Hur bloggar man om en matlåda?
För matlådan på bilden är inte vilken matlåda som helst. Den är en gåva från Viktor och Lovisa. Den innehåller en potatis- och löksoppa som numera finns i min mage, som hjälpte mig att klockan fyra på eftermiddagen skriva en text om varför vi valde en specifik gensekvens i analysen av några lavarters släktskap.
Och Clementinen, kära vänner, var inte av denna världen. Söt och sur, precis som de ska vara - något jag väl aldrig upplevt så här tidigt på säsongen. Runt jul, kanske, men i september?
Denna matlåda gavs mig, precis när jag behövde den som bäst. Därför tillägnas dagen Viktor och Lovisa!

Må jag aldrig glömma detta ögonblicket. Det var i Fisk & Säl jag såg det först. Mitt hjärta började dunka som ett tröskverk. VÄRLDENS FÖRSTA FOTOGRAFI PÅ EN JÄTTEBLÄCKFISK! w00t! w00t!!!!111

I år och dar har du gäckat vetenskapen. Först avfärdades du som nautisk skröna, något som vidskepliga och druckna sjömän ljugit ihop. Sedan dök du upp som strandat äckelgrejsimojs, lite senare välbevarad i trålar, och nu - i alla din levande prakt. Vi vet nu var du bor, att du angriper ditt byte med kroppen horisontellt, att du slingrar tentaklerna kring maten som en boaorm och att Kaskelotterna varje år förföljer dig till shelfen utanför Japan. Sedan följer de efter dig i dina dygnsbundna vandringar, ner till 1000 meters djup på dagen och upp till 400 meter på natten.
Åh jag vill se dig, veta hur stora dina storebröders och systrars 18 meter långa kroppar är, även om ju just du bara var en liten plutt på 8.

Jag fick en känsla av att artikeln som publicerats i Proceedings of the Royal Society var skriven av två unga, japanska doktorander. Inga gamla mossiga Costeau's. Gud vad jag unnar dem denna fantastiska upptäckt. De sliter ute till havs med halvtaskiga metoder och dåligt med pengar, för att undersöka betydelsen av bläckfiskar av alla storlekar och sorter (de var inte specifikt ute efter jätten) - och får upptäcka något sånt här! Varför sitter Umeås doktorander och räknar dagsländelarver i en rutten, norrländsk bäck när sådant här simmar omkring i våra hav?

01:22 Jag vill inte sova. Dagens enda lugna stund vill jag tänja ut i oändligheten.

Idag var jag på någon sorts brainstormingmöte om närnaturguidning i Norrland. Självklart ville jag inte vara där. Det är så svårt att neka någon någonting, bara. Jag visste att det var så viktigt för min halv-vän Nora, som arrangerade mötet.
Där satt 20 representanter som inte vågade prata om de egentliga frågorna. Alla ville att det skulle kunna erbjudas billig guidning av hög kvalitet i Norrland. Men ingen ville betala, och ingen vågade sticka ut hakan och kräva skälig ersättning. Så alla såg ut att vara vänner, men inget mer kommer hända.
Men självklart var detta så fullständigt ointressant att det inte förtjänar blogutrymme.

Sen var det minifältisdags igen. Vi håvade i gammlia-dammen och hittade säkert 30 hundiglar, några fick kräla i min hand och försöka suga sig fast. Två stora och två små ryggsimmare fick paddla omkring i en balja och gjorde i alla fall mig glad.
Plötsligt höll en minifältis på att ramla i vattnet. Med reflexer lika snabba som någon småbarnsförälder kastade jag mig framåt för att ta emot. Den hjältmodiga insatsen grumlades dock av att jag snubblade på en sten, blötte ner mig till ovanför stövelskaften och skrapade handen blodig mot en sten, och fick säkert parasitinfekterat vatten i såret. Minifältisen klarade dessutom lätt att återfå balansen på egen hand - och fick hjälpa mig att återfå min.

