Jag såg Hästmannen på folkets bio i torsdags. Själv. Älskar när jag går på bio själv. Nota bene: Jag älskar när jag går på bio själv, inte att gå på bio själv. Jag skulle förstås gärna önska att min omgivning trodde att jag gör sådant helt naturligt, men bästa taktiken hade nog då varit att hålla tyst med mina känslor kring det och inte skriva om det i bloggen. Men strunt i det, för nu erkänner jag att jag visst tycker att det känns lite konstigt att göra sådant själv. Men om jag fortsätter göra det tillräckligt länge så blir det förhoppningsvis den naturligaste saken i världen till slut.
När jag igår kväll jobbade på kvällspatrullen så gick jag förbi kinakrogen Eurasia. Jag stirrar alltid maniskt in genom alla restaurang- och caféfönster när jag går på stan, kanske just för att få se sådant som jag såg igår. Min blick möttes då av blicken från en man som satt och åt fredagsmiddagen mol allena. Han var min idol! Men visst såg hans blick lite sådär haraktig ut som jag tänker att min egen blick ter sig när jag sitter på en restaurang själv. Man försöker se självsäker och trygg ut, men samtidigt erkänner man med blicken att man sitter där för att man tvingat sig själv dit. För att publik ensamhet, tack vare att man känner att man utmanar sig själv genom att inte hålla den för sig själv, i alla fall har någon form av egenvärde vilket man inte alltid känner att den isolerade ensamheten har.
Idag har jag i alla fall ägnat mig åt isolerad ensamhet. Den har hållit hyfsat god kvalitet. Bakade bröd, då var den av mycket god kvalitet. Läste Henry David Thoreau, då var den som bäst. Men när brödet visade sig vara dödbakt (misslyckas alltid!) och min hjärna inte hängde med i ryskakursen, då kändes den lite sämre. Tänker ändå hålla mig hemma resten av kvällen och tänker ta mig fan må bra av det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Tja, ar det Walden du laser? Ar den verkligen bra?
Ja, det är Walden jag just avslutat. Och jag tycker verkligen mycket om den. Det kan vara svårt att hänga med i Henry Davids stundvis rätt osammanhållna resonerande, men så plötsligt blixtrar han till och är helt stjärnklar; då bara häpnar jag över att boken är från 1854. Jag tycker också att det är så sympatiskt att hans walden-projekt inte på något sätt var ett långdraget och envist eremitprojekt, han bodde ändå bara där i två år och erkänner utan omsvep att han sedan kände sig helt nöjd och hellre ville göra andra grejer. Läs den, jag tror du skulle gilla den! Bitvis, i alla fall.
jag forsokte lasa den for nagra ar sen, men den var lite for seg tyckte jag da. ska forsoka igen sa kan vi diskutera den!
Post a Comment