n'ensamheten!

Jag såg Hästmannen på folkets bio i torsdags. Själv. Älskar när jag går på bio själv. Nota bene: Jag älskar när jag går på bio själv, inte att gå på bio själv. Jag skulle förstås gärna önska att min omgivning trodde att jag gör sådant helt naturligt, men bästa taktiken hade nog då varit att hålla tyst med mina känslor kring det och inte skriva om det i bloggen. Men strunt i det, för nu erkänner jag att jag visst tycker att det känns lite konstigt att göra sådant själv. Men om jag fortsätter göra det tillräckligt länge så blir det förhoppningsvis den naturligaste saken i världen till slut.

När jag igår kväll jobbade på kvällspatrullen så gick jag förbi kinakrogen Eurasia. Jag stirrar alltid maniskt in genom alla restaurang- och caféfönster när jag går på stan, kanske just för att få se sådant som jag såg igår. Min blick möttes då av blicken från en man som satt och åt fredagsmiddagen mol allena. Han var min idol! Men visst såg hans blick lite sådär haraktig ut som jag tänker att min egen blick ter sig när jag sitter på en restaurang själv. Man försöker se självsäker och trygg ut, men samtidigt erkänner man med blicken att man sitter där för att man tvingat sig själv dit. För att publik ensamhet, tack vare att man känner att man utmanar sig själv genom att inte hålla den för sig själv, i alla fall har någon form av egenvärde vilket man inte alltid känner att den isolerade ensamheten har.

Idag har jag i alla fall ägnat mig åt isolerad ensamhet. Den har hållit hyfsat god kvalitet. Bakade bröd, då var den av mycket god kvalitet. Läste Henry David Thoreau, då var den som bäst. Men när brödet visade sig vara dödbakt (misslyckas alltid!) och min hjärna inte hängde med i ryskakursen, då kändes den lite sämre. Tänker ändå hålla mig hemma resten av kvällen och tänker ta mig fan må bra av det.

Geek battle

Min dagsform har helt klart följt en sinusformad kurva. Morgonen var idel välmående: unnade mig en sovmorgon, tackade nej till en massa arbetstillfällen på hemtjänsten och åt rostbröd.

Därefter följde en knäckande period, då dagsformens sinuskurva böjde sig långt ner i de negativa datarymderna. Det hela utspelade sig i datasalen på universitetet. Jag har "äntligen" blivit kurskamrat med en person som började biologprogrammet ett år senare än jag. Pontus och jag har länge spekulerat i vad som skulle hända om denna högpresterande studiebegåvning hamnade på samma kurs som jag, varvid våra studieförmågor plötsligt skulle kunna jämföras.

Så har nu alltså skett. Jag vet faktiskt inte om mitt sätt att bedöma vår relation delas av motparten, men vad jag vet är att i alla fall jag känner att en maktkamp av episka proportioner varje dag utspelar sig i datasalen. Inte visa sig svag, alltid prestera på topp!

Jag befann jag mig alltså djupt nere i dagsformens svacka, och dataövningarna framstod som omöjliga att lösa. Jag stångade min panna blodig mot tangentbordet, utan att lyckas skriva de rätta funktionerna. Till slut var jag tvungen att resa på mig och gå bort till min nemesis, snegla över hennes axel - bara för att inse att jag ändå inte förstod hur jag skulle göra. Så jag packade ihop mina grejor och gick och fikade med Viktor, Pontus och Andreas och skämdes.

Efter fikan fick jag dock nya krafter. Nu vid halv sex på kvällen sitter jag fortfarande kvar i datasalen, men tänker plötsligt klart och har löst alla uppgifter. Är alltså åter tillbaka i toppform och ska snart få komma hem till min ljuvliga lägenhet. Min ärkefiende skulle bara veta vilka triumfer jag har skördat. Vi möts imorgon igen, med vässade vapen!

Studiedag!

Jag har ägnat morgonen åt en efterlängtad, men antiklimaxartad, sovmorgon. Jag misstänker att min under hösten etablerade (o-)vana att gå upp tidigt och omedelbart dricka kaffe lett till att jag vid mina sällsynta sovmorgnar drabbas av koffeinabstinens redan i sömnen, någon gång mellan 08.00 och 10.00. Vaknar då med nacksmärtor och missmod. Men dusch och tre koppar kaffe ur mina favoritkoppar, de små tunna tyska kopparna med guldkant, får mig snart i rätt stämning.

Har ägnat morgonen åt att läsa några kapitel ur den fantastiska boken Svenska Djur: Insekterna från 1949, som på ett populärvetenskapligt men uttömmande sätt introducerar läsaren i insekternas värld. Jag hittade den för en tia (!) på myrorna i Malmö i fjol. På antikvariat går den vanligtvis för tvåhundra, ungefär, men även det känns som ett fyndpris. En bättre genomgång av olika insektsgruppers (särskilt de mer obskyra som till exempel nätvingarnas) levnadsvanor finns inte på svenska, ja knappt ens på engelska, vad jag vet. Dessutom innehåller den som all äldre vetenskaplig litteratur underbara teckningar - och ett ruskigt fint förord skrivet av ingen mindre än Harry Martinsson, vars brinnande intresse för vetenskap och litteratur jag beundrar av hela mitt hjärta.

Snart kommer Stina hit och förgyller min dag. Innan dess ska jag dock hinna lyssna lite på min ryskakurs. Idag känner jag verkligen att jag skulle förtjäna medborgarlön bara genom att sitta i min lägenhet och förkovra mig. Kom igen staten: det är bara att sätta in pengarna på mitt konto!