potatisodlaren

I lördags tvingade migränen mig att genomlida en hel dag sittandes i min kökssoffa, stirrandes i bordsskivan framför mig, med radion som mitt enda sällskap. Migränen älskar att ge mig sådana lördagar, och det får mig alltid att vilja ta livet av mig. Meny i P1 brukar då vara min ärkefiende, det börjar alltid när jag precis börjar tro att migränen ska släppa. Om ni en dag finner mig död i min lägenhet med svarta ringar under ögonen och grå blick, kan ni skriva in 16.03 som tidpunkten för min död, och Karin Franssons röst som dödsorsak.

Men just denna lördag var annorlunda, för det fanns ett gudabenådat inslag i veckans Meny i P1. Det är en intervju med en västgötsk potatisodlare, som har mer än 200 sorters potatis i myllan på sin gård. Jag vet att ingen orkar lyssna på så här långa inslag, men jag tycker att det är värt det. Dialekten, potatiskärleken, det knappa levernet, misstänksamheten mot andra. Och det bästa potatistipset på slutet (med oprovocerad upprördhet i rösten): "..att ta ett par kokta potatisar i ena näven, en kaffeköpp i den andra och sedan gå ut på trappen och äta upp'an. Ja, det går väl bra. Varför ska inte det gör det? DET GÅR VÄL LIKA BRA SOM EN SMÖRGÅS?"

Jag tog och klippte ihop intervjun. Lyssna och njut!
Potatisodlaren i P1

Det här är en bra bild på så många sätt. Den är publicerad på Dagens fågel, och föreställer en sparvuggla - tror jag - som hittats död i ett uthus i Abborrträsk, Pite lappmark. "Såg ut att ha dött där den satt", kommenterar rapportören. Snusdosan, ansiktsuttrycket och krukväxten. Helt fantastiskt.

Jämna plågor presenterar: Lika som bär!

Till vänster ser ni min kära vän Oskar Franklin, och till höger ett av endast två kända fotografier på det förmodat obeskrivna djuret Katträven!

Mannen som äger fåglarna

Det här inlägget får nog svårt att roa en läsare som inte suttit i fjäderäggs kök och genom tidningen Roadrunner lärt känna fågelskådarprofilen Plåsterknugen. Men det känns som att de flesta som ännu håller ut och läser min sporadiska blogg faktiskt har suttit där och gjort det. Det kom nämligen ett sådant roligt fågellarm i förrgår som sätter fingret på vad det är vi har lärt oss älska med den mannen; den oförställda, ohämmande självkärleken, tron på att all världens sällsynta fåglar inte har någon annan längtan än att få samlas och göra piruetter framför hans fötter samt önskan att förkunna budskapet om denna hans utvaldhet till sveriges övriga fågelskådare.

Bakgrund. Två skådare hittar i söndags på södra Gotland en ny fågelart för Sverige. Stor sensation! Den sydosteuropeiska svarthuvade truten, sedan länge omhuldad som en stark kandidat att bli nästa art att läggas till den svenska artlistan, har äntligen påträffats i Sverige! Den ses under några timmar mitt på dagen innan den försvinner.
När kvällen faller på och inga fler fått se fågeln, känner vår vän plåsterknugen, som ju som bekant bor på sydöstra Öland, sig manad att dela med sig av sin känsla till allmänheten och skickar ut ett larm, en profetia:

"Svarthuvad trut (Larus ichthyaetus) 20/7 kl. 18:26
Plats: Segerstad fyr, Öland.
Tidpunkt: Nu!
Omständighet: Eftersöks, ännu ej återfunnen
Kommentar: Det här är förstås överoptimistiskt, men om den inte är kvar på Gtl och gillar att gå mot vinden (nu SV 8-12) så skulle den kunna träffa Öländsk kust i kväll. Vore fint om folk gick ut i kväll och i morgon. Mkt vitfågel verkar nu gå mot S över östra landborgen (vägen). Eller så är den redan i Matsalu... "

Två dagar har gått, och vad jag vet så letar han än. Hur kunde trutjäveln missa hans magiska fyr? Helt obegripligt.


FOTOCREDIT: Gösta Reiland. Svarthuvad trut, Rivet, Gotland. 20080720.

Fraxinus excelsior

Alla Askar Fraxinus excelsior kommer dö, står det i tidningen. Jag som precis börjat älska dem, deras fetgröna blad och lavgrå stammar. Svampar kommer döda dem, lämna dem stympade och de Öländska lundarna måste se sig amputerade. Jag kommer stå kvar och begrunda att deras knoppars tvegrenande växtsätt en gång så vackert speglade deras kryptiska släktskap med syrénen. Naturen vill hela tiden säga till oss att inte fästa oss vid någonting, men jag vägrar lyssna. Vägrar sjunga förgängelsens lov. Det måste finnas något evigt. Det enda vi vet är att det alltså inte var Askarna. Men vi måste leta vidare.

