Igår fick jag veta att jag blivit farbror!
Onsdag klockan 21:50, tror jag det var, förlöste Jenny Tova. Far är min bror Göran.

Jag har inte pratat med Göran på mer än ett år tror jag. Egentligen har vi väl inte pratat ordentligt sen min fars 50-årsfest 2001. Det var en traumatisk kväll där många saker kom upp till ytan. Eller, det var egentligen inte traumatiskt. Det var en isstorm. En kalldusch. En kväll av att se min bror - min coola bror som haft en av bilstereoutrustning uppfylld vw-bubbla och skinnjacka på 90-talet, precis när jag tyckte det var som coolast - alldeles för full och alldeles för ärlig. Klassiskt 50-årskalasfenomen antar jag.
Känslan i en av att för mycket har blivit sagt. Så mycket att man inte kommer kunna uppbåda den ärligheten igen. Och att det är svårt att se varandra i ögonen för man vet egentligen inte om den andra verkligen vet om vad som hände den kvällen (förbannade alkohol, jag hatar dig), har skapat oss en tystnad.
Jag har behandlat alla mina bröder med för mycket tystnad. Jag orkar verkligen inte ta tag i alla deras problem. Men jag får heller inte behandla dem så här.

Och mitt i allt finns en liten bäbis, som jag måste träffa.