Grisdygnet del I

Spenderade ett så kallat "grisdygn" tillsammans med mina kollegor i helgen. Detta fenomen, som innefattar att göra så mycket som bara är möjligt under en dag på resande fot, är ett stående inslag i mina överarbetande chefers liv, och ett inte helt främmande inslag i mitt eget, skall gudarna veta.
Söndag eftermiddag hämtade vi ut en hyrminibuss som bekostats av kalmar högskola, som tack för diverse välgärningar vi gjort dem. Med i bilen fanns jag, min chef Dave (vars namn uttalas på det svenska sättet, [da:ve], inte [dejv] - bara ett tips om någon vill undvika att hamna i knivslagsmål för att de uttalat namnet fel. Fram tills nyligt fanns det två personer i sverige som tilltalades med den svenska formen av namnet Dave, men den andre har nu bytt namn till Jan) och Ichenumonidstekelentusiasten Pelle. Jag tjurade mest i baksätet under uppresan, lyssnade på musik och läste Moa Martinsson.

När vi kom till stockholm hämtade vi upp Cynipoid-stekelforskaren, dyngskalbaggsälskaren och surrealisten Mattias. Vi åkte vidare till Uppsala där vi skulle sova i stugbyn vid Fyrishov. Köpte "grismycket" pizza och folköl och satt fram till midnatt och ägnade oss åt vilt historieberättande.
Jag vill ge mina medresenärer en ytterst stor eloge för alla historierna. Både Dave och Pelle har ett förflutet inom zooaffärsbranschen, vilket tydligen verkar vara den bransch där de sista riktiga originalen i sverige har gömt sig. En historia handlade om Kryckan, en krumryggad gammal fågeluppfödare med dåliga ben, magisk förmåga att sköta fåglar och total oförmåga att ha att göra med. Ett av Daves ljusaste minnen av honom var då han en gång skulle dit och köpa ett par ovanliga papegojor. Just då han kom in i huset stod Kryckan i färd att steka pannbiffar av trettio nymfparakiter som visat sig omöjliga att sälja. Dave köpta sina papegojor och fick på köpet smaka ett par rostmackor med stekt nymfparakit.
En annan gång hade denne man bundit en av sina ovänner vid ett träd, med offrets fötter i en myrstack, själv hade han ställt sig ett tiotal meter ifrån och skjutit ett skrämselskott med hagelgevär, strax ovanför huvudet på den vettskrämda mannen. Efter detta rymde han under några år till Australien, men tröttnade och kom hem och satt av ett par år i fängelse.

Det berättades också om en medarbetare i Daves zooaffär. En gång hade det kommit in en förtvivlad kvinna med en uppsvälld och inte helt pigg råtta i händerna. Hon berättade att råttan var inte mindre än sjutton år gammal och nu hade blivit sjuk och var tvungen att avlivas. Men hon förmådde inte döda den själv, utan ville ha deras hjälp. Medarbetaren ställde rättrådigt (råtträdigt) upp och tog med sig den stackars gamla råttan in till kontoret. Dave stod kvar och talade lugnande med kvinnan i den svåra stunden. Efter ett litet tag hade medarbetaren fått ner råttan i en plastpåse, för att allt skulle ske rent och snyggt. Sen började han slå, med något tungt, trubbigt föremål. Dave och kvinnan stod och hörde slag efter slag inifrån kontoret, hela tiden nya slag. Tunga, köttiga slag. Plötsligt hörs medarbetarens uppgivna röst: "Men dö då för helvete! Dö då!" medan Dave står framför kvinnan och ser henne vitna i ansiktet, och svärtna i ögonen.
En annan gång skall medarbetaren ha slagit ihjäl ett djur på samma sätt mot en dörrpost i butiken, med resultatet att påsen sprack och spred sitt makabra innehåll i en jämn kaskad över butiken och dess kunder.