Flugworkshop

De aderton var församlade.
Vi var de arton insektsälskarna som under en helg skulle diskutera hur ett par miljoner flugor bäst kan sorteras. Persongalleriet bestod av särskilt utvalda flugforskare eller andra specialister; somliga med enorm erfarenhet av att likt en mänsklig maskin med pincetter istället för fingrar sitta och sortera miljoner och åter miljoner insekter ensam på sitt kontor. En annan var oerhört intresserad av en flugfamilj vars larver borrar gångar inne i växter (en särskild larv som han aldrig kunde sluta prata om borrar 30 METER långa gångar innanför björkens bark, jag blev mycket kraftfullt ombedd att snitta upp ett antal björkar i Umeå för att se om den förekommer så långt norrut). En tredje är världens främsta expert på köttflugor samt världens trevligaste människa, en fjärde världsbäst på vissa primitiva fluggrupper. De båda sistnämnda är nog någon form av idoler för mig. Fram till den här helgen har jag tänkt att jag haft en sund distans till mitt flugintresse. Kanske visade jag just prov på den sämst självinsikten någonsin när jag påstod det och nu sitter alla och skrattar åt mig, kanske var det länge sedan jag gick över den gräns då man förlorar distansen. Hur som helst så är jag nu övertygad om att jag passerat denna gräns, för jag tycker att det var en sådan fantastisk samling människor som var här att mitt sinne omöjligen kan vara klart. Som jag trivts! Det är inte bara exotism för mig, inte bara ett intresse som gör att jag träffar en massa roliga människor som fyller mitt liv med historier. Det är på allvar någonting som får mig att må väldigt bra och tycka att världen är rolig och meningsfull. Eller kanske inte meningsfull, ibland ger det mig svindel, fyller mig med en känsla av alltings oändliga obegriplighet. Denna känsla drabbar mig ungefär tre gånger om dagen, då måste jag gå undan eller bara försöka tänka på någonting annat.

Jag tycker om att det finns flugor som är så sällsynta och mytiska att de dykt upp blott tre gånger i entomologers håvar och fällor under de senaste 300 åren, en gång i Finland, en gång i ryska karelen och en gång borta vid Jenisej. Och jag älskar att det den här helgen suttit 18 personer och ljugit, skrutit och häpnat över allt fantastiskt som finns som flyger runt på sina två vingar. Att leva är att välja och tja, varför inte välja att älska det här?

Dagens ord: Zugunruhe

Zugunruhe kommer från den tyska flyttfågelforskningen och betyder det tillstånd som framför allt drabbar fåglar under den tid på året då de är inställda på flyttning. Zugunruhe brukar beskrivas som "migratory restlessness", alltså flyttningsoro. Det mäts bland annat genom att man stänger in småfåglar i en bur med tryckkänsliga sensorer eller, som i exemplet ovan, har botten full av färg som lämnar spår efter sig. Antalet hopp som fågeln gör och i vilken riktning (de har ju oftast sina kompassriktningar klara för sig i huvudet) blir ett mått på fågelns zugunruhe.

Någon som känner sig lite zugunruhig? Själv vill jag flytta ungefär 3,3 mil österut, till Fjäderägg.

Spängerna

Vi befinner oss vid nätplatsen Granskogen, som består av tre stycken, fem meter höga fångstnät, mitt inne i just en granskog. Det är en fuktig plats och de träspänger som har skyddat ringmärkarna från att trampa ner i det decimeterdjupa gyttjediket har lösts upp och ruttnat bort. Vi arbetar med att tillverka nya. Tyvärr har vi inte fått med oss något nytt virke ut till ön, och det brädupplag som Länsstyrelsen har här, som har legat i sina högar i fem år nu utan att de har gjort något med det, får vi inte använda. Den här sommaren, säger de, ska de bygga spänger av det kors och tvärs över ön. Ingen tror på dem.
Så vi har fått bryta upp bräder från ett annat, mer lågprioriterat område. Brädorna vandrar omkring över ön. Nu ska de få ligga här ett tag, och det är antagligen deras sista vila. Inga brädor lämnar den fuktiga granskogen levande, det ser rötsvamparna till. Ett par år bara, sedan är de mjuka och fuktiga och bryts slutligen av under tyngden av någon ringmärkares stövel.

