Må jag aldrig glömma detta ögonblicket. Det var i Fisk & Säl jag såg det först. Mitt hjärta började dunka som ett tröskverk. VÄRLDENS FÖRSTA FOTOGRAFI PÅ EN JÄTTEBLÄCKFISK! w00t! w00t!!!!111

I år och dar har du gäckat vetenskapen. Först avfärdades du som nautisk skröna, något som vidskepliga och druckna sjömän ljugit ihop. Sedan dök du upp som strandat äckelgrejsimojs, lite senare välbevarad i trålar, och nu - i alla din levande prakt. Vi vet nu var du bor, att du angriper ditt byte med kroppen horisontellt, att du slingrar tentaklerna kring maten som en boaorm och att Kaskelotterna varje år förföljer dig till shelfen utanför Japan. Sedan följer de efter dig i dina dygnsbundna vandringar, ner till 1000 meters djup på dagen och upp till 400 meter på natten.
Åh jag vill se dig, veta hur stora dina storebröders och systrars 18 meter långa kroppar är, även om ju just du bara var en liten plutt på 8.

Jag fick en känsla av att artikeln som publicerats i Proceedings of the Royal Society var skriven av två unga, japanska doktorander. Inga gamla mossiga Costeau's. Gud vad jag unnar dem denna fantastiska upptäckt. De sliter ute till havs med halvtaskiga metoder och dåligt med pengar, för att undersöka betydelsen av bläckfiskar av alla storlekar och sorter (de var inte specifikt ute efter jätten) - och får upptäcka något sånt här! Varför sitter Umeås doktorander och räknar dagsländelarver i en rutten, norrländsk bäck när sådant här simmar omkring i våra hav?