Hittade en väldigt vacker dikt i en nyligen utkommen vetenskaplig artikel. Dikten är egentligen ingen dikt utan ett stycke ur artikeln som jag själv radbrutit ner för att ta fram dess inneboende skönhet. Om ni struntar i varför jag läste artikeln så hoppa till slutet av den här texten! Men om ni vill veta vad jag sitter på mitt kontor och tänker på om dagarna så fortsätt läs.
Själva artikeln är mycket kontroversiell och kommer att sågas jäms med fotknölarna inom kort, skulle jag tro. Den är skriven av Mats Envall och publicerades i senaste eller näst senaste numret av Biological Journal of the Linnean Society (tidskriften som refuserade mitt examensarbete!). I denna artikel går Envall till angrepp mot användningen av vissa begrepp som myntades av den mytomspunna och oerhört inflytelserika tyske biologen Willi Hennig år 1950. Begreppen är monofyli (en grupp av arter eller individer som alla delar en gemensam anfader), holofyli (alla arter och individer som en anfader gett upphov till) samt parafyli (några av de individer och arter som en anfader gett upphov till, men inte alla).
Hennig själv använde bara begreppen monofyli och parafyli - och detta var hans stora misstag, menar Envall. För parafyletiska grupper är samtidigt också monofyletiska, och då är inte begreppet monofyli längre otvetydligt definierat och därmed ontologiskt inkorrekt att använda så som Hennig gjorde.
Han har en poäng där, men Envall nöjer sig inte med det, utan han vänder sig mot hela proceduren att avgränsa grupper i naturen baserat på gemensam härkomst (detta sätt att se på världen har kommit att kallas kladistik och var Willi Hennigs allra största bidrag till vetenskapen). För även om man inför begreppet holofyli (så som jag definierat det ovan) för att lösa begreppsförvirringen kring begreppet monofyli , så är begreppet holofyli i sig själv en språklig omöjlighet, menar Envall, eftersom man inte kan avgränsa en naturlig grupp som skall rymma en förfader och alla dess avkommor - för dessa förfäder är döda och omöjliga att klassificera!
Han avslutar med ett unisont hyllande av den Linneanska principen att strunta i gemensam härkomst och prioritera en praktiskt användbar systematisering: "[I] ...conclude that Hennig’s conceptualization of phylogenies is both inconsistent and empirically wrong, whereas Linné’s instead is consistent and correct."
Funderar lite på hur BJLS kunde publicerade denna artikel, kanske var det bara för att dra igång en debatt. Trots att artikeln i grund och botten handlar om att Envall vill lösta en begreppsmässig förvirring så är den skriven på en så sällsamt förvirrad engelska, med en så slarvig begreppsanvändning att den plötsligt slutar vara vetenskap och blir poesi. Lyssna bara:
Process is real in light of things,
and things are real in light of process,
and holo- and paraphyletic processes are thus real
in light of monophyletic groups of things,
whereas monophyletic groups of things are real
in light of holo- and paraphyletic processes.
Vackert, tycker ni inte?
12 comments:
Han borde alltså skriva poesi istället för avhandling (elakt skratt).
Jag har kontrat nu, med ett jättelångt citat, kolla min blåg!
Jag vill bara korrigera en punkt. Jag hävdar inte att vi ska strunta i härkomsten, utan att Linnes system är en konsekvent och korrekt begreppsbildning av en fylogeni (mer generellt av fylogenier), till skillnad från Hennigs som är inkonsekvent, självmotsägande och fel. Hennig struntade helt enkelt i den lilla skillnaden mellan verkligheten och våra modeller av den.
Hej Mats! Jag uppskattar att du hittat till detta inlägg, och jag är glad att du inte verkar ta särskilt illa upp av att jag spetsat till och förenklat det hela lite. Angående din korrigering så kan jag bara hålla med om att det är så man bör tolka det du skrivit, där spetsade jag till det väl mycket. Men jag skulle gärna få återkomma till det hela när jag samlat mina tankar lite mer. För frågan är mycket spännande, och ju mer jag tänkt på det, desto mindre säker är jag på att den sågning som jag förutspådde kommer att förverkligas.
Jag återkomemr.
Tänk inte för mycket. Det är en komplicerad fråga.Det är inte lätt att balansera på eggen mellan verkligheten och vår begreppsbildning av den när de ställs mot varandra som två ortogonaliteter. Jag hävdar bara på att man går över gränsen när man likt Hennig förnekar alla ting och alla grupper som finns, för att istället erkänna en som varken finns eller har funnits, eller kan finnas eller ha funnits. Någon j-a ordning måste det väl ändå vara även i biologisk systematik. Man bör åtminstone kalla saker vid deras rätta namn: abstraktion är abstraktion, konkret är konkret, nu är nu, då var då.
