Stressad av mina högt uppskruvade förväntningar på helgen och omgivningens - egentligen fullt realistiska - tidsoptimism, satt jag i Matsers bil på Lördag morgon. Runt mig satt tre kära vänner och en hjälte till fader. Pontus, Lovisa, Viktor och Mats.
Min oro var förstås helt obefogad, vi anlände till färjeläget i god tid.

Om man inte behövt åka båt till Stora fjäderägg skulle hälften av nöjet vara förspillt. Då hade man inte fått sitta bredvid Olle, med skinnkepsen, i den lilla motorbåten och växla mellan två ansiktsuttryck - det över havet spanande, drömska ansiktsuttrycket och det där man ser på sina vänner och ler, gör tummen upp, med krokig bäbishand. Och man hade inte fått uppleva hur man rundar Trappudden, Holmöns nordligaste punkt, och börjar se små flockar med skrakar och svärtor. Då tycker man alltid att Fjäderägg ser så nära ut. Det är det inte, och man närmar sig långsamt, långsamt. Men så plötsligt är man bara där och lägger till vid Nya Hamnen.

På Lördagen var inte mycket fågel på ön, ringmärkningen mager. Men det gjorde inget. Då hade man mer tid för varje fågel. En 2k+ Rödstjärt var dagens höjdpunkt.
Dagens höjdpunkt ja. Men inte kvällens!
Pontus och jag satte vid tiosnåret upp näten i inägan, som varit köksträdgård för de 40 som tidigare bott på ön när den var som mest levande, på 1930-talet. Numera är det en liten skyddad lövdunge bland granskogen. Bandspelaren laddades med pärlugglans skönsång och tiden väntades ut i köket. 45 min, ingenting. Vända på bandet. 45 minuter till.

Vi traskade ut i mörkret och ned till inägan, rundade buskarna och lyste i nätet. Ur en boll av fjädrar stirrade två reflexer rakt mot oss, och bollen började sprattla som en galning. Mycket snart var de pälsklädda tassarnas klor lösgjorda ur nätet och Pärlugglan hölls i min hand. MIN hand!
Euforin i min kropp när vi gick tillbaka till stationen, glädjen att få visa denna fantastiska lilla sak. Men vill ha den på axeln, ta med den hem!

Tre gånger under helgen triggade fåglarna min kropps kemi så jag tappade kontrollen över mig själv.
1. Pärlugglan.
2. När jag tittade till Granskogsnäten och en stenfalk sprattlade i nedersta nätet.
3. När jag var tvungen att slita av huvudet av den halvdöda björktrasten som stenfalken jagade. Den halvt avslitna halshuden gav inte det motstånd jag förväntat mig och ett lätt ryck lämnade mig med huvudet i ena handen och den blödande fågelkroppen i den andra. Jag bara skrek. Men jag är också så stolt över att jag gjorde det. Det som behövde göras. Just där och då kom jag ett steg närmre den jag vill vara.