Jag sitter hukande längs med spången, känner det kalla, fuktiga virken genom det tunnslitna jeanstyget i baken. De andra, de Vuxna Männen, tornar ovan mig. Om jag var liten i deras sällskap redan innan, är jag ännu mindre nu. En av dem har en motorsåg i handen, ibland trycker han på gasreglaget och den ger ifrån sig ett vrål. Han gör det bara för att påminna sig om att den hänger där i hans hand. Att vi har en enda motorsåg och att det är han som har den. Ibland ser han en uppgift för sig, en utskjutande brädstump. Då blänker det till i hans ögon, han trycker stadigt ned brädan med sin Lundhagskängeförsedda fot och med ett snabbt ingrepp har Mannen och hans motorsåg kapat brädan. Det hade tagit flera minuter med den vanliga sågen. Det doftar oljeblandad bensin och kraft i luften.
Jag sitter där hukande på min bräda, ser på de andra i grodperspektiv. Med så hårda och raka hammarslag jag förmår driver jag in femtumsspikarna i brädorna och fyller därmed en funktion.
Jag förnimmer plötsligt ett barndomsminne, och jag sjunker med glädje in i det. Jag är fem år gammal och farfar bygger ett hus tillsammans med Knutte, min halvbrors morfar. Jag har fått brädstumparna som de sågat av att leka med och sitter en bit bort, under klätterbjörken och snickrar med redskapen i min snickarlåda. Jag leker i tankarna med denna drömbild, tänker på min litenhet, att jag aldrig använt en motorsåg och att jag egentligen är livrädd för dem. Att denna arbetshelg är en undersökning i att känna sig som ett praktiskt redskap, men samtidigt inte skämmas för vad jag är och vad jag kan och vad jag tänker.

Plötsligt delar jag med mig av min drömbild till de andra! Till de Vuxna Männen! I helvete, tänker jag, det är lika bra att dela med sig av min litenhet, berätta att jag trivs med att sitta där i marknivå och hamra! Jag känner mig som när jag var barn, säger jag. Som när jag satt och snickrade av brädstumpar medan farfar byggde hus.

Lite senare säger jag till motorsågsmannen: Du tycker väldigt mycket om att köra motersåg, va? Det syns på dig lång väg att du är en sån som tycker mycket om att köra motorsåg.
Han nickar.

Nätstolparna

I helgen befann jag mig på Stora Fjäderägg under årets arbetshelg då Fågelstationen ska göras i ordning för året. Fönsterluckorna som skyddat stationen från vinterns snöstormar ska tas bort, stolparna som ska hålla uppe fågelnäten ska tryckas ner i marken och förtöjas med linor. Det är märkligt, trots att stationen har funnits i 26 år har ännu ingen definitiv lösning nåtts kring hur man bäst stagar upp en nätstolpe. Ängslig att göra fel och framstå som hopplöst ohändig bland de andra praktiskt lagda motorsågsmännen vill jag alltid be om råd, undra försynt vilka knutar som är bäst för ändamålet. Jag tänker: den ska vara lätt att ta upp om man måste göra om, ändå stabil, inte lösa upp sig, inte slösa för mycket snöre. Svaret blir alltid: äsch, det är ingen som vet. Knyt bara lite hur som helst. Så till er som ska följa med till Ägget nu i vår: för 26:e året i rad så kommer stationens nätstolpar sitte uppsatta lite hur som helst, fastknutna i mer eller mindre rundade stenar, enbuskar, ruttna granlågor och allsköns bråte. Knutarna som har använts är i huvudsak dubbelknutar och så klassikern: snurra 20 varv runt ett träd och gör en sådan där ögle-knut som man kan lösa upp genom att dra i den lösa änden. Men det kommer fungera utmärkt i år igen.

Handsken är kastad

Jag ger er nu ett svar på Manis svar på mitt förra inlägg.

De gör en virvlande dans tillsammns, Currie och Envall. En dans om nuet och det förflutna, om att finnas och inte finnas.
Jag har skrivit om Envall litet grand:

Past is real in light of present,
and present is real in light of past,
and holo- and paraphyletic processes in the past are thus real
in light of monophyletic groups of things in the present,
whereas monophyletic groups of present things are real
in light of their holo- and paraphyletic past.
But paraphyletic past is never the present.

Hennig vs. Envall

Hittade en väldigt vacker dikt i en nyligen utkommen vetenskaplig artikel. Dikten är egentligen ingen dikt utan ett stycke ur artikeln som jag själv radbrutit ner för att ta fram dess inneboende skönhet. Om ni struntar i varför jag läste artikeln så hoppa till slutet av den här texten! Men om ni vill veta vad jag sitter på mitt kontor och tänker på om dagarna så fortsätt läs.

Själva artikeln är mycket kontroversiell och kommer att sågas jäms med fotknölarna inom kort, skulle jag tro. Den är skriven av Mats Envall och publicerades i senaste eller näst senaste numret av Biological Journal of the Linnean Society (tidskriften som refuserade mitt examensarbete!). I denna artikel går Envall till angrepp mot användningen av vissa begrepp som myntades av den mytomspunna och oerhört inflytelserika tyske biologen Willi Hennig år 1950. Begreppen är monofyli (en grupp av arter eller individer som alla delar en gemensam anfader), holofyli (alla arter och individer som en anfader gett upphov till) samt parafyli (några av de individer och arter som en anfader gett upphov till, men inte alla).
Hennig själv använde bara begreppen monofyli och parafyli - och detta var hans stora misstag, menar Envall. För parafyletiska grupper är samtidigt också monofyletiska, och då är inte begreppet monofyli längre otvetydligt definierat och därmed ontologiskt inkorrekt att använda så som Hennig gjorde.

