Fraxinus excelsior

Alla Askar Fraxinus excelsior kommer dö, står det i tidningen. Jag som precis börjat älska dem, deras fetgröna blad och lavgrå stammar. Svampar kommer döda dem, lämna dem stympade och de Öländska lundarna måste se sig amputerade. Jag kommer stå kvar och begrunda att deras knoppars tvegrenande växtsätt en gång så vackert speglade deras kryptiska släktskap med syrénen. Naturen vill hela tiden säga till oss att inte fästa oss vid någonting, men jag vägrar lyssna. Vägrar sjunga förgängelsens lov. Det måste finnas något evigt. Det enda vi vet är att det alltså inte var Askarna. Men vi måste leta vidare.