Spenderade ett så kallat "grisdygn" tillsammans med mina kollegor i helgen. Detta fenomen, som innefattar att göra så mycket som bara är möjligt under en dag på resande fot, är ett stående inslag i mina överarbetande chefers liv, och ett inte helt främmande inslag i mitt eget, skall gudarna veta.
Söndag eftermiddag hämtade vi ut en hyrminibuss som bekostats av kalmar högskola, som tack för diverse välgärningar vi gjort dem. Med i bilen fanns jag, min chef Dave (vars namn uttalas på det svenska sättet, [da:ve], inte [dejv] - bara ett tips om någon vill undvika att hamna i knivslagsmål för att de uttalat namnet fel. Fram tills nyligt fanns det två personer i sverige som tilltalades med den svenska formen av namnet Dave, men den andre har nu bytt namn till Jan) och Ichenumonidstekelentusiasten Pelle. Jag tjurade mest i baksätet under uppresan, lyssnade på musik och läste Moa Martinsson.
När vi kom till stockholm hämtade vi upp Cynipoid-stekelforskaren, dyngskalbaggsälskaren och surrealisten Mattias. Vi åkte vidare till Uppsala där vi skulle sova i stugbyn vid Fyrishov. Köpte "grismycket" pizza och folköl och satt fram till midnatt och ägnade oss åt vilt historieberättande.
Jag vill ge mina medresenärer en ytterst stor eloge för alla historierna. Både Dave och Pelle har ett förflutet inom zooaffärsbranschen, vilket tydligen verkar vara den bransch där de sista riktiga originalen i sverige har gömt sig. En historia handlade om Kryckan, en krumryggad gammal fågeluppfödare med dåliga ben, magisk förmåga att sköta fåglar och total oförmåga att ha att göra med. Ett av Daves ljusaste minnen av honom var då han en gång skulle dit och köpa ett par ovanliga papegojor. Just då han kom in i huset stod Kryckan i färd att steka pannbiffar av trettio nymfparakiter som visat sig omöjliga att sälja. Dave köpta sina papegojor och fick på köpet smaka ett par rostmackor med stekt nymfparakit.
En annan gång hade denne man bundit en av sina ovänner vid ett träd, med offrets fötter i en myrstack, själv hade han ställt sig ett tiotal meter ifrån och skjutit ett skrämselskott med hagelgevär, strax ovanför huvudet på den vettskrämda mannen. Efter detta rymde han under några år till Australien, men tröttnade och kom hem och satt av ett par år i fängelse.
Det berättades också om en medarbetare i Daves zooaffär. En gång hade det kommit in en förtvivlad kvinna med en uppsvälld och inte helt pigg råtta i händerna. Hon berättade att råttan var inte mindre än sjutton år gammal och nu hade blivit sjuk och var tvungen att avlivas. Men hon förmådde inte döda den själv, utan ville ha deras hjälp. Medarbetaren ställde rättrådigt (råtträdigt) upp och tog med sig den stackars gamla råttan in till kontoret. Dave stod kvar och talade lugnande med kvinnan i den svåra stunden. Efter ett litet tag hade medarbetaren fått ner råttan i en plastpåse, för att allt skulle ske rent och snyggt. Sen började han slå, med något tungt, trubbigt föremål. Dave och kvinnan stod och hörde slag efter slag inifrån kontoret, hela tiden nya slag. Tunga, köttiga slag. Plötsligt hörs medarbetarens uppgivna röst: "Men dö då för helvete! Dö då!" medan Dave står framför kvinnan och ser henne vitna i ansiktet, och svärtna i ögonen.
En annan gång skall medarbetaren ha slagit ihjäl ett djur på samma sätt mot en dörrpost i butiken, med resultatet att påsen sprack och spred sitt makabra innehåll i en jämn kaskad över butiken och dess kunder.
Oh, historierna! Historien om den äldre damen, lastbilschauffören, mc-knutten och älgen med brutna bakben som satt som en hund på vägbanan! Jag kan inte skriva mer nu, det vore att spilla ord som man tappar ett glas vatten.
Dagen efter alla dessa historier spenderade vi dels på Uppsala Universitets zoologiska museum, och dels bland de entomologiska samlingarna på Naturhistoriska riksmuseet i stockholm. Men det, för effektens skull, får bli ett separat inlägg.