Han har en poäng där, men Envall nöjer sig inte med det, utan han vänder sig mot hela proceduren att avgränsa grupper i naturen baserat på gemensam härkomst (detta sätt att se på världen har kommit att kallas kladistik och var Willi Hennigs allra största bidrag till vetenskapen). För även om man inför begreppet holofyli (så som jag definierat det ovan) för att lösa begreppsförvirringen kring begreppet monofyli , så är begreppet holofyli i sig själv en språklig omöjlighet, menar Envall, eftersom man inte kan avgränsa en naturlig grupp som skall rymma en förfader och alla dess avkommor - för dessa förfäder är döda och omöjliga att klassificera!
Han avslutar med ett unisont hyllande av den Linneanska principen att strunta i gemensam härkomst och prioritera en praktiskt användbar systematisering: "[I] ...conclude that Hennig’s conceptualization of phylogenies is both inconsistent and empirically wrong, whereas Linné’s instead is consistent and correct."

Funderar lite på hur BJLS kunde publicerade denna artikel, kanske var det bara för att dra igång en debatt. Trots att artikeln i grund och botten handlar om att Envall vill lösta en begreppsmässig förvirring så är den skriven på en så sällsamt förvirrad engelska, med en så slarvig begreppsanvändning att den plötsligt slutar vara vetenskap och blir poesi. Lyssna bara:


Process is real in light of things,
and things are real in light of process,
and holo- and paraphyletic processes are thus real
in light of monophyletic groups of things,
whereas monophyletic groups of things are real
in light of holo- and paraphyletic processes.


Vackert, tycker ni inte?

Schampotjuven

Oh besvikelse: NÅGON har för andra gången på två veckor stulig både mitt schampo och min duschtvål från prinsgatans duschutrymme! Nu har jag inte råd att ersätta dem utan kommer varje dag få pröva nya små stulna skvättar ur allsköns nästan tomma flaskor som står där nere och ruttnar - kamomillbalsam som tvål ena dagen, 3-in-1-machogel som schampoo nästa, blossom-rose-body-gel den tredje! Lite fikondoft på det och jag kommer att lukta som en sinnessjuk man.
Jag känner mig förföljd och skändad! Jag som känt mig så trygg i detta hus, med den snälla brevbäraren, de goda grannarna. Trott att man kan lämna saker framme, lita på andras godhet. Men nu blir det till att ha sitt lilla schampooförråd i tryggt förvar i sitt lilla, lilla låsta rum och stå och stirra ut genom tittgluggen, ut i trapphuset i jakt på misstänkta schampotjyvar.
Funderar också på att sätta upp en lapp: DET ÄR INTE KUL LÄNGRE.

Det var en solskensdag när man dammar av sin lägenhet, gör plats för djuren. Byter ut dammtussarna under sängen mot fyra kungsfåglar som hoppar omkring och gör små, små läten medan man läser en fyra dagar gammal tidning som lär en något nytt. Ut med skräppåsen, in med en liten järpe under diskbänken, den trivs där det är lite mörkt och fuktigt. Bort med gamla tomma toarullar, in med fem glada rödvingetrastar på toaletten. Trri-triip-traa. Diskar sin disk, skakar sina mattor. När man går ut genom porten möts man av en vägg av värme, den kommer från alla håll.
Möter tre svarta terriers under promenaden till stan. De flyter fram över den solmjuka asfalten. Kopplen knytner dem samman i en fast punkt i mattes hand, men det är den enda fast punkten i deras liv, allt annat är bara dofter, små, små kullar och runda trädstammar som man kan låta den oformliga kroppen rinna runt.

Grisdygnet del I

Spenderade ett så kallat "grisdygn" tillsammans med mina kollegor i helgen. Detta fenomen, som innefattar att göra så mycket som bara är möjligt under en dag på resande fot, är ett stående inslag i mina överarbetande chefers liv, och ett inte helt främmande inslag i mitt eget, skall gudarna veta.
Söndag eftermiddag hämtade vi ut en hyrminibuss som bekostats av kalmar högskola, som tack för diverse välgärningar vi gjort dem. Med i bilen fanns jag, min chef Dave (vars namn uttalas på det svenska sättet, [da:ve], inte [dejv] - bara ett tips om någon vill undvika att hamna i knivslagsmål för att de uttalat namnet fel. Fram tills nyligt fanns det två personer i sverige som tilltalades med den svenska formen av namnet Dave, men den andre har nu bytt namn till Jan) och Ichenumonidstekelentusiasten Pelle. Jag tjurade mest i baksätet under uppresan, lyssnade på musik och läste Moa Martinsson.

