Ölands Örtmans

I min kusins skunkdagbok hittade jag en bild från min farmor och farfars torp Stenkullen, som ligger i byn Bostorp, några kilometer från Gårdby där jag är född och uppvuxen. Efter att först ha använt det som sommarställe flyttade farmor och farfar dit permanent i slutet av 60-talet, de bodde ändå nästan mer där än i stockholm till slut.
Bilden föreställer den så kallade Ladan, som är inredd som sommarkök. Det är alltid stengolvskallt därinne. Oftast är det här som farmor står när hon lagar saft och sylt. I kylskåpet finns alltid flera veckor för gammal mjölk, vilket farmor aldrig bryr sig om utan gladeligen bjuder på. Det är det som är så konstigt med farmors mat. Den är så sjukt god, fet, härlig. Men det finns alltid en känsla av ofräschhet i bakgrunden. Den gudomliga jordgubbssaften har alltid en bismak av järn. Men jag har nästan lärt mig uppskatta lite småsurnad, ljummen mjölk. Den har så mycket mer karaktär då!
Fast låt inte det avskräcka er från att äta hennes kroppkakor om ni någon gång får chansen. Ingenting klår dem!

"Jag hörde att 2005 ska bli det bästa året hitills. coolt. bra."

Tsss...

Om moderaternas förslag på en kulturpolitisk proposition: DN 21 Oktober

Ur moderaternas förslag på en kulturpolitisk proposition:
"Stadsbiblioteket ska sluta låna ut musik och film för att inte konkurrera med kommersiell uthyrning."

Aaaaragh, detta dokuments punkter får mig att koka.

Finnar, ständigt dessa finnar!

Ibland är det bara för sjukt det där med fåglarna. När jag surfar in på Finlans finaste fågelsida, Tarsiger.com möts jag av den här bilden och den här nyhetstexten:


Siberian Rubythroat, Luscinia calliope
Kokkola, Rödsö (W-Finland)
The bird was found dead in a Pygmy Owls nestbox. Third record for Finland.

Går det att förstå hur osannolikt det är? Rubinnäktergalen. Rubinnäktergalet! Denna legendariska art är tidigare bara funnen några gånger i england (fair island är helt oslagbart vad gäller sibiriska rariteter, konstigt nog), en gång i tyskland, en i norge och nu tre i finland. Vi svenskar drömmer inte om andra saker i oktober än att få hitta en sådan. Och nu: hittad död i en holk där en sparvuggla bor? Det är så sjukt.

Det är som när de (finnarna) hittade en oceanlöpare på en frusen sjö i norra finland i januari 1993. Den mådde väldigt dåligt och dog lite senare. Oceanlöparen är en liten stormsvala som häckar i sydatlanten och i några små kolonier på madeira och utanför portugal. Det föreligger två fynd av ilandflutna döda fåglar i england, tre levande i frankrike, två i spanien och ett liknande fall där en död fågel hittades mitt i vintern i Schweiz är de enda fynden i europa utanför häckningsplatserna.
Jo, det kändes ju sannolikt att finnarna skulle hitta en!

Bara min enkla lovliv.

Jag sitter här med odiskad disk, opostad post och mår väl som jag förtjänar. Snart ska jag till posten och posta min coolpix till min far, som ska låna den till hans skådarresa ensam till Indien. Sen till microshop och köpa hårddisk och DVD-brännare. Jag skiter i om det är billigare att handla på internet. Jag vill ha dem nu, jag vill ladda ner allt jag förmår och få fortsätta titta på Twin Peaks snart. Katalysatorn för mitt beslut var Annas Twin Peaks-uppsats. Efter två sidor kunde jag inte läsa mer av den. Dels fanns där spoilers, men framför allt är jag inte redo att konkretisera mystiken och förvandla den till ord riktigt än.

Bianchi de tutti!

Jag ringde min bror Jesper idag. Jag hade en sån fin sak som jag ville prata med honom om, någonting som jag visste skulle få allt att kännas bra. Fast, det blir ju nästan alltid bra när vi väl pratar, egentligen. Men nu hade jag någonting som gjorde att känslan som infann sig när jag satt här med pekfingret på telefonens siffror var en enbart glad känsla. Detta någonting hör till materians värld, är rött och står och blockerar dig om du ska komma in i min lägenhet. Det är min nyligen inköpta bianchi-racercykel från 70-talet.
Jag hade hemskt gärna velat ha en bild av min bror här. Han är 14 år gammal och cyklar genom det småländska slättlandskapet. Han har sin gulgröna tävlingströja på sig och är tätt följd av två andra cyklister. Det är stor tävling denna dag.
Jag har blott två minnesbilder av min bror som cyklist. Den ena är från den nämnda tävlingen och den andra är hur jag åker med min far i vår ljusblå Opel Kadett norrut genom Norra Möckleby. Bakom oss, i baksuget, kämpar min bror på en italiensk racer, som han något år senare kvaddar i en krasch. Jag är 6 år gammal och beundrar min bror mer än något annat.