Oh, historierna! Historien om den äldre damen, lastbilschauffören, mc-knutten och älgen med brutna bakben som satt som en hund på vägbanan! Jag kan inte skriva mer nu, det vore att spilla ord som man tappar ett glas vatten.

Dagen efter alla dessa historier spenderade vi dels på Uppsala Universitets zoologiska museum, och dels bland de entomologiska samlingarna på Naturhistoriska riksmuseet i stockholm. Men det, för effektens skull, får bli ett separat inlägg.

Symposium del II

fotocredit: © Roger Key

Och exkursionerna var fantastiska. Det var så roligt att se tjugo stekelforskare uppleva öland för första gången. Var och en gick åt sitt håll, med sina favoritredskap. Dansken Thorkild hade en liten plexiglaslåda som han tryckte ned en massa kvistar och gräs i och fångade med hjälp av en en speciell inhalator in de parasitsteklarna som visade sig finnas bland allt boss. Men de flesta var ganska handlingsförlamade, inte särskilt vana vid att faktiskt fånga steklarna ute i naturen. Är man stekelexpert tas den största tiden upp av att sitta vid en steteolupp och gå igenom det material som fångats av olika fällor på olika platser i världen.

Efter fredagens stora exkursion så var det tänkt att lördagen också skulle spenderas i den vackra, öländska naturen. Jag sms'ade lite med min arbetskamrat Julia och bad henne hålla mig uppdaterad om när det började bli dags för dem att åka, så jag kunde möta upp med egen bil.
SMS nummer 1: "Börjar röra på sig, de flesta har ätit frukost nu. Åker nog ut snart."
SMS nummer 2: "Missförstånd. De vill vara på labb hela dagen."

Men det blev i alla fall en liten exkursion. Ett par av oss åkte in i de småländska skogarna (faktiskt samma småländska skogar som i tidigare inlägg! Finns inga bättre skogar än Grytsjöns naturreservat!) för att hälsa på hos puckelflugsexperten Sven-Olof Ulefors i Alsterbro. Egentligen förtjänar den upplevelsen en helt egen blogg, jag förmår inte raljera med den nu.
Hur som haver så stannade vi till i tidigare nämnda skogar och då lyckades jag håva ett exemplar av den ovan avbildade Gulbandade vedharkranken, Ctenophora flaveolata. Den är inte rapporterad från sverige på över 30 år! Ny för Kalmar län! Representanter för de naturhistoriska museerna i Oslo och Stockholm var mäkta imponerade.

...och inte nog med det. När vi kom hem så tog jag fram en jungfruslän jag fångat vid stationens damm för någon vecka sedan. Det visade sig vara en Sibirisk vinterslända, Sympecma paedisca, som fångats en enda gång tidigare i sverige, på gotland år 2000!

...och inte nog med det! I ett prov från östergötland hade jag sorterat fram och artbestämt en art av vapenfluga, Oxycera nigriceps, som inte fångats i sverige sedan 1930-talet, då i skåne, och inte i östergötland sedan 1830-talet!

Undertecknad är mer än lovligt stolt över sig själv.

Internationellt stekelsymposium

Varenda led i min kropp värker!
I torsdags anlände en sällsam skara människor till Öland och forskningsstationen där jag jobbar. Stekelforskare från åtta länder (Sverige, Danmark, Norge, Finland, Holland, England, Tyskland och Ryssland) skulle i dagarna fyra diskutera hur vi går vidare i sorteringen av de steklar som samlats in av det stora inventeringsprojekt som jag arbetar för.
En liten bakgrund först. Malaisefälleprojektet heter inventeringsprojektet. Det går ut på att vi haft insektsfällor utsatta på ett sextiotal platser spridda över hela sverige i tre års tid. Dygnet runt, året runt har de samlat in varenda liten mygga eller bäckslända som flugit in i fällan. Med jämna mellanrum har frivilliga personer hämtat in det insamlade materialet och transporterat det till Öland. Där ligger de nu konserverade i 70%-ig sprit tills någon ägnat dem sin uppmärksamhet: konstaterar att "ja, du lille vän tillhör arten så-och-så som den-och-den beskrev då-och-då", eller som många gånger är fallet: "oj, du din lilla 2-millimetersskit, dig har aldrig någon sett förut. Jag ska kalla dig Megascelia subfusca."

