film. INTE.

Jag tackade nej till den gravade laxen utan begav mig ut till hästhagen för att leta efter den bortslarvade, potentiellt sensationella ekbocken. Efter att ha letat en halvtimma och insett att det inte finns några större ekar i närheten som den skulle kunna bo i så slöt jag mig till att det inte bör ha varit en sådan. Jag började ägna mig åt att fotografera de insekter som fanns på lokalen istället. En flickslända, Lestes sp., kom flygande med en nydödad nattfjäril av något slag i käkarna, slog sig ner på ett grässtrå och började äta. Först trodde jag att den röda klumpen man ser på bilden var en bloddroppe som utgjutits under den hårda kampen, men litteraturstudier (Sandhall 1977) visar att det är parasitiska larver av vattenkvalster. Coolt!

En Ängssmygare (en s.k. tjockhuvudfjäril, roligt va?) lät sig också snällt fotograferas:

Liksom denna svinsnygga fluga, Diptera sp., som jag tyvärr inte kunnat bestämma närmare än så. Jag har verkligen ingen litteratur på tvåvingar. Det måste åtgärdas.

Glad midsommar på er, alla!

litteratur:
Sandhall, Å. 1977: Sländor, Naturguide med 141 foton i färg. ICA bokförlag, Västerås.
Artdatabanken 2005: Nationalnyckeln, Fjärilar: Dagfjärilar.

Cykeltur

Idag var jag ute och cyklade på min nyrenoverade Bianchi. Swisch!
Lagom till avfarten ned till mina farföräldrars torp så kände jag hur krafterna svek. Min farfar hade ringt hit igår och småpratat lite och han hade inte varit jättejobbig, berättade att min farbror med familj (HEJ kusin Emma om du läser!) skulle komma på besök följande dag, alltså idag, så jag tänkte att det nog var ett ypperligt tillfälle att svänga av och hälsa på.

Det blev ett ganska kort besök, men ändå lagom långt. Följande saker var det fel på: Farfars ben, farfars tarmar, farmors tarmar, farmors huvud, farfars huvud och farmors gräddsnipa från en handmålad rörstrandsservis från artonhundratalet. Det var ändå färre saker än det brukar vara fel på! Farfar pratade lite om socialdemokratin, jag skämtade och sa att jag skulle börja på Handels till hösten, men avslöjade mig snabbt. Farmor hötte med näven mot farfar upprepade gånger när han var uppstudsig. Jag skrämdes av att farfar är helt identisk med min far och att jag kommer att se precis likadan ut. När farfar ringde upp min farbror så skrålade han i luren: "Jag sjöng vid bondens knut, nu är sommaren här" innan han sa hej. Jag kommer säkert göra precis likadant när jag blir gammal.

Jag tog en liten promenad i deras hästhage som de lånar ut till en bonde i utbyte mot att den röjs och hålls öppen. En jättemäktig, svart skalbagge med långa antenner tilldrog min uppmärksamhet, liksom flera jättevackra trollsländearter. Nu i efterhand har jag börjat tro att den svarta var en stor ekbock - en extremt hotad och sällsynt art! Nu måste jag fara upp dit igen och dokumentera den bättre. Det vore något av en sensation!

Mitt sommarlov.

Det bara vällde upp inom mig när jag körde ner längs vägen ner mot stenåsabadet, tillsammans med Louise. Jag saktade in, tittade ut över strandängarna som bara fanns där med sitt brudbröd, sina vipor och sin storspov. Jag ska inte säga att jag grät, det gjorde jag inte. Men det blev tjockt i halsen av allt stort. Jag har varit på öland en vecka nu, men hade tills idag undvikit att konfronteras med de allra vackraste platserna. Jag har åkt nedför stora vägen söderut till arbetet, jag har åkt ner till bröttorpsören i regnet - men det är ingenting mot att se stenåsabadet i denna mäktiga inramning med en annalkande kallfront och havet täckt av sjörök, dramatiskt väder, tung luft. Och jag fylldes av en känsla av att jag har rätt till det här. Jag må vara inflyttad till öland under mitt första levnadsår och därmed ingen riktig ölänning (denna klassificering av ölänningar och icke ölänningar är så djupt rotad så ni kan bara inte förstå), men jag har levt med det här alldeles inpå i större delen av mitt liv och kan uppskatta det från botten av mitt hjärta. Jag är en del av det, jag ÄR ju Öland!
Vi låg ensamma på stranden i någon timma, gick och köpte en glass och inspekterade den nyrenoverade campingen för att sedan återvända till Louise föräldrahem för lunch. Åtta amiralfjärilar satt i syrénen, en näktergal sjöng utanför. 14 ungtranor gick och åt fjolårssäd på fälten utanför fönstret.

Häromdagen kom jag åkandes i bilen på väg till jobbet. Före kurvan mot björket, efter södra sandby, stod en hemmagjord skylt i vägkanten. Med stora, röda spritpennebokstäver stod det: "Bonne i kurvan". Mycket riktigt, just runt kröken stod en bonde och lagade stängsel till fåren.

Jag lovar ingenting, kära läsare. Men kanske är denna sida något upplivad under sommaren. Kanske.

Das blog sind tot.

Bloggen är död. Må alla göra det de mår bäst av.