När vi kom till stockholm hämtade vi upp Cynipoid-stekelforskaren, dyngskalbaggsälskaren och surrealisten Mattias. Vi åkte vidare till Uppsala där vi skulle sova i stugbyn vid Fyrishov. Köpte "grismycket" pizza och folköl och satt fram till midnatt och ägnade oss åt vilt historieberättande.
Jag vill ge mina medresenärer en ytterst stor eloge för alla historierna. Både Dave och Pelle har ett förflutet inom zooaffärsbranschen, vilket tydligen verkar vara den bransch där de sista riktiga originalen i sverige har gömt sig. En historia handlade om Kryckan, en krumryggad gammal fågeluppfödare med dåliga ben, magisk förmåga att sköta fåglar och total oförmåga att ha att göra med. Ett av Daves ljusaste minnen av honom var då han en gång skulle dit och köpa ett par ovanliga papegojor. Just då han kom in i huset stod Kryckan i färd att steka pannbiffar av trettio nymfparakiter som visat sig omöjliga att sälja. Dave köpta sina papegojor och fick på köpet smaka ett par rostmackor med stekt nymfparakit.
En annan gång hade denne man bundit en av sina ovänner vid ett träd, med offrets fötter i en myrstack, själv hade han ställt sig ett tiotal meter ifrån och skjutit ett skrämselskott med hagelgevär, strax ovanför huvudet på den vettskrämda mannen. Efter detta rymde han under några år till Australien, men tröttnade och kom hem och satt av ett par år i fängelse.

Det berättades också om en medarbetare i Daves zooaffär. En gång hade det kommit in en förtvivlad kvinna med en uppsvälld och inte helt pigg råtta i händerna. Hon berättade att råttan var inte mindre än sjutton år gammal och nu hade blivit sjuk och var tvungen att avlivas. Men hon förmådde inte döda den själv, utan ville ha deras hjälp. Medarbetaren ställde rättrådigt (råtträdigt) upp och tog med sig den stackars gamla råttan in till kontoret. Dave stod kvar och talade lugnande med kvinnan i den svåra stunden. Efter ett litet tag hade medarbetaren fått ner råttan i en plastpåse, för att allt skulle ske rent och snyggt. Sen började han slå, med något tungt, trubbigt föremål. Dave och kvinnan stod och hörde slag efter slag inifrån kontoret, hela tiden nya slag. Tunga, köttiga slag. Plötsligt hörs medarbetarens uppgivna röst: "Men dö då för helvete! Dö då!" medan Dave står framför kvinnan och ser henne vitna i ansiktet, och svärtna i ögonen.
En annan gång skall medarbetaren ha slagit ihjäl ett djur på samma sätt mot en dörrpost i butiken, med resultatet att påsen sprack och spred sitt makabra innehåll i en jämn kaskad över butiken och dess kunder.

Oh, historierna! Historien om den äldre damen, lastbilschauffören, mc-knutten och älgen med brutna bakben som satt som en hund på vägbanan! Jag kan inte skriva mer nu, det vore att spilla ord som man tappar ett glas vatten.

Dagen efter alla dessa historier spenderade vi dels på Uppsala Universitets zoologiska museum, och dels bland de entomologiska samlingarna på Naturhistoriska riksmuseet i stockholm. Men det, för effektens skull, får bli ett separat inlägg.

Symposium del II

fotocredit: © Roger Key

Och exkursionerna var fantastiska. Det var så roligt att se tjugo stekelforskare uppleva öland för första gången. Var och en gick åt sitt håll, med sina favoritredskap. Dansken Thorkild hade en liten plexiglaslåda som han tryckte ned en massa kvistar och gräs i och fångade med hjälp av en en speciell inhalator in de parasitsteklarna som visade sig finnas bland allt boss. Men de flesta var ganska handlingsförlamade, inte särskilt vana vid att faktiskt fånga steklarna ute i naturen. Är man stekelexpert tas den största tiden upp av att sitta vid en steteolupp och gå igenom det material som fångats av olika fällor på olika platser i världen.

Efter fredagens stora exkursion så var det tänkt att lördagen också skulle spenderas i den vackra, öländska naturen. Jag sms'ade lite med min arbetskamrat Julia och bad henne hålla mig uppdaterad om när det började bli dags för dem att åka, så jag kunde möta upp med egen bil.
SMS nummer 1: "Börjar röra på sig, de flesta har ätit frukost nu. Åker nog ut snart."
SMS nummer 2: "Missförstånd. De vill vara på labb hela dagen."