Det har blivit ett ofantligt stort material som samlats in! Helt världsunikt: 40.000.000 individer, ett tvärsnitt av hela sveriges insektsfauna!
Men för att varje djur ska kunna nå just den person som är tillräckligt kvalificerad för att veta om det är nytt för vetenskapen eller om det redan är beskrivet av någon annan, så måste allting sorteras. Noggrannt. Och det är det lilla jag gör. Djur efter djur hamnar i rätt rör, som sedan någon annan sorterar vidare, och vidare... tills varje djur till slut har fått ett artnamn.

Men det är så oändligt komplicerat alltihopa. Steklarna till exempel. Det finns ungefär 7.700 arter kända från Sverige, varav de flesta är s.k. parasitsteklar, som lägger sina ägg i eller på andra insekter, och som sedan äter upp dessa levande. Men det kommer antagligen visa sig att 7.700 är en kraftig underskattning. Kanske rör det sig om nästan det tiodubbla! Och ingen människa i världen kan känna igen alla dessa. Men runtom i världen finns det faktiskt experter på små, små undergrupper av dessa. För att vi, där vi sitter på öland och sorterar upp detta jättematerial, bättre ska kunna sortera steklarna så det passar den kompetens som finns, så måste vi lära känna dessa experter och skräddarsy sorteringen utifrån dem.

Skit samma. Det mest intressanta är kanske inte om jag lyckas ge en fullständig förklaring. Vitsen är att vi under ett par dagar inte diskuterat stekelsortering i allmänhet. Inte ens parasitstekelsortering i allmänhet. Nä, vi har diskuterat en speciell grupp av parasitsteklar som kallas Ichneumonid-steklar. Det är EN familj av det 30-tal parasitstekelfamiljer som finns i Sverige. Jag har kastats mellan förtvivlan över den ohyggligt ogreppbara uppgiften och förundran över allting jag fått lära mig och över den omätliga kunskap som finns hos någon som Kees van Achtenberg, den holländska nestorn inom parasitstekelsystematiken som var hos oss ett par av dagarna.

Ett fantastiskt ögonblick var när vi gick igenom en lista med alla de 33 underfamiljerna inom Ichneumonidae och en tysk specialist ur huvudet gick igenom person efter person som skulle kunna tänkas ta emot och artbestämma material för respektive grupp, vilka artgrupper som är helt kaotiska och för tillfället omöjliga att artbestämma innan någon röjer upp bland artbeskrivningarna, vilken litteratur det finns tillgänglig för respektive grupp ("jo, Cylloceriinae publicerade Kasparajin en revision av 1994, med en mycket bra nyckel till arterna. På ryska, naturligtvis." [alla fakta i denna mening är fingerade, kommer naturligtvis inte ihåg exakt vad han sa, men något liknande var det]) och andra verbala uppvisningar som visade på en fullständig överblick av parasitsteklarnas värld. Förlåt, Ichneumonid-parasit-steklarnas värld.

De småländska skogarna!