Jag skulle vilja tillägga att det inte är någon begreppsförvirring kring begreppet monofyli. En monofyletisk grupp, likt en enskild sak, måste (om den finns och därmed kan förändras) bestå av en sådan grupp före och en efter förändringen. Dessa grupper är det som vi kan särskilja som holo- och parafyletiska grupper. Problemet med dem är att eftersom enskilda saker förmerar sig genom delning, så kan en av dem vara både före och samtidig med en annan, medan den andra endast är samtidig med den. Det utgör dock ingen konsekvent grund för att särskilja dem, eftersom det betyder att de är samtidiga, dvs att båda finns. Begreppsförvirringen ligger istället i Hennigs sammanblandning av mono- och holofyletiska grupper, dvs av det generella med en av dess specificiteter. Sådana begreppsförvirringar är relativt vanliga, men denna är mer katatstrofal än alla de andra, eftersom den sammanblandar allting.
Den enda möjligheten vi har att förstå detta problem är att förstå begreppsbildning. För att göra det får man gå tillbaka till Parmenides, Herakleitos och Aristoteles bland de antika grekerna. Parmenides och Herakleitos drev de ortogonala uppfattningarna som nu samsas inom en och samma uppfattning (kladism), och Aristoteles producerade den konsekventa syntes av dem som naturvetenskapen grundar sig på och som Linnés system utgör en utveckling av. Begreppsbildning är ett verktyg. Hennig vände verktyget bak-och-fram. Det är de rena teoretikernas Waterloo. Du kan även läsa Wittgestein för likartade synpunkter.
Jag kan tydliggöra Hennigs förvirring av det specifika med det generella med ett exempel. Tänk dig att alla kineser bor antingen på en höjd eller på ett slättland nedanför. Vi kan kalla dem höglandskineser och slättlandskineser. Det Hennig gör är att han pekar på höglandskineserna och säger att endast kineser tycks vara en naturlig grupp.
Om man förstår förvirringen och känner sig manad att reda ut den den, hur gör man då det? Vad menar han? Om han menar att endast kineser är en naturlig grupp säger han ju emot sig själv, och om han menar att endast höglandskineser är en naturlig grupp säger han ju också emot sig själv. Han säger alltså emot sig själv oberoende av vad han menar.
Detta har flera personer försökt förklara sedan Farris drog in förvirringen i vetenskapen, men ingen har lyckats. Anledningen är att båda uppfattningarna endast är uppfattningar. Det finns ingen möjlighet att avfärda den ena utifrån den andra, eller tvärtom (där har vi dansen igen). De är endast ett ortogonalt förhållande till ett ortogonalt förhållande, dvs en motsättning till en motsättning.
Det jag gör är att jag visar att Hennigs uppfattning också motsäger fakta (i e tidens relativitet), vilket alltså betyder att fakta falsifierar hans uppfattning. Det betyder att min utredning helt enkelt är en vetenskaplig undersökning som falsifierar hans uppfattning. Det är anledningen till att BJLS var tvungen att publicera den. Varför skulle de neka till att publicera ett manuskript som falsifierar en rådande uppfattning empiriskt. Det skulle ju ha varit tjänstefel av dem.
Att sedan mönstertänkare inte kan förstå att de tänker fel är ju ett helt annat problem. Deras problem är att de har börjat i fel ände. De har börjat med sorter istället för saker.
Jag skulle också vilja tydliggöra en oerhört viktig punkt i min argumentering. Du säger om min artikel att: "Han avslutar med ett unisont hyllande av den Linneanska principen att strunta i gemensam härkomst och prioritera en praktiskt användbar systematisering". Faktum är att jag argumenterar att Linnés systematisering är en korrekt (och därmed också en naturlig) abstrahering av gemensam härkomst. Jag hävdar alltså att "praktiskt användbar" = "naturlig". Det är inte bara ett hävdande av praktisk användbarhet före naturlighet, utan yttermera att praktisk användbarhet är lika med naturlig. I en mer allmän mening hävdar jag faktiskt att alla påståenden som saknar praktisk testbarhet är inkonsekventa, självmotsägande och fel. Jag inte bara struntar i sådana påståenden, utan falsifierar dem faktiskt med ett empiriskt bevis (i.e. att tiden är relativ).
Det naturliga i Hennigs förviring ligger i att den är en naturlig förvirring, dvs att det är vad man kommer fram till om man inte förstår hur Aristoteles begreppsbildning fungerar. Det är vad man kommer fram till om man förvirrar den. En sådan förvirring leder naturligtvis bara till de problem som Aristoteles begreppsbildning löste. Den dans ni talar om är samma dans som kladismen leder in i. Skillnaden mellan dem är att min och Curries dans förklarar vår begreppsbildning av verkligheten, medan Hennigs dans är begreppsbildningen. Currie och jag förklarar alltså vad vi gör, medan Hennig gör det. Hennig och hans lärjungar dansar istället för att använda begreppsbildningen som det verktyg den är. Om vi vill tala om verkligheten måste det ju alltid vara ett oöverstigligt avstånd mellan vårt tal och verkligheten. Detta avstånd särskiljer två ortogonaliteter. Aristoteles begreppsbildning möjliggör en konsekvent diskussion om verkligheten.