Fredrik kommenterade sarkastiskt min räddningsaktion. Ingen ska säga att man inte kan ha ett synnerligen välutvecklat sinne för sarkasm när man är 10 år gammal.


Sammanfattning
Ett ganska ointressant inlägg från en vars liv känns väldigt ockuperat och ointressant i allmänhet just nu. 08:30 - 16:00 varje dag tar död på mig. Ge mig ledighet. Eller bara en lunchlåda.

Igår var en fantastiskt rolig kväll. Jag var på inflyttningsfest hos Emma, som började på biologprogrammet samtidigt som jag. Jag är väldigt imponerad över hennes mod att bjuda in människor från vilt skilda läger, något som jag tycker är fruktansvärt obehagligt.
Jag vet inte vad det var med mig, alkohol var det ju inte, för det intog jag int, men jag kände mig så peppad på dessa människor, vilket jag nästan aldrig är i festliga sammanhang.

Där fanns en tidigare historiestudent som nu arbetade med en hembygdsbok om västerbotten. Han blev väldigt skrämd och misstänksam när jag blev råpeppad på hans värv, men efter att ha deklarerat min kärlek till Öländska hembygdsböcker (100 för varje socken, minst!) började han förstå att jag inte drev med honom. Jag förväntade mig att nördigheterna skulle blomma fram.
Jag hade verkligen velat att han skulle vara extremt hembygdsintresserad - ja, jag gjorde verkligen mitt bästa för att försöka lirka det ur honom. Tyvärr var så inte riktigt fallet. Sakta men säkert började bilden av en kommunist av den gamla skolan växa fram. En kommunist som var särskilt intresserad av den kommunistiska rörelsens historieskrivning om Sovjet. Mitt intresse falnade och jag drog vidare till en 30-plus-årig f.d. Oskarshamnare. Vi pratade kommunpolitik, samhällsuppbygdnad och uttrar.

Apropå uttrar. På festen fanns en ekologidoktorand, svartklädd hårdrockare som dagen innan, när han stått i Vindelälven och gjort provtagningar, blivit förbisimmad av en utter. Jag har en fantastiskt rolig minnesbild från festen när han gör "satanisttecknet" med pek och lillfinger åt sina metalkompisar och skriker "UTTER!". Jag var tvungen att göra det i smyg för mig själv resten av kvällen. Förlåt Gud.

Sen körde jag hem genom natten och njöt av ensamheten någon timme innan sömnen vräkte ner mig i sängen.


Eftersom söndagen, den nuvarande dagen, inte heller har gett mig det lugn som jag förtjänar och behöver för att rannsaka mitt liv, fortsatte jag med mina stereotypa beteenden. Så jag köpte en cykel från blocket.se av en småbarnsfar på Sandbacka. Det postiva är att det är något som den här jag letat efter länge nu! Jag tillåter egentligen inte mig själv att vara riktigt glad när jag inte har full kontroll över mina utgifter (Jo, din lilla lögnhals, det gör du ju visst. Konsumtionismens lilla jävul ger dig ju en varm, härlig känsla inombords). Äsch. Fin är min skiffergråa racer, i alla fall. Lite småpill och jag är ute på höstvägarna.

SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA säg att det är sant! Det kommer bli ett Sam and Max 2 trots allt!

Trots att jag inte spelat det än, är jag inte särskilt entusiastisk till de gamla avhoppade Lucas Art's-rävarna på Telltales episodindelning av Bone-spelet. Tydligen kommer Sam & Max 2 fungera likadant. Jag hade hellre sett ett klassiskt, linjärt CD-baserat spel. Men ändå. Det kommer vara magi.

Stressad av mina högt uppskruvade förväntningar på helgen och omgivningens - egentligen fullt realistiska - tidsoptimism, satt jag i Matsers bil på Lördag morgon. Runt mig satt tre kära vänner och en hjälte till fader. Pontus, Lovisa, Viktor och Mats.
Min oro var förstås helt obefogad, vi anlände till färjeläget i god tid.

