Jag ger er nu ett svar på Manis svar på mitt förra inlägg.
De gör en virvlande dans tillsammns, Currie och Envall. En dans om nuet och det förflutna, om att finnas och inte finnas.
Jag har skrivit om Envall litet grand:
Past is real in light of present,
and present is real in light of past,
and holo- and paraphyletic processes in the past are thus real
in light of monophyletic groups of things in the present,
whereas monophyletic groups of present things are real
in light of their holo- and paraphyletic past.
But paraphyletic past is never the present.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Gud så intertextuellt! Jag försöker att inte fundera, bara uppleva. Mmmmm..
Jag tycker att du fångade verklighetens ortogonalitet riktigt bra där. Det enda avvikande var den sista meningen. Bör inte den lyda "but past is never present"? Varför blanda in paraphyletic?
Konsten i att leka med verklighetens ortogonalitet är att vända tillbaka från det krångliga till det enkla likt hur vi vänder tillbaka från parameterrymden i en multidimensionell analys till vår geometriska rymd. Samma sak anges med minst två dimensioner samtidigt i vardera av rymderna. Det är principen för vår begreppsbildning.
Grejen med tid och rum är att en sak i tid är en positionsangivelse i rum, medan en sak i rum är en positionsangivelse i tid, och det är inkonsekvent att ange en positionsangivelse med en positionsangivelse, jmfr att ange en adress med en adress. Begreppsmässig tårta på tårta skulle man kunna säga.
Post a Comment