Min nuvarande tillvaro känns lite som ett skämt, sprängfylld av besynnerligheter. Det tog ett tag att förstå att uppskatta miljöombytet: jag lämnade västerbottens karga meningsfullhet och kom till de sydliga landskapens sorglösa men i stort sett meningslösa tillvaro. Kan verkligen inte i detalj förklara vad jag egentligen menar med den nyss skrivna meningen, men det vilar verkligen ett löjets skimmer över naturen och den mänskliga tillvarons enkelhet och överflödande rikhet här nere. Naturen lägger inga begränsningar på oss: insekterna jobbar inte och sover knappt på vintern, fåglarna behöver inte anstränga sig för brödfödan, bonden behöver bara slumpa ut lite korn på åkern för att kunna vältra sig i rikedom och vanliga människor verkar bara vilja fördriva tiden från det de föds till de dör. Utan hårda yttre omständigheter finns det inget konkret som binder oss samman med varandra, och människan är därför fullständigt ensam i sina försök att ge mening till sitt liv. Sakta men säkert börjar jag dock kunna låta mig roas av de okynnesnöjen som står till buds att fylla livet med. Min tillvaro är nämligen till brädden fylld av allt som handlar om vår insektsvärld: så oändligt rik och mångformig är den att den aldrig kommer gå att förstå för små människor som oss. Även den mest hängivne entomologs kunskap är i förhållande till allt som går att veta om insekternas värld lika obetydlig som en myra på vandring längs en gata i New York. När man väl har släppt längtan att förstå allt, är det bara att börja njuta.
I lördags var jag och mina två närmaste medarbetare på exkursion i en av de finaste skogarna i Småland; Grytsjöns naturreservat. Den oländliga terrängen där - marken är helt översållad av massiva klippblock som inlandsisen lämnat efter sig - har räddat området från skogsmaskiners framfart. Tallar och aspar växer här höga och stolta och marken är täckt av ruttnande gamla träd. Ett paradis för många insekter!
Jag var framför allt på jakt efter tidiga blomflugor, som man så här års främst hittar runt blommande sälgar, då det är ont om andra nektarrika blommor. Varje gång jag såg en sälgs skira gula färg skymta mellan tallarna så blev jag ivrig och stapplade tafatt fram mellan stenblocken, flera gånger nära att falla handlöst till marken!
Fångsten blev mager, trots sommarvärmen så är det bara att inse att mitten av april INTE är sommar för de flesta blomflugor. Dagens roligaste stund var när Julia och jag upptäckte tre märkliga, svarta fjärilar som svärmade över en mycket hög sälg. De vägrade konsekvent att komma ner på lägre höjd. I kikaren såg de ut som stora, svarta bastardsvärmare (en familj med dagflygande svärmare, alltså en grupp dagaktiva nattfjärilar), men ingen av oss visste om det fanns bastardsvärmare som såg ut så! Vi var för en stund övertygade om att vara en stor sensation på spåren, och det var detta som var drivkraften bakom våra efterföljande uppoffringar. En fem meter lång björkstam hittades, på vilken min fyra meters håv surrades fast, vilket tillät oss att göra ett försök att fånga fjärilarna däruppe i toppen. Hela åbäket vägde dock sina modiga kilo och manöverdugligheten var noll. Efter säkert en timmes försök stod jag där med mjölksyra i armarna, en blöt håv (orkade inte hålla emot när jag försökte sänka ner håven mot marken utan den hamnade rakt i sjön), ett blödande sår i handflatan och utan så mycket som en fjärilsvinge i håven. Den nesliga avslutningen på sagan återstår dock. När jag till slut gav upp och fortsatte promenera genom skogen så hittade jag snart ytterligare en blommande sälg. En mycket lägre sälg. En sälg med ett trettiotal likadana fjärilar inom räckhåll för min håv! Ett snabbt svep och en av dem var infångad. Det visade sig att våra kikare hade spelat oss ett spratt. Eftersom jag är helt ovan vid att betrakta fjärilar i kikare så hade jag totalt missbedömt storleken. Vad som i kikaren såg ut som ett par centimeter stora svärmare var i verkligheten inte ens halvcentimeterlånga små pluttar, någon form av mal. Säkert fullkomligt trivial. Men ett fint äventyr med "jobbarkompisarna", det var det!
Bilden ovan visar den fantastiskt vackra jordlöparen Grön sandjägare, Cicindela campestris, som höll till vid de varma, sandiga vägkanterna. Sjukt snabba.
