Min dagsform har helt klart följt en sinusformad kurva. Morgonen var idel välmående: unnade mig en sovmorgon, tackade nej till en massa arbetstillfällen på hemtjänsten och åt rostbröd.
Därefter följde en knäckande period, då dagsformens sinuskurva böjde sig långt ner i de negativa datarymderna. Det hela utspelade sig i datasalen på universitetet. Jag har "äntligen" blivit kurskamrat med en person som började biologprogrammet ett år senare än jag. Pontus och jag har länge spekulerat i vad som skulle hända om denna högpresterande studiebegåvning hamnade på samma kurs som jag, varvid våra studieförmågor plötsligt skulle kunna jämföras.
Så har nu alltså skett. Jag vet faktiskt inte om mitt sätt att bedöma vår relation delas av motparten, men vad jag vet är att i alla fall jag känner att en maktkamp av episka proportioner varje dag utspelar sig i datasalen. Inte visa sig svag, alltid prestera på topp!
Jag befann jag mig alltså djupt nere i dagsformens svacka, och dataövningarna framstod som omöjliga att lösa. Jag stångade min panna blodig mot tangentbordet, utan att lyckas skriva de rätta funktionerna. Till slut var jag tvungen att resa på mig och gå bort till min nemesis, snegla över hennes axel - bara för att inse att jag ändå inte förstod hur jag skulle göra. Så jag packade ihop mina grejor och gick och fikade med Viktor, Pontus och Andreas och skämdes.
Efter fikan fick jag dock nya krafter. Nu vid halv sex på kvällen sitter jag fortfarande kvar i datasalen, men tänker plötsligt klart och har löst alla uppgifter. Är alltså åter tillbaka i toppform och ska snart få komma hem till min ljuvliga lägenhet. Min ärkefiende skulle bara veta vilka triumfer jag har skördat. Vi möts imorgon igen, med vässade vapen!
3 comments:
usch vad otrevligt skrivet!
Du och Petter, ni är roliga. Han kommenterar sina egna dagböcker och bilder på Apberget, som vore han någon helt ann.
Haha! Mina dagar är alltid normalfördelande, nästan. Ibland negativt snedfördelade.
Post a Comment