Om man inte behövt åka båt till Stora fjäderägg skulle hälften av nöjet vara förspillt. Då hade man inte fått sitta bredvid Olle, med skinnkepsen, i den lilla motorbåten och växla mellan två ansiktsuttryck - det över havet spanande, drömska ansiktsuttrycket och det där man ser på sina vänner och ler, gör tummen upp, med krokig bäbishand. Och man hade inte fått uppleva hur man rundar Trappudden, Holmöns nordligaste punkt, och börjar se små flockar med skrakar och svärtor. Då tycker man alltid att Fjäderägg ser så nära ut. Det är det inte, och man närmar sig långsamt, långsamt. Men så plötsligt är man bara där och lägger till vid Nya Hamnen.

På Lördagen var inte mycket fågel på ön, ringmärkningen mager. Men det gjorde inget. Då hade man mer tid för varje fågel. En 2k+ Rödstjärt var dagens höjdpunkt.
Dagens höjdpunkt ja. Men inte kvällens!
Pontus och jag satte vid tiosnåret upp näten i inägan, som varit köksträdgård för de 40 som tidigare bott på ön när den var som mest levande, på 1930-talet. Numera är det en liten skyddad lövdunge bland granskogen. Bandspelaren laddades med pärlugglans skönsång och tiden väntades ut i köket. 45 min, ingenting. Vända på bandet. 45 minuter till.

Vi traskade ut i mörkret och ned till inägan, rundade buskarna och lyste i nätet. Ur en boll av fjädrar stirrade två reflexer rakt mot oss, och bollen började sprattla som en galning. Mycket snart var de pälsklädda tassarnas klor lösgjorda ur nätet och Pärlugglan hölls i min hand. MIN hand!
Euforin i min kropp när vi gick tillbaka till stationen, glädjen att få visa denna fantastiska lilla sak. Men vill ha den på axeln, ta med den hem!

Tre gånger under helgen triggade fåglarna min kropps kemi så jag tappade kontrollen över mig själv.
1. Pärlugglan.
2. När jag tittade till Granskogsnäten och en stenfalk sprattlade i nedersta nätet.
3. När jag var tvungen att slita av huvudet av den halvdöda björktrasten som stenfalken jagade. Den halvt avslitna halshuden gav inte det motstånd jag förväntat mig och ett lätt ryck lämnade mig med huvudet i ena handen och den blödande fågelkroppen i den andra. Jag bara skrek. Men jag är också så stolt över att jag gjorde det. Det som behövde göras. Just där och då kom jag ett steg närmre den jag vill vara.

Igår fick jag veta att jag blivit farbror!
Onsdag klockan 21:50, tror jag det var, förlöste Jenny Tova. Far är min bror Göran.

Jag har inte pratat med Göran på mer än ett år tror jag. Egentligen har vi väl inte pratat ordentligt sen min fars 50-årsfest 2001. Det var en traumatisk kväll där många saker kom upp till ytan. Eller, det var egentligen inte traumatiskt. Det var en isstorm. En kalldusch. En kväll av att se min bror - min coola bror som haft en av bilstereoutrustning uppfylld vw-bubbla och skinnjacka på 90-talet, precis när jag tyckte det var som coolast - alldeles för full och alldeles för ärlig. Klassiskt 50-årskalasfenomen antar jag.
Känslan i en av att för mycket har blivit sagt. Så mycket att man inte kommer kunna uppbåda den ärligheten igen. Och att det är svårt att se varandra i ögonen för man vet egentligen inte om den andra verkligen vet om vad som hände den kvällen (förbannade alkohol, jag hatar dig), har skapat oss en tystnad.
Jag har behandlat alla mina bröder med för mycket tystnad. Jag orkar verkligen inte ta tag i alla deras problem. Men jag får heller inte behandla dem så här.

