Dytiscus sp.

I vår trädgård - som ni nyss fått möjlighet att bekanta er närmare med, finns det en damm. Den grävde min jämnåriga kusin och jag en sommar och fick biljetter till Ölands djurpark som belöning. Min älskade kusin finns sorgligt nog inte längre, men dammen finns kvar. Tyvärr så är den inte så grymt välplanerad utan förlorar en hel del vatten, vilket nu har lett till att mina föräldrar planerar för en ny, större och bättre damm.
Den nuvarande dammen har en del begivenheter. Till exempel har den begåvats med en fast stam av paddor, som varje vår fyller dammen med rom och senare yngel.
Idag kom min far sättandes i full fart och beordrade mig med militäriskt stark stämma att infinna mig vid dammen snarast. Där rådde nämligen febril aktivitet: fem stycken dykarbaggar (släktet Dytiscus - sådana som jag gjorde mitt examensarbete om!) slet sönder och tuggade i sig en stackars död padda. Snabbt fram med kameran och fotografera tills minneskortet var fullt!

Kummelvägen

Jag ska ta er med på en liten tur runt vårt hus.
Dessa bilder visar mycket av den lilla värld som barn-Viktor levde i.


Klicka!
Här är fotbollsplanen som min far nu återigen håller öppen med sin åkgräsklippare, som var fylld av fotbollsspelande barn back in the days. Det var mängder med ungar i byn då, vi har en bild någonstans där ett trettiotal barn sitter samlade på lekplatsens rutschkana (den ligger till vänster, utanför bilden). Numera cyklar det på sin höjd omkring några spridda snorungar, inget mer.
Jag har ett minne från fotbollsplanen som direkt kommer till mig, trots att det egentligen är ganska innehållslöst. Jag var fem år gammal ungefär och vi har arrangerat något slags fest; det spelas brännboll. Jag sitter på min storebror Görans axlar och vi springer mellan första och andra basen, sedan den tredje. Jag är högt över marken och Göran springer fort, fort. Jag hade säkert den blåvitrandiga sjömanströjan som mamma stickat, den med röd kant där nere och knappar med ankare på. Den har jag alltid på mig i mina minnen.

Den stora dungen rakt bakom det högra fotbollsmålet - dit vågade jag mig sällan. Det fanns ett stort, spännande fågelbo där. I det lilla snåret strax hitom och till höger om dungen var jag dock oftare. Det stället kallades "grabbarnas koja", vilket refererade till att mina tre betydligt äldre bröder hade byggt en ansenlig koja där en gång i tiden. När min värld hade växt sig så stor att jag vågade mig ända dit var kojan raserad sedan länge, men det täta snåret som när man trängt sig igenom en smal öppning öppnade upp sig till en stor sal, hade stark dragningskraft på mig.



Så här ser det ut åt andra hållet. I det närmaste huset, det röda, bor min chef. Han och min far växte upp och skådade fågel tillsammans i Stockholm. De flyttade sedan till sina hus här på Öland med några dagars mellanrum - utan om att vara medvetna om att den andre flyttade hit!
Borta där solen går ner bakom de höga svarttallarna, där låg Birgits affär, eller Sigfrid Rudbergs efterträdare, som den egentligen hette. Birgit - det är en vacker historia som jag ska berätta en annan gång.

Välkomna hit, alla!

STOPPA PRESSARNA!

Bzzzzt.
Igår gick jag omkring med håven i området utanför min tomt som min far och hans åkgräsklippare annekterat. Han har sparat ett par fläckar från klippning som nu fått ett ganska fint fältskikt av rölleka, ängsvädd och blåklockor. Det brukar vara rikt på blomflugor, särskilt vädden är uppskattad av de stora och imponerande Eristalis tenax. Men dagens fynd blev definitivt inte någon blomfluga. Plötsligt såg jag hur något stort och intensivt getingfärgat rörde sig långsamt bland röllekorna en bit bort. Vad gör en bålgeting där? hann jag tänka medan jag tog några steg närmare och insåg att det var en spindel jag tittade på! Vem som helst hade tyckt att det var en imponerande syn - min lillasyster höll inte igen på superlativen när jag visade henne den - men ännu bättre blir det om man sedan tidigare vet vad det var och aktivt (nåja, jag har haft det i åtanke) letat efter den!
Det var en getingspindel, Argiope bruennichi och storleken framgår säkert inte av bilden ovan. Den är stor, riktigt stor. En hona kan bli 2,5 cm lång - och då pratar vi kroppslängd, benen ej inkluderade! Honan som jag fotograferat ovan är nog 2 cm, ungefär.
Den har under långa tider hört hemma i sydeuropa, men började på 1930-talet en storstilad spridning norrut. Då nådde den till norra frankrike, på 40-talet nådde den Englands sydkust, på 80-talet norra Tyskland och 1989 gjordes första svenska fyndet - på Gotland. 2003 sågs den första gången på Öland och har sedan dess setts på gissningsvis 5-6 lokaler här på ön! Nu även utanför vår tomt!

Som liten unge på våren spinner den långa trådar som vinden tar tag i och med dessa lyckas de uppenbarligen korsa östersjön. Den föredrar riktigt solvarma bryn med rik undervegetation, där den spinner sitt nät max en halvmeter över marken. Den fångar helst större byten som spyflugor och gräshoppor.

Om det är någon som ser en getingspindel så hör av er till mig, jag funderar på att börja sammanställa en databas med alla observationer i sverige, för det verkar inte vara någon som håller riktigt koll på kolonisationen av denna spektakulära art.