Spängerna

Vi befinner oss vid nätplatsen Granskogen, som består av tre stycken, fem meter höga fångstnät, mitt inne i just en granskog. Det är en fuktig plats och de träspänger som har skyddat ringmärkarna från att trampa ner i det decimeterdjupa gyttjediket har lösts upp och ruttnat bort. Vi arbetar med att tillverka nya. Tyvärr har vi inte fått med oss något nytt virke ut till ön, och det brädupplag som Länsstyrelsen har här, som har legat i sina högar i fem år nu utan att de har gjort något med det, får vi inte använda. Den här sommaren, säger de, ska de bygga spänger av det kors och tvärs över ön. Ingen tror på dem.
Så vi har fått bryta upp bräder från ett annat, mer lågprioriterat område. Brädorna vandrar omkring över ön. Nu ska de få ligga här ett tag, och det är antagligen deras sista vila. Inga brädor lämnar den fuktiga granskogen levande, det ser rötsvamparna till. Ett par år bara, sedan är de mjuka och fuktiga och bryts slutligen av under tyngden av någon ringmärkares stövel.

Jag sitter hukande längs med spången, känner det kalla, fuktiga virken genom det tunnslitna jeanstyget i baken. De andra, de Vuxna Männen, tornar ovan mig. Om jag var liten i deras sällskap redan innan, är jag ännu mindre nu. En av dem har en motorsåg i handen, ibland trycker han på gasreglaget och den ger ifrån sig ett vrål. Han gör det bara för att påminna sig om att den hänger där i hans hand. Att vi har en enda motorsåg och att det är han som har den. Ibland ser han en uppgift för sig, en utskjutande brädstump. Då blänker det till i hans ögon, han trycker stadigt ned brädan med sin Lundhagskängeförsedda fot och med ett snabbt ingrepp har Mannen och hans motorsåg kapat brädan. Det hade tagit flera minuter med den vanliga sågen. Det doftar oljeblandad bensin och kraft i luften.
Jag sitter där hukande på min bräda, ser på de andra i grodperspektiv. Med så hårda och raka hammarslag jag förmår driver jag in femtumsspikarna i brädorna och fyller därmed en funktion.
Jag förnimmer plötsligt ett barndomsminne, och jag sjunker med glädje in i det. Jag är fem år gammal och farfar bygger ett hus tillsammans med Knutte, min halvbrors morfar. Jag har fått brädstumparna som de sågat av att leka med och sitter en bit bort, under klätterbjörken och snickrar med redskapen i min snickarlåda. Jag leker i tankarna med denna drömbild, tänker på min litenhet, att jag aldrig använt en motorsåg och att jag egentligen är livrädd för dem. Att denna arbetshelg är en undersökning i att känna sig som ett praktiskt redskap, men samtidigt inte skämmas för vad jag är och vad jag kan och vad jag tänker.

Plötsligt delar jag med mig av min drömbild till de andra! Till de Vuxna Männen! I helvete, tänker jag, det är lika bra att dela med sig av min litenhet, berätta att jag trivs med att sitta där i marknivå och hamra! Jag känner mig som när jag var barn, säger jag. Som när jag satt och snickrade av brädstumpar medan farfar byggde hus.

Lite senare säger jag till motorsågsmannen: Du tycker väldigt mycket om att köra motersåg, va? Det syns på dig lång väg att du är en sån som tycker mycket om att köra motorsåg.
Han nickar.