Lillskitlägenheten

Tänkte komma igång lite här igen.

Jag är sedan igår på plats i min lägenhet i Umeå. Jag lyckades slarva bort min nyckel under vistelsen på Öland, men det är tur att man har goda grannar som vaktar mina reservnycklar. Inte nog med att de har reservnycklar, de har också en underbar bäbis som man kan få peta på och se stänka iväg sitt kiss i en perfekt, 30 centimeter lång båge, rakt mot sin ömma moder. Han missade.

Känner mig dock redan något instängd i min lägenhet. Tvättar fem tvättar tvätt, och läser i pauserna mellan de manuella insatserna om en narcissistisk dansk fjärilssamlares galna äventyr i Afrika. Jag blir mest sur på honom. Kanske var det lappen från Nina som låg på soffbordet och väntade på mig, som sänkte mitt humör. Den var förstås inte menad så, men den deklarerade att min lägenhet inte är en plats för inspiration, och då började jag känna så. Sedan fortsatte den med att jag trots det borde ta tillfället i akt och slå mig ner en stund nu när jag precis klev innanför dörren, kanske skulle några nya tankar slå mig. Så gjorde jag, med ytterkläderna på soffan bredvid mig, luktandes på en rättvisemärkt sandalwoodtvål, en present från Nina. Kom inte på något särskilt.

Längtar efter utrymmen. Naturen kan ju vara ett hyfsat stort utrymme jag känner mig helt fri att använda, när lägenheten är för trång. Men just nu känns den allt annat än rolig att vara i; allt det kalla, mörka och halkiga utanför fönstret kräver så mycket utrustning och planering. Och man kommer ju inte ens ha roligt om man tar sig ut, tänker jag mig i alla fall nu när jag sitter här och tjurar. Micael mailar och hetsar inför det årliga fågelracet, som går av stapeln nästa vecka. Det blir ett hårt race, skriver han. Havet är öppet vilket gör att vinnarlaget kommer måst ha sett väldigt många arter; antagligen blir det rekordmånga arter sedda i år. Jag lovar att reka - rekognocera - området där jag bor under nästa vecka. Stenknäckarna, mindre hackspetten, nötväckan och spillkråkan - de arterna är det mitt ansvar att veta var de håller till.

När sista tvätten nu strax är torr ska jag ta med en lista på böcker och gå till det offentliga utrymme jag tycker allra bäst om; biblioteket. Ska låna ett par böcker av Ester Blenda Nordström, den fantastiska journalisten som på 1920-talet wallraffade som piga långt innan den så famöse Wallraff var påtänkt. Hon var också sågstekelforskaren René Malaise flickvän och följde med under dennes och Sven Hedins expeditioner till Kamtjatka.

Genom att ta en del av bibliotekets rika kunskapsvärld med mig hem, växer mitt privata hem.