Avresedags

Imorgon åker jag till ön Stora Fjäderägg och blir borta i flera veckor.
Jag avskyr att slänga mat och inför en längre bortavistelse är jag mycket mån om att äta slut på all förgänglig mat i mitt kylskåp. Jag trodde mig om att denna gång ha lyckats planera uppätningen perfekt så det enda som skulle finnas i mitt kök morgonen innan avfärd var lite fil och flingor samt två skinkmackor; precis så det räckte till en stadig frukost. Tyvärr ingick det inte i planen att jag trots en rejäl middag skulle bli såhär akut hungrig på kvällen! Jag har redan satt i mig grovbrödmackorna men är fortfarande hungrig. Nyss övervägde jag att förräda mitt framtida jag genom att äta upp filen och flingorna också.

Till saken hör att på mitt golv står tre fullpackade påsar med mat som jag svurit till mig själv att inte röra. Det är mat som skall ätas på Fjäderägg.
Jag har aldrig haft så här mycket mat hemma, och så lite att äta.

Men jag tycker mest att det är roligt.

Höstlig blomflugejakt

Det är ont om blommor och därmed även blomflugor vid sjättefemte breddgraden i september. Men den strålande solen och den rastlöshet som en förmiddags Rudolf Steiner-läsande (jag håller på att försöka sätta mig in i Antroposofi-problemet en gång för alla. Oroa er inte, jag är fortfarande mot.) fick mig att med en marinsoldats noggrannhet skruva ihop håven, lägga provrör, eterflaskan, pincett och alspån i fältväskan och ge mig ut.

Blombristen gjorde mig i stort sett hänvisad till av människan skapade miljöer, störda miljöer rika på näringsämnen där det fortfarande blommar förrymda trädgårdsväxter - med andra ord: perfekta nässelmarker. Det fick jag plågsamt erfara när jag klättrade upp på en komposthög intill en villaträdgård längs tvärån - plötsligt tappade jag balansen i branten, försökte ta stöd mot det teleskopiska håvskaftet, som naturligtvis fällde ihop sig så jag störtade ner bland brännässlor och förvildad jättebalsamin. Jag brände mig inte så fasligt illa, men jag kom att tänka på att jag hela min barndom trott att jag varit särskilt känslig för brännässlor, ja att det gjort mycket ondare på mig än på alla andra. Men jag har mer och mer insett att jag hela tiden bara fånat mig, gråtit och kvidit bara för att mamma ska ta hand om mig och spola brännskadan med rinnande vatten. När jag i modern tid har blivit bränd har det ju bara svidit helt kort, och inte ens då särskilt farligt, för att sedan snabbt gå över.

Blomflugor då? Jo, jag tog med mig tretton exemplar hem, de flesta är bekanta, men ibland dem finns minst en art jag tidigare ej har. Den tillhör släktet Cheilosia, som består av en uppsjö små svarta arter som jag misstänker är jävulskt svåra att artbestämma. Jag har inte hittat några sådana alls tidigare, trots att de egentligen ska vara vanliga. Förklaringen kan vara att jag misstagit dem för spyflugor.
Vid den nämnda komposhögen fångade jag för övrigt ett exemplar av Xylota segnis, som jag tidigare bara har ett fult, misshandlat exemplar av. Det är en tjusig, stekelliknande blomfluga med långsmal, rödorange bakkropp och riktigt kraftiga baklår.

Xylota segnis: bild snodd från internet.

Prinsgatan den bästa av gator är.

Nu är jag hemma i Umeå!

Min resa började klockan åtta på morgonen, detta var min reselektyr:
-senaste National Geographic (sträcklästes mellan Kalmar-Alvesta)
-Hemingway - Men without women (lästes ut i höjd med Gävle)
-Groucho Marx - Brevställning (Lästes ut i höjd med Örnsköldsvik)
-Torben B. Larsen - The Hazards of Butterfly collecting (1/3 blev läst, gubbfan kan bli lite enerverande med sitt skryt om alla strapatser i exotiska länder)

I Alvesta missade vi anslutande tåg (igen! det hände förra gången också!). Jag blev genom leenden och ögonkontakt kompis med ett tvåårigt iranskt barn som petade på allt, samt en stockholmsk kvinna som delade min syn på att det bara var ens eget blodtryck som förlorar på att man hetsar upp sig över SJs misstag. Jag peppade faktiskt på att behöva övernatta hos mormor och morfar! Men de lyckades boka om mig på ett senare tåg - i första klass! Blev i väntan på det även bundis med en dam från Hallsberg, som reste med en bedårande nio månader gammal kattunge som var rädd för tågresor.

Så i första klass fick jag färdas och kallskuret med strömming fick jag äta tillsammans med alla slipsar. Och en vansinnig sak hände! Servitrisen sa NI till alla förstaklassresenärer! Vill ni ha en kopp kaffe till? Önskar ni vin till maten? Jag tror inte att de andra resenärerna var bekväma med det; småföretagare som reser till Örnsköldsvik, Härnösand och andra gudsförgätna hålor är väl knappast uppväxta bland den högre aristokratin? Jag var definitivt inte bekväm med det! Men resan var i alla fall bättre än förra gången jag fick bli ombokad till första klass. Då översvämmades kupén av andra andraklassare som blivit ombokade. Eftersom personalen inte orkade betjäna dem alla (och pöbeln redan var så nöjd och fascinerad av att få sitta i de bekväma stolarna - jag var det i alla fall) så blev det så uppenbart vilka som bara fick vara där på nåder och vilka som var där på riktigt: personalen passade enbart upp på den feta affärspampen som satt i sätet framför mig! Han satt där och njöt av att först be om en kopp kaffe, och när servitrisen kom med den så först då bad han om en sockerbit. Två gången gjorde han det dessutom, så hon var tvungen att springa över hela vagnen för hans jävla sockerbits skull. Jag önskade honom typ II-diabetes av hela mitt hjärta.

En östersundsbo med skinnväst under röd huvtröja fanns också med i 1:a klass igår. Hans nöjda leende bevisade definitivt att han också blivit ombokad från andra klass. Hoppas du gillade maten!

Klockan 00.00 kom jag fram, efter 16 timmar på resande fot. Stina hämtade mig och det är jag oändligt tacksam för, jag är nämligen för stolt för att ta taxi, så antagligen hade jag burit hem all min packning och brutit ryggen på mig om hon inte kommit till min undsättning.