Min nuvarande tillvaro känns lite som ett skämt, sprängfylld av besynnerligheter. Det tog ett tag att förstå att uppskatta miljöombytet: jag lämnade västerbottens karga meningsfullhet och kom till de sydliga landskapens sorglösa men i stort sett meningslösa tillvaro. Kan verkligen inte i detalj förklara vad jag egentligen menar med den nyss skrivna meningen, men det vilar verkligen ett löjets skimmer över naturen och den mänskliga tillvarons enkelhet och överflödande rikhet här nere. Naturen lägger inga begränsningar på oss: insekterna jobbar inte och sover knappt på vintern, fåglarna behöver inte anstränga sig för brödfödan, bonden behöver bara slumpa ut lite korn på åkern för att kunna vältra sig i rikedom och vanliga människor verkar bara vilja fördriva tiden från det de föds till de dör. Utan hårda yttre omständigheter finns det inget konkret som binder oss samman med varandra, och människan är därför fullständigt ensam i sina försök att ge mening till sitt liv. Sakta men säkert börjar jag dock kunna låta mig roas av de okynnesnöjen som står till buds att fylla livet med. Min tillvaro är nämligen till brädden fylld av allt som handlar om vår insektsvärld: så oändligt rik och mångformig är den att den aldrig kommer gå att förstå för små människor som oss. Även den mest hängivne entomologs kunskap är i förhållande till allt som går att veta om insekternas värld lika obetydlig som en myra på vandring längs en gata i New York. När man väl har släppt längtan att förstå allt, är det bara att börja njuta.

I lördags var jag och mina två närmaste medarbetare på exkursion i en av de finaste skogarna i Småland; Grytsjöns naturreservat. Den oländliga terrängen där - marken är helt översållad av massiva klippblock som inlandsisen lämnat efter sig - har räddat området från skogsmaskiners framfart. Tallar och aspar växer här höga och stolta och marken är täckt av ruttnande gamla träd. Ett paradis för många insekter!
Jag var framför allt på jakt efter tidiga blomflugor, som man så här års främst hittar runt blommande sälgar, då det är ont om andra nektarrika blommor. Varje gång jag såg en sälgs skira gula färg skymta mellan tallarna så blev jag ivrig och stapplade tafatt fram mellan stenblocken, flera gånger nära att falla handlöst till marken!

Fångsten blev mager, trots sommarvärmen så är det bara att inse att mitten av april INTE är sommar för de flesta blomflugor. Dagens roligaste stund var när Julia och jag upptäckte tre märkliga, svarta fjärilar som svärmade över en mycket hög sälg. De vägrade konsekvent att komma ner på lägre höjd. I kikaren såg de ut som stora, svarta bastardsvärmare (en familj med dagflygande svärmare, alltså en grupp dagaktiva nattfjärilar), men ingen av oss visste om det fanns bastardsvärmare som såg ut så! Vi var för en stund övertygade om att vara en stor sensation på spåren, och det var detta som var drivkraften bakom våra efterföljande uppoffringar. En fem meter lång björkstam hittades, på vilken min fyra meters håv surrades fast, vilket tillät oss att göra ett försök att fånga fjärilarna däruppe i toppen. Hela åbäket vägde dock sina modiga kilo och manöverdugligheten var noll. Efter säkert en timmes försök stod jag där med mjölksyra i armarna, en blöt håv (orkade inte hålla emot när jag försökte sänka ner håven mot marken utan den hamnade rakt i sjön), ett blödande sår i handflatan och utan så mycket som en fjärilsvinge i håven. Den nesliga avslutningen på sagan återstår dock. När jag till slut gav upp och fortsatte promenera genom skogen så hittade jag snart ytterligare en blommande sälg. En mycket lägre sälg. En sälg med ett trettiotal likadana fjärilar inom räckhåll för min håv! Ett snabbt svep och en av dem var infångad. Det visade sig att våra kikare hade spelat oss ett spratt. Eftersom jag är helt ovan vid att betrakta fjärilar i kikare så hade jag totalt missbedömt storleken. Vad som i kikaren såg ut som ett par centimeter stora svärmare var i verkligheten inte ens halvcentimeterlånga små pluttar, någon form av mal. Säkert fullkomligt trivial. Men ett fint äventyr med "jobbarkompisarna", det var det!