Under tiden jag argumenterar för att verkligheten verkligen förändras, så fortsätter den att förändras precis som jag säger. Detta tycks dock ändå undgå somliga människor. Mina självklara synpunkter hindras aktivt från att få komma upp till ytan. Jag säger: titta på verkligheten och prata om den sedan. Glöm dock aldrig bort verkligheten. Det går att förneka att det regnar, men det förändrar naturligtvis inte ett faktum att det regnar.
För att avsluta vill jag bara kommentera ett av dina påståenden om min artikel. Du påstår att "Trots att artikeln i grund och botten handlar om att Envall vill lösa en begreppsmässig förvirring så är den skriven på en så sällsamt förvirrad engelska, med en så slarvig begreppsanvändning att den plötsligt slutar vara vetenskap och blir poesi". Det gör ont. Vad menar du med "sällsamt"? Är engelskan eller resonemanget "förvirrat"? Är min begreppsanvändning "slarvig"? "Slutar" min artikel att vara vetenskap? (Poesi har jag dock inget emot).
Min lärare i matte och fysik sa att jag var den bästa elev han någonsin haft, och min lärare i kemi gav mig högsta betyg. Engelskan behärskar jag också bättre än de flesta. I min artikel förklarar jag att kladism är inkonsekvent, självmotsägande och fel. Själv tycker jag att jag gör det på ett briljant sätt med en någotsånär god engelska. Om du anser att det är fel, så är du, liksom alla andra, välkommen att att hävda det. Vetenskapen är öppen för alla. Skillnaden mellan vetenskap och att förhäva sig på en blogg, är dock att i vetenskapen måste man prestera. Jag har drivit igenom en empirisk falsifiering av en rådande missuppfattning (i praktiken en masspsykos) på engelska. Själv tycker jag att det placerar mig en bra bit under Linné, men ändå hästlängder ovanför "sällsamt förvirrade" kladister. Kladismen är faktiskt historiens största feltänk. Den slår t ex Lamarck med hästlängder. Den feta, svettiga Steve Farris går i täten för genomdrivande av feltänket, men, som också Nelson konstaterar, är det många som ska in i "the funny house". Det kommer de naturligtvis inte att göra frivilligt, men de har inte en chans. Jag kan landskapet utan och innan, och jag gör så gott jag kan på engelska. Ditt begrepp "förvirrat" är dock det som gör mest ont. Jag garanterar att du inte kan peka på en enda förvirring i mitt resonemang. Du har alltså fel. Du pratar skit.
Gareth Nelson sa faktiskt att min artikel var välformulerad utifrån mitt perspektiv. Gareth hade dock väldiga problem med att förklara skillnaden mellan död och levande. Han försökte med att hävda att död är potentiellt levande. Om kladismen får råda kommer förvirringen att sprida sig som klamydia eller AIDS. Det största poblemet med kladism är att den tror att definitionerna på våra begrepp står att finna i verkligheten. Den tror att sakerna åtföljs av definitionerna av dem, så att vi kan hitta såväl sakerna som definitionerna av dem. Det är precis så fel som någonting kan vara. Det är fel-fel.
Jag vill bara berätta att Wikipedia blockerar mig direkt när jag lämnar en kommentar på begreppen 'clade' och 'cladistics', företrädelsevis genom an användare som kallar sig Sjö, och som tydligen är bosatt i Göteborg liksom jag. Jag vet att det jag säger är korrekt, men tydligen är det en sanning många inte vill se. Kanske beror det på att historiker inte kan erkänna att historien är lika tvetydig som nuet är, men deras beteende är icke desto mindre värd att notera. Om de skulle kunna, så skulle de krossa mig utan barmhärtigande. De är inte intresserade av sanningen, utan av deras egen makt över orden. De vill helt enkelt sätta agendan oavsett hur många människor de krossar under denna strävan, och oavsett hur korrekt deras uppfattning är. De representerar samma girighet inom biologisk systematik som vi just nu ser inom den finansiella sektorn. Det är en del av mänskligheten som sätter sina egenintressen före alla andra intressen. Det är potentiella cancertumörer inom mänsklighetens kropp. De människor som driver dessa processer har inga andra intressen än sin egen välfärd. Här har du något att bita i.
/Matte
Problemet med kladismen är att den tror på en enda sanning, eftersom det måste vara fel, då det också skulle betyda att det finns en enda osanning, vilka tillsammans är omöjliga. Många av oss förstår inte detta samband, men det beror på att vi inte kan särskilja sak och sort. Vi tror att en enda sak av en sort (t ex en sanning) står emot en sort (t ex osanningar, trots att den första är en sak och den andra är en sort. Det finns naturligtvis inte någon möjlighet att särskilja sak och sort av den enkla anledningen att de är särskiljda. Anledningen till att de är särskiljda, dvs att båda finns, är att den första tillhör verkligheten medan den andra tillör vår begreppsbildning av verkligheten. Kladism hävdar (egentligen definierar)att det inte är någon skillnad mella verkligheten och vår uppfattning av den, utan att de är 'samma sak', vilket, naturligtvis, är fel.
MVH/Matte
Post a Comment