Men det blev i alla fall en liten exkursion. Ett par av oss åkte in i de småländska skogarna (faktiskt samma småländska skogar som i tidigare inlägg! Finns inga bättre skogar än Grytsjöns naturreservat!) för att hälsa på hos puckelflugsexperten Sven-Olof Ulefors i Alsterbro. Egentligen förtjänar den upplevelsen en helt egen blogg, jag förmår inte raljera med den nu.
Hur som haver så stannade vi till i tidigare nämnda skogar och då lyckades jag håva ett exemplar av den ovan avbildade Gulbandade vedharkranken, Ctenophora flaveolata. Den är inte rapporterad från sverige på över 30 år! Ny för Kalmar län! Representanter för de naturhistoriska museerna i Oslo och Stockholm var mäkta imponerade.

...och inte nog med det. När vi kom hem så tog jag fram en jungfruslän jag fångat vid stationens damm för någon vecka sedan. Det visade sig vara en Sibirisk vinterslända, Sympecma paedisca, som fångats en enda gång tidigare i sverige, på gotland år 2000!

...och inte nog med det! I ett prov från östergötland hade jag sorterat fram och artbestämt en art av vapenfluga, Oxycera nigriceps, som inte fångats i sverige sedan 1930-talet, då i skåne, och inte i östergötland sedan 1830-talet!

Undertecknad är mer än lovligt stolt över sig själv.

Internationellt stekelsymposium

Varenda led i min kropp värker!
I torsdags anlände en sällsam skara människor till Öland och forskningsstationen där jag jobbar. Stekelforskare från åtta länder (Sverige, Danmark, Norge, Finland, Holland, England, Tyskland och Ryssland) skulle i dagarna fyra diskutera hur vi går vidare i sorteringen av de steklar som samlats in av det stora inventeringsprojekt som jag arbetar för.
En liten bakgrund först. Malaisefälleprojektet heter inventeringsprojektet. Det går ut på att vi haft insektsfällor utsatta på ett sextiotal platser spridda över hela sverige i tre års tid. Dygnet runt, året runt har de samlat in varenda liten mygga eller bäckslända som flugit in i fällan. Med jämna mellanrum har frivilliga personer hämtat in det insamlade materialet och transporterat det till Öland. Där ligger de nu konserverade i 70%-ig sprit tills någon ägnat dem sin uppmärksamhet: konstaterar att "ja, du lille vän tillhör arten så-och-så som den-och-den beskrev då-och-då", eller som många gånger är fallet: "oj, du din lilla 2-millimetersskit, dig har aldrig någon sett förut. Jag ska kalla dig Megascelia subfusca."

Det har blivit ett ofantligt stort material som samlats in! Helt världsunikt: 40.000.000 individer, ett tvärsnitt av hela sveriges insektsfauna!
Men för att varje djur ska kunna nå just den person som är tillräckligt kvalificerad för att veta om det är nytt för vetenskapen eller om det redan är beskrivet av någon annan, så måste allting sorteras. Noggrannt. Och det är det lilla jag gör. Djur efter djur hamnar i rätt rör, som sedan någon annan sorterar vidare, och vidare... tills varje djur till slut har fått ett artnamn.

Men det är så oändligt komplicerat alltihopa. Steklarna till exempel. Det finns ungefär 7.700 arter kända från Sverige, varav de flesta är s.k. parasitsteklar, som lägger sina ägg i eller på andra insekter, och som sedan äter upp dessa levande. Men det kommer antagligen visa sig att 7.700 är en kraftig underskattning. Kanske rör det sig om nästan det tiodubbla! Och ingen människa i världen kan känna igen alla dessa. Men runtom i världen finns det faktiskt experter på små, små undergrupper av dessa. För att vi, där vi sitter på öland och sorterar upp detta jättematerial, bättre ska kunna sortera steklarna så det passar den kompetens som finns, så måste vi lära känna dessa experter och skräddarsy sorteringen utifrån dem.

Skit samma. Det mest intressanta är kanske inte om jag lyckas ge en fullständig förklaring. Vitsen är att vi under ett par dagar inte diskuterat stekelsortering i allmänhet. Inte ens parasitstekelsortering i allmänhet. Nä, vi har diskuterat en speciell grupp av parasitsteklar som kallas Ichneumonid-steklar. Det är EN familj av det 30-tal parasitstekelfamiljer som finns i Sverige. Jag har kastats mellan förtvivlan över den ohyggligt ogreppbara uppgiften och förundran över allting jag fått lära mig och över den omätliga kunskap som finns hos någon som Kees van Achtenberg, den holländska nestorn inom parasitstekelsystematiken som var hos oss ett par av dagarna.

Ett fantastiskt ögonblick var när vi gick igenom en lista med alla de 33 underfamiljerna inom Ichneumonidae och en tysk specialist ur huvudet gick igenom person efter person som skulle kunna tänkas ta emot och artbestämma material för respektive grupp, vilka artgrupper som är helt kaotiska och för tillfället omöjliga att artbestämma innan någon röjer upp bland artbeskrivningarna, vilken litteratur det finns tillgänglig för respektive grupp ("jo, Cylloceriinae publicerade Kasparajin en revision av 1994, med en mycket bra nyckel till arterna. På ryska, naturligtvis." [alla fakta i denna mening är fingerade, kommer naturligtvis inte ihåg exakt vad han sa, men något liknande var det]) och andra verbala uppvisningar som visade på en fullständig överblick av parasitsteklarnas värld. Förlåt, Ichneumonid-parasit-steklarnas värld.