Och mitt i allt finns en liten bäbis, som jag måste träffa.

Min far ringde just. Bara för att skryta och ge mig en klump i magen, klumpen som heter avundsjuka. Det kommer väl övergå i någon lite mer sympatisk känsla, men just nu skulle klumpen kunna få mig att döda för att få vara på öland.

Far satt i bilen på väg hem från ottenby, ett ottenby som nu levererat två nya arter för sverige på en månad. Där hade han fått se Dvärgspoven.
Ni hör ju. Dvärgspoven!
Bortifrån nordöstra sibirien kommer den. Precis som kolymasnäppan, som var den förra nya sverigearten. Kolymasnäppan fick jag se på min resa, men Dvärgspoven har mina ögon ännu inte skådat.

Jag förstår inte vad det är med öland. Något magiskt är det ju i alla fall.

Egentligen trodde jag att min far skulle ha varit i vitryssland just nu, men han hade bara varit där över helgen. Han hade ju fått möjlighet att åka in i Den Förbjudna Zonen, som varit avspärrad sen Tjernobylolyckan. Tyvärr hade de varit under så mycket tidspress att de bara hann vara där i några timmar, och egentligen inte fått se något alls, av allt det konstiga, hemska och fantastiska som lär finnas där inne. IN YOUR FACE, Dvärgspovstittare!

BlibBlibBlib!
Någon spelar DOTT på Nintendo DS!











AHHH!!! Böcker, böcker, böcker.
Jag har precis beställt två böcker från Natural History Museum i London. En med bilder tagna med svepelektronmikroskop och en med djuphavsbilder. Jag längtar!

Men egentligen vill jag vara en sån som har den här serien i min bokhylla:

Fauna Germanica. Die Käfer des Deutschen Reiches. 1908-1916. 5 Band.
2525:-

Jag hittade just jordens mest fantastiska sida.
Stuebers Online Library. Inscannade faksimiler av allsköns gamla standardverk. Bland annat nämnda Fauna Germanica!

-Robert heter jag, ringer på uppdrag av Slitz. Får jag låna en minut?

-Neej tack. Klick.


Nix har tagit emot min anmälan.


Och nu, en kanin.

Brådbandet har funnit sin väg till prinsgatans övre våning! Eller snarare, plötsligt finns här en dator som kan hantera det.
Mitt nya, coola nätaggregrat brummar fram sina 19 dB till höger om mig och ...and you will know us[...] ljuder i de nya hörlurarna från en gammal mp3-skiva jag hittade i mina gömmor (som enligt viktor är sprängfyllda av wärsch).

Dagen höll på att bli smått katastrofal, morgonens och skoldagens tillfälligheter resulterade i att lunchen utbyttes mot en stackars sketen, trekulors glass. Äsch, jag ska inte prata om sånt. Då mynnar det här antagligen ut i värsta självömkande anorektiker-bloggen. Och det vill man ju inte veta av. Man ska aldrig tro att ens destruktiva eller undertryckta sidor är intressanta, fast det är så lätt att få för sig det. Se bara på lunarstorms döva!
Jag har aldrig mått så bra som nu. Än så länge stämmer mina teorier om hur viktigt geografi (att bo där själen vill vara) är för välbefinnandet. Ska testa att bo mer än ett år på samma plats nu, kanske?

Dagen avslutades i alla fall i all värdhet. Prinsgatans nya trådlösa nätverkt LOS CONEJOS installerades med gott resultat. Jag fick utlopp för all min datanördighet - och för en gång skull behövde jag inte vara ensam om min förtjusning när saker och ting plötsligt fungerade. Framåt natten fick även det jag inte skulle prata om det bästa slutet - en ordentligt vegemeny, hitcyklad från Max E4. Märkligt men sant, i min värld är det ett fantastiskt friskhetstecken.

Välkomna till min värld bland bloggar!