Om detta pratar jag och min bror. Vi pratar om växlarnas rolls royce, Campagnolo, om stålramars vridstyvhet och 20-mils dagssträckor. Jag vet, jag har inte ens kommit igång med att cykla, jag har bara köpt mig en pepp - men jag ska!
Vi pratar om att mötas i värmland till sommaren, han cyklandes från skåne och jag från Umeå och sedan cykla tillsammans ner till öland.

Jag hoppas det blir så.

Brasklapp

Jag har börjat göra massa tokvändningar mellan presens och imperfekt. Jag avskyr det och mina meningar håller inte ihop alls.

Stjärmesens innersta

Stjärtmesens lov har nu besjungits i var och varannan blog. Men ni har alla fel!
Under de dagar jag spenderade ensam på Fjäderägg har jag lärt mig att frukta de små dunbollarna.
Deras ideliga srrrii-srrrii-ande väcker numera hemska känslor inom mig. Detta är inget annat än ett stridsrop som kallar på hela världens samlade stjärtmesarméer. Ja, de är fågelvärldens sanna kamikazepiloter, redo att offra sina liv för att göra dig olycklig. Äsch, vad fånigt jag skriver.

Men det var i onsdags incidenten som gav mig denna min nya fobi ägde rum.
Jag hade flyttat ner all ringmärkning till gamla hamnen och satt upp fem nät. Till en början gick allting bra, jag fångade en rödhake och en brunsiska (en liten, brun ras av gråsiska som häckar längs norges kust - möjligen en egen art!). Men sen. Då bröt helvetet loss.
Srrrii-srrrii! Stjärtmesar, framåt! Attack!

I horder väller de in. Ett tag tror jag att jag kan ringmärka dem alla, men hinkarna fylls snabbt. Fåglarna i nätet och i burkarna fortsätter att locka till sig fler och fler asswusses som flyger rakt in i näten. Jag tror att det satt över hundra fåglar i näten samtidigt när det var som mest.
Panikplockning utlyses, lossa och släpp. Självklart vänder de bara och flyger in i näten igen.
Jag tror inte att jag någonsin varit under sådan stress tidigare i mitt liv. Så ensam jag var då. En del av mig ville bara lämna dem att dö, gå och dricka kaffe. Men det gör man ju inte precis.
Efter fyra timmars fågelplockande och successiv nedplockning av näten kunde man se slutresultatet. Två döda stjärtmesar, en gråsiska med skadad vinge (den hoppade in och gömde sig under fiskeboden, dagen efter hittade jag den sitta ledset på en gren varpå jag avlivade den. Kul det.) och två väldigt trötta blåmesar. Det hade kunnat gå mycket värre, det kunde det. Men det lämnade mig med en stor olustkänsla, och jag ringmärkte knappt en enda fågel till på hela veckan.

Faktum är att jag haft allt annat än kul. Visst, fjäderägg lyser till ibland, med strålande soluppgångar och sidensvansar i näten. Men mest var det kallt, ensamt och oinspirerat.
Det var mycket bättre när NI var där.

Morgonstund

Jag älskar den här tiden på året, när mörkret anländer.
I helgen gick vi upp i gryningen vid sex. Undrar när vi kliver upp nu till helgen? Sju skulle jag tro, kanske lite tidigare.
Igår sågs det en sibirisk trast på öland. Det finns ett tidigare fynd i sverige, även det på öland och i ottenby. Flyg lilla du. Flyg!

Hewreesgjeestfeureeningen.

Idag hade jag besök av Ewa från hyresgästföreningen. Hon var väntad, ja till och med tidsbestämd. Men jag såg henne inte när jag öppnade dörren, för att hon trots årtionden av hembesök inte lärt sig att stå inom det område där man syns om hemmansägaren öppnar dörren med den standardiserade 45-gradiga vinkeln, utan där dörröppnaren måste öppna dörren onaturligt mycket för att ses.

Ewa hade sorgliga nyheter. Västra prinsgatans glada dagar är antagligen på väg mot sitt slut. Hyresvärden är i full färd att poängsätta huset. Det innebär att alla plus och alla minus vägs ihop och ligger till underlag för att beräkna hyran. Tidigare har huset inte alls varit poängsatt, och Ewa berättar att poängsättningen sägs vara till för att garantera skäliga hyror, men används av hyresvärdarna för att driva upp dem. Hon menar, tyvärr, att en hyreshöjning är oundviklig.

Men nu är jag i alla fall med i kampen! Det känns helt tryggt att ha Ewa vid min sida. Ewa, som jag hellre får ringa tre gånger för mycket än en gång för lite. Hon ska hjälpa mig klaga på utsikten, att den dagliga åsynen av nakna grannar bör sänka min hyra. Eller i alla fall inte höja den så mycket.