Bilden ovan visar den fantastiskt vackra jordlöparen Grön sandjägare, Cicindela campestris, som höll till vid de varma, sandiga vägkanterna. Sjukt snabba.

Bodélésänkan

Ett mysterium som länge gäckat vetenskapen förefaller vara löst. Amazonas regnskogar har ett märkligt tunt och fattigt jordlager, de flesta av oss har nog sett bilder på den tunna, röda skorpa där ingenting kan växa som är allt som återstått efter ett par års odling på platser där regnskogen har skövlats. Dessutom har forskare vetat att stora mängder näringsämnen varje år sköljs ut i havet med amazonas bruna vatten. Dessa näringsämnen måste ersättas på något sätt, annars skulle regnskogen mycket snart ha förvandlats till en förvisso mycket blöt plats, men ändå i biologiskt avseende en öken helt fri från näringsämnen.

Nu har geografer från England, USA, Israel och Brazilien hittat en förklaring som är lika fantastiskt vacker som den är rimlig. Näringen kommer från Centralafrika!

Passadvindarna spelar huvudrollen: varm luft stiger uppåt vid ekvatorn och ersätts av torrare, svalare vindar från nordligare breddgrader. Dessa vindar, som hela tiden blåser in mot ekvatorn, "böjs av" mot väster på grund av jordens rotation och ger upphov till det som kallas passadvindar: stabila bälten av nordostliga respektive sydostliga vindar på varsin sida om ekvatorn.
Norr on ekvatorn, vid Saharas sydligare delar i norra Tchad finns en 25 mil bred sänka mellan två ordentliga berg, Bodélésänkan. Denna sänka är orienterad i en perfekt nordostlig riktning som effektivt samlar ihop de förhärskande nordostliga vindarna som när de koncentreras på detta sätt får en väldig kraft. Särskilt under morgontimmarna är de som intensivast och innehåller då så mycket energi att de lyfter med sig en massa sand. En VÄLDIG massa sand. Varje dag med rätt vindar (vilket är ungefär 40% av dagarna mellan november-mars) bildas ett stort "sandpaket" som med passadvindarnas hjälp transporteras flera hundra mil. Ja, det visar sig när forskarna analyserade datan att det från Bodélésänkan frigörs så mycket sand (i snitt 0.7 miljoner ton per dag under vintermånaderna!) som förs över atlanten att den ensam är ansvarig för mer än hälften av de partiklar som regnar ner över Amazonas varje år!
Bodélésänkan, ett namn att lägga på minnet!

Länk till originalartikeln

+++++

Nu är allt så mycket bättre!

En fragmentarisk dag

Jag är hyfsat uppstressad nu. De lediga dagarna känns så oändligt få och sprängfyllda av saker jag måste göra. Jag hetsar från den ena uppgiften till den andra. Satt i morse och läste en nyutkommen bok om nordiskt landskapsmåleri. Ytligt sett var det en harmonisk tillvaro, jag drack en kopp starkt, gott kaffe och ägnade mig åt någonting som jag inte var skyldig någon annan att göra. Men naturbilderna påminde mig om en plikt: att jag måste färdigställa en akvarell av några fåglar på en gammal sälg till en informationstavla om umeås fågelliv. Jag tog fram akvarellpapper och mina dåliga färger, skissade upp ett träd och lade två lager laveringar. Sen insåg jag att jag kanske först borde avsluta min statistikkurs genom att skriva en sammanfattning av två artiklar. Jag städade bort allt (i min lilla lägenhet kan jag aldrig ha två saker igång samtidigt) och började göra understrykningar i första artikeln, men tänkte mest på att jag aldrig har tid att vara på universitetet och skriva en publiceringsvärd artikel av mitt exemensarbete. När jag så satt där och funderade på allt detta så började jag tänka på hur det egentligen låg till med ansökan till höstens masterprogram i Uppsala. I plötsligt uppkommen panik lade jag allt åt sidan och kollade på uppsala universitets hemsida. Jag störtades rakt in i mörkaste ångest! Där stod det svart på vitt att sista ansökningsdag var första februari - och att jag var tvungen att ha klarat ett språktest, som jag inte gjort och inte skulle hinna (eller ha råd) att göra! Med gråten i halsen ringde jag Pontus, för visst hade de inte krävt det tidigare när vi kollat? Jag ville få stöd i min känsla att världen var orättvis, att världen inte ville låta mig göra det jag vill och förtjänar - och att inget av det var mitt fel. Men det löste sig snabbt, tack vare älskade Pontus. Ansökningsdatumet gällde bara för utländska studenter, själva kan vi enkelt ansöka på internet innan 15:e april. Det känns nu lite bättre, jag har bestämt att jag ska stanna hemma från kören ikväll för att i alla fall bli klar med någonting (sammanfattningen av artiklarna).

