Triberga!

Idag blev det färre flugor, för idag har jag varit med Louise. Kära, kära Louise från Triberga. Jag bjöd in mig själv med en burk med nyplockade smultron, ett par deciliter som jag plockade i en nyligen röjd hage hos farmor och farfar. Smultron och gammeldags vaniljglass, kan någonting vara godare?

Louise och jag tog en promenad förbi Triberga borg, gjorde en strapatsrik lov runt en talldunge och över en liten kanal och trasslade oss under en taggtråd och över några fält, så vi till slut kom på rätt väg tillbaka. Det var mycket naturromantik i allmänhet och öländsk sådan i synnerhet under promenaden, se bara på den här bilden:


När jag sent omsider kom iväg hemåt så kom jag inte mer än ett par hundra meter innan jag var tvungen att vända om och tvinga med Louise att se spektalet som naturen bjöd på. Det var bara för mycket på en gång. Det räckte inte med att mossen (som vi tidigare under dagen sett en skock kor vada ut i) var täckt av älvdans, utan månen var tvungen att spegla sig i det stilla vattnet och skymningshimlen visa sig från sin vackraste sida.


Man skulle kunna tro att det var läge för mig att fara rakt hemåt och sova, men icke. Jag var helt övertygad om att naturkavalkaden bara skulle fortsätta, och så rätt jag fick.
Jag åkte upp till Ekelunda, en liten by som ligger en bra bit upp mot alvaret och består av fyra boningshus där tre pensionerade bondpar och en barnfamilj bor. Redan när jag klev ur bilen så fick jag höra det jag kom dit för; nattskärran.
"Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr" ljöd det genom natten. "Rrrrrrrrrrrrrrrrr-rrrrrrrrrrrrrr-chuck-chuck-chuck".
Chuckandet på slutet låter som om någon dub-musiker skulle skruva på en effektpedal, sådär när ljudet blir djupare och låter mer avlägset. Precis så låter det när nattskärran efter tio minuters rrrr-ande bestämmer sig för att sluta. Då stämmer honan in med ett gutturalt, grodlikt "kuäck".
Efter lite möda och promenerande i mörkret så fick jag till slut se honan. De är nyfikna nattdjur, kommer ofta framflygande. Jag har varit med om det förr, men blev precis som förra gången fullständigt brädad av skönheten i deras klippande, fjäderlätta vingslag. De är gott och väl halvmetern mellan vingspetsarna, men ser inte ut att väga mer än några gram. Ett enda djupt, sviktande vingslag och så glider de som en papperssvala bort över enbuskarna. Så ett vingslag till, en gir mitt i luften och så glider de tätt över huvudet på mig. Det går inte att förklara, men låt mig erbjuda er alla att kommer ni till öland vid den här tiden på året så ska jag visa er någon som kommer kännas riktigt långt in i magen.

Det finns heller inte ord för hur rörd jag var när dagens final uppenbarade sig i mörkret: årets första lysmask!

Ka-ching! Första triumfen!

Just den blomfluga som var på bild i inlägget nedanför, visade sig vara en riktig stänkare! Det är en Merodon avidus, smal lökblomfluga. Den är klassad som Sårbar enligt den senaste rödlistan (alltså den publikation som listar vilka arter som behöver särskild hänsyn) och är bara känd från ett tiotal lokaler i Sverige! De flesta av dessa lokaler ligger förvisso inom ett par mils radie från mitt hem, men jag är övertygad om att fotbollsplanen utanför vår tomt inte var känd sedan tidigare som hemvist för arten!
Arten hör hemma på centralasiens stäppen, men har små utposter på stäppliknande områden i sydöstra europa samt på öland och gotland.

Den känns igen på att den saknar en sporre på "knäskålen" ovanför lårbenet (1) samt har en stor, triangulär sporre på det mycket kraftiga bakersta lårbenet (2).



På ovansidan så kan man dessutom se att den har tydliga, ljusgrå "kommatecken" på segment tre och fyra på bakkroppen, samt orangeröda sidor av det första segmentet . Mellankroppen är fint längsstreckad i grått, men det syns bara i rätt ljus.


Nåt så djävulskt!

Nörderierna

2. Insekterna

Idag kom jag igång med min insektssamling. Nå, det påståendet skulle kunna ses som en viss överdrift, för än så länge tronar blott tre små blomflugor i en låda utav plast. Men såhär har mitt entomologiska sommarprojekt utvecklat sig:
Igår köpte jag en bestämningsbok för alla blomflugor i nordvästra Europa. Varför blomflugor? Jag har några vänner i Umeå som har kommit igång ordentligt att bestämma blomflugor och man ska inte underskatta värdet av att kunna få feedback på sina upptäckter. Dessutom så är boken jag köpte helt nyutkommen, förhållandevis billig och riktigt, riktigt bra. Fler anledningar än så behövde jag inte för att välja blomflugor som min första insektsgrupp att försöka lära mig.

Efter vår skådartur som kröntes av Hudsonspoven åkte far och jag förbi hans högstadieskola och lånade en stereolupp och några lådor att samla krypen i. Därefter styrde vi kosan mot Fjärilsmuseet vid Halltorps hage och köpte material till en riktigt bra håv, som jag sedan kompletterade med ett hemmabyggt skaft. Med denna i högsta hugg gav jag mig ut i vår trädgård, svingade håven och samlade snabbt in tre blomflugor som jag satte mig på min kammare och nålade upp. Makabert? Jag vet inte, jag har suttit i flera timmar och beundrat dem, lärt mig hur de ser ut, studerat varje ribba i deras vingar. Jag vet fortfarande inte vad någon av dem är för art, men de har lärt mig mycket.

Nörderierna

1. Fåglarna

För tre år och tio dagar sedan så upptäcktes en fantastisk fågel på Öland, som fick fågelskådare från hela Europa (engelsmän, holländare, norrmän och finnar) att vallfärda till en liten vik på norra Öland under den veckas tid som fågeln var kvar. Fågeln var en Hudsonspov och det var det fjärde fyndet i Europa. Hudsonspoven är en nordamerikansk vadare som till på köpet är väldigt sällsynt och hotad även på hemmaplan - hela världspopulationen uppgår bara till 40.000 par i nordligaste Kanada (naturligtvis häckar den vid Hudson bay) - vilket är småpotatis i jämförelse med de mångmiljonhövdade populationerna som finns av andra amerikanska vadararter - som ändå blott i ytterst sällsynta fall dyker upp i Europa. En blytung raritet, om man ska använda fågelskådarspråk.

Åter till det innevarande året, 2006. För tio dagar sedan gick en fågelskådare ut på club300's hemsida