De småländska skogarna!

Min nuvarande tillvaro känns lite som ett skämt, sprängfylld av besynnerligheter. Det tog ett tag att förstå att uppskatta miljöombytet: jag lämnade västerbottens karga meningsfullhet och kom till de sydliga landskapens sorglösa men i stort sett meningslösa tillvaro. Kan verkligen inte i detalj förklara vad jag egentligen menar med den nyss skrivna meningen, men det vilar verkligen ett löjets skimmer över naturen och den mänskliga tillvarons enkelhet och överflödande rikhet här nere. Naturen lägger inga begränsningar på oss: insekterna jobbar inte och sover knappt på vintern, fåglarna behöver inte anstränga sig för brödfödan, bonden behöver bara slumpa ut lite korn på åkern för att kunna vältra sig i rikedom och vanliga människor verkar bara vilja fördriva tiden från det de föds till de dör. Utan hårda yttre omständigheter finns det inget konkret som binder oss samman med varandra, och människan är därför fullständigt ensam i sina försök att ge mening till sitt liv. Sakta men säkert börjar jag dock kunna låta mig roas av de okynnesnöjen som står till buds att fylla livet med. Min tillvaro är nämligen till brädden fylld av allt som handlar om vår insektsvärld: så oändligt rik och mångformig är den att den aldrig kommer gå att förstå för små människor som oss. Även den mest hängivne entomologs kunskap är i förhållande till allt som går att veta om insekternas värld lika obetydlig som en myra på vandring längs en gata i New York. När man väl har släppt längtan att förstå allt, är det bara att börja njuta.

I lördags var jag och mina två närmaste medarbetare på exkursion i en av de finaste skogarna i Småland; Grytsjöns naturreservat. Den oländliga terrängen där - marken är helt översållad av massiva klippblock som inlandsisen lämnat efter sig - har räddat området från skogsmaskiners framfart. Tallar och aspar växer här höga och stolta och marken är täckt av ruttnande gamla träd. Ett paradis för många insekter!
Jag var framför allt på jakt efter tidiga blomflugor, som man så här års främst hittar runt blommande sälgar, då det är ont om andra nektarrika blommor. Varje gång jag såg en sälgs skira gula färg skymta mellan tallarna så blev jag ivrig och stapplade tafatt fram mellan stenblocken, flera gånger nära att falla handlöst till marken!

Fångsten blev mager, trots sommarvärmen så är det bara att inse att mitten av april INTE är sommar för de flesta blomflugor. Dagens roligaste stund var när Julia och jag upptäckte tre märkliga, svarta fjärilar som svärmade över en mycket hög sälg. De vägrade konsekvent att komma ner på lägre höjd. I kikaren såg de ut som stora, svarta bastardsvärmare (en familj med dagflygande svärmare, alltså en grupp dagaktiva nattfjärilar), men ingen av oss visste om det fanns bastardsvärmare som såg ut så! Vi var för en stund övertygade om att vara en stor sensation på spåren, och det var detta som var drivkraften bakom våra efterföljande uppoffringar. En fem meter lång björkstam hittades, på vilken min fyra meters håv surrades fast, vilket tillät oss att göra ett försök att fånga fjärilarna däruppe i toppen. Hela åbäket vägde dock sina modiga kilo och manöverdugligheten var noll. Efter säkert en timmes försök stod jag där med mjölksyra i armarna, en blöt håv (orkade inte hålla emot när jag försökte sänka ner håven mot marken utan den hamnade rakt i sjön), ett blödande sår i handflatan och utan så mycket som en fjärilsvinge i håven. Den nesliga avslutningen på sagan återstår dock. När jag till slut gav upp och fortsatte promenera genom skogen så hittade jag snart ytterligare en blommande sälg. En mycket lägre sälg. En sälg med ett trettiotal likadana fjärilar inom räckhåll för min håv! Ett snabbt svep och en av dem var infångad. Det visade sig att våra kikare hade spelat oss ett spratt. Eftersom jag är helt ovan vid att betrakta fjärilar i kikare så hade jag totalt missbedömt storleken. Vad som i kikaren såg ut som ett par centimeter stora svärmare var i verkligheten inte ens halvcentimeterlånga små pluttar, någon form av mal. Säkert fullkomligt trivial. Men ett fint äventyr med "jobbarkompisarna", det var det!

Bilden ovan visar den fantastiskt vackra jordlöparen Grön sandjägare, Cicindela campestris, som höll till vid de varma, sandiga vägkanterna. Sjukt snabba.

Bodélésänkan

Ett mysterium som länge gäckat vetenskapen förefaller vara löst. Amazonas regnskogar har ett märkligt tunt och fattigt jordlager, de flesta av oss har nog sett bilder på den tunna, röda skorpa där ingenting kan växa som är allt som återstått efter ett par års odling på platser där regnskogen har skövlats. Dessutom har forskare vetat att stora mängder näringsämnen varje år sköljs ut i havet med amazonas bruna vatten. Dessa näringsämnen måste ersättas på något sätt, annars skulle regnskogen mycket snart ha förvandlats till en förvisso mycket blöt plats, men ändå i biologiskt avseende en öken helt fri från näringsämnen.

Nu har geografer från England, USA, Israel och Brazilien hittat en förklaring som är lika fantastiskt vacker som den är rimlig. Näringen kommer från Centralafrika!

Passadvindarna spelar huvudrollen: varm luft stiger uppåt vid ekvatorn och ersätts av torrare, svalare vindar från nordligare breddgrader. Dessa vindar, som hela tiden blåser in mot ekvatorn, "böjs av" mot väster på grund av jordens rotation och ger upphov till det som kallas passadvindar: stabila bälten av nordostliga respektive sydostliga vindar på varsin sida om ekvatorn.
Norr on ekvatorn, vid Saharas sydligare delar i norra Tchad finns en 25 mil bred sänka mellan två ordentliga berg, Bodélésänkan. Denna sänka är orienterad i en perfekt nordostlig riktning som effektivt samlar ihop de förhärskande nordostliga vindarna som när de koncentreras på detta sätt får en väldig kraft. Särskilt under morgontimmarna är de som intensivast och innehåller då så mycket energi att de lyfter med sig en massa sand. En VÄLDIG massa sand. Varje dag med rätt vindar (vilket är ungefär 40% av dagarna mellan november-mars) bildas ett stort "sandpaket" som med passadvindarnas hjälp transporteras flera hundra mil. Ja, det visar sig när forskarna analyserade datan att det från Bodélésänkan frigörs så mycket sand (i snitt 0.7 miljoner ton per dag under vintermånaderna!) som förs över atlanten att den ensam är ansvarig för mer än hälften av de partiklar som regnar ner över Amazonas varje år!
Bodélésänkan, ett namn att lägga på minnet!

Länk till originalartikeln

+++++

Nu är allt så mycket bättre!

En fragmentarisk dag

Jag är hyfsat uppstressad nu. De lediga dagarna känns så oändligt få och sprängfyllda av saker jag måste göra. Jag hetsar från den ena uppgiften till den andra. Satt i morse och läste en nyutkommen bok om nordiskt landskapsmåleri. Ytligt sett var det en harmonisk tillvaro, jag drack en kopp starkt, gott kaffe och ägnade mig åt någonting som jag inte var skyldig någon annan att göra. Men naturbilderna påminde mig om en plikt: att jag måste färdigställa en akvarell av några fåglar på en gammal sälg till en informationstavla om umeås fågelliv. Jag tog fram akvarellpapper och mina dåliga färger, skissade upp ett träd och lade två lager laveringar. Sen insåg jag att jag kanske först borde avsluta min statistikkurs genom att skriva en sammanfattning av två artiklar. Jag städade bort allt (i min lilla lägenhet kan jag aldrig ha två saker igång samtidigt) och började göra understrykningar i första artikeln, men tänkte mest på att jag aldrig har tid att vara på universitetet och skriva en publiceringsvärd artikel av mitt exemensarbete. När jag så satt där och funderade på allt detta så började jag tänka på hur det egentligen låg till med ansökan till höstens masterprogram i Uppsala. I plötsligt uppkommen panik lade jag allt åt sidan och kollade på uppsala universitets hemsida. Jag störtades rakt in i mörkaste ångest! Där stod det svart på vitt att sista ansökningsdag var första februari - och att jag var tvungen att ha klarat ett språktest, som jag inte gjort och inte skulle hinna (eller ha råd) att göra! Med gråten i halsen ringde jag Pontus, för visst hade de inte krävt det tidigare när vi kollat? Jag ville få stöd i min känsla att världen var orättvis, att världen inte ville låta mig göra det jag vill och förtjänar - och att inget av det var mitt fel. Men det löste sig snabbt, tack vare älskade Pontus. Ansökningsdatumet gällde bara för utländska studenter, själva kan vi enkelt ansöka på internet innan 15:e april. Det känns nu lite bättre, jag har bestämt att jag ska stanna hemma från kören ikväll för att i alla fall bli klar med någonting (sammanfattningen av artiklarna).

Aldrig har jag gjort så mycket på en dag utan att ha fått någonting av värde gjort. Allt ligger bara spritt i värdelösa fragment runtomkring mig.