Aldrig har jag gjort så mycket på en dag utan att ha fått någonting av värde gjort. Allt ligger bara spritt i värdelösa fragment runtomkring mig.

Hihi. Gulljävel.

Lillskitlägenheten

Tänkte komma igång lite här igen.

Jag är sedan igår på plats i min lägenhet i Umeå. Jag lyckades slarva bort min nyckel under vistelsen på Öland, men det är tur att man har goda grannar som vaktar mina reservnycklar. Inte nog med att de har reservnycklar, de har också en underbar bäbis som man kan få peta på och se stänka iväg sitt kiss i en perfekt, 30 centimeter lång båge, rakt mot sin ömma moder. Han missade.

Känner mig dock redan något instängd i min lägenhet. Tvättar fem tvättar tvätt, och läser i pauserna mellan de manuella insatserna om en narcissistisk dansk fjärilssamlares galna äventyr i Afrika. Jag blir mest sur på honom. Kanske var det lappen från Nina som låg på soffbordet och väntade på mig, som sänkte mitt humör. Den var förstås inte menad så, men den deklarerade att min lägenhet inte är en plats för inspiration, och då började jag känna så. Sedan fortsatte den med att jag trots det borde ta tillfället i akt och slå mig ner en stund nu när jag precis klev innanför dörren, kanske skulle några nya tankar slå mig. Så gjorde jag, med ytterkläderna på soffan bredvid mig, luktandes på en rättvisemärkt sandalwoodtvål, en present från Nina. Kom inte på något särskilt.

Längtar efter utrymmen. Naturen kan ju vara ett hyfsat stort utrymme jag känner mig helt fri att använda, när lägenheten är för trång. Men just nu känns den allt annat än rolig att vara i; allt det kalla, mörka och halkiga utanför fönstret kräver så mycket utrustning och planering. Och man kommer ju inte ens ha roligt om man tar sig ut, tänker jag mig i alla fall nu när jag sitter här och tjurar. Micael mailar och hetsar inför det årliga fågelracet, som går av stapeln nästa vecka. Det blir ett hårt race, skriver han. Havet är öppet vilket gör att vinnarlaget kommer måst ha sett väldigt många arter; antagligen blir det rekordmånga arter sedda i år. Jag lovar att reka - rekognocera - området där jag bor under nästa vecka. Stenknäckarna, mindre hackspetten, nötväckan och spillkråkan - de arterna är det mitt ansvar att veta var de håller till.

När sista tvätten nu strax är torr ska jag ta med en lista på böcker och gå till det offentliga utrymme jag tycker allra bäst om; biblioteket. Ska låna ett par böcker av Ester Blenda Nordström, den fantastiska journalisten som på 1920-talet wallraffade som piga långt innan den så famöse Wallraff var påtänkt. Hon var också sågstekelforskaren René Malaise flickvän och följde med under dennes och Sven Hedins expeditioner till Kamtjatka.

Genom att ta en del av bibliotekets rika kunskapsvärld med mig hem, växer mitt privata hem.