Tillbaka till Fjäderägg

Denna helg gick i tokfågelmängdernas tecken.
Lördagen var ganska sansad, förvisso. Svag sydvästlig vind är ingen höjdare.

Men söndagen!
Direkt när vi kom ut ur huset på morgonen - det var ännu nästan helt mörkt - kände vi att någonting hade hänt. En kraftig, sydlig vind slet och drog i en där man stod på gårdsplanen framför huset. Över huvudet drog flock efter flock av kungsfåglar (kufåg!) fram i mörkret.

Morgonens första känsla var ingen illusion. HUR MYCKET FÅGEL SOM HELST hade kommit in under natten. Jag tror det fanns minst 3000 trastar på den lilla ön och många, många gånger fler kungsfåglar. Små gäng med stjärtmesar, som inte finns i västerbotten annars, utan bara kommer över från finska sidan på hösten, klättrade omkring i granar och alar.
Gänget från Ö-vik tog hand om märkningen, men det var så mycket fågel så de hann inte med. Mer än 150 kungsfåglar fick släppas utan att ha blivit ringmärkta; hinkarna som fåglarna bärs till ringmärkarlabbet i var överfulla, fler fåglar fick inte plats.
Jag ringde just ut till stationen och fick höra den fantastiska slutsumman. 703 fåglar ringmärktes idag! Tidernas NÄST BÄSTA dagssumma ever!

Själv var jag inte alls delaktig i ringmärkandet. Det kan tyckas konstigt, jag älskar ju att ringmärka. Men det var inte en sådan helg, det var Ö-vikarnas tur. Det var nog lite dålig stil av mig, att inte hjälpa till mitt i allt tumult. Men jag hade en sån stark längtan efter att bara titta.
Jag ägnade mig istället bara åt att vandra längs öns kuster, smyga in i alla buskage, trampa över alla buskar som något roligt kunde tänkas gömma sig i. Jag hade hela ön för mig själv. Ett fint ögonblick var när jag stod vid kusten nere vid Nya Hamnen och såg en 500-hövdad flock med rödvingetrast, taltrast, dubbeltrast och björktrast försöka sträcka ut i den alltför starka motvinden över stormigt hav, ta höjd och sedan avbryta försöket, för att återvända till ön rakt över mig. Som projektiler ven de överallt omkring mig och förmörkade himlen.
I en dunge sprang jag på en hornuggla som satt och väntade ut dagen. Fem gånger skrämde jag sedan upp den innan jag insåg att det i själva verket var en jorduggla!

Men finast var nog precis när vi kom på fredagskvällen.
I sista nätrundan har fyra stjärtmesar fastnat. Det har hunnit bli kolsvart ute och jag får släppa den sista. Jag låter henne sitta i min hand en stund för att vänja ögonen vid mörkret (jag har lärt mig nu!). Hennes tre kompisar sitter i björken en bit bort och väntar, tjattrar. Stjärtmesar är fantastiskt sociala varelser.
Då börjer stjärtmesen som sitter i min hand att klättra uppför min arm, upp mot min axel. En bit ovan armbågen stannar hon och plirar mot mig, säger "prrrrt" och lyfter. Men innan hon förenas med sina vänner flyger hon ett varv runt mig och svänger med sin långa, fina stjärt.

(Bilden är lånad från Tarsiger.com)

Idag fick jag en födelsedagspresent från min kår - en förseningsavgift på 100 kronor!

Jag fick också ett par varmfodrade byxor av min älskade moster Margareta. De är hur fula som helst och gav mig till en början Födelsedagsångesten. Den ångest som hela mitt liv har fått mig att tycka illa om min födelsedag och julafton. Jag trodde att jag kommit över den, men den finns kvar i mig. Men när jag pratat ett slag med min mormor och hon berättat att hela byxgrejen började lite som ett skämt, kändes det bättre.

Morfar hittade och köpte först dessa byxor på Viberga (Viberga är en stormarknad utanför Finspång, som alltid har massa varor som man aldrig ser någon annan stans, varor som egentligen inte verkar finnas). Morfar blev stormförtjust i dessa byxor och propagerade för att även Margareta skulle köpa sådana. Om man känner min morfar vet man precis hur han blir när han vill sprida ett genialt köp han tycker sig ha gjort (gud! jag gör ju likadant själv!).

Mormor skrockade lite och sa att "det är ju ingenting han får gå i stan i" och då rann ångesten plötsligt av mig.

Om jag hade haft en bild av min ljuvliga mormor hade den kommit här. Istället bjuder jag på en synnerligen oraffinerad rebus, som kanske bara Pontus kan lösa, eller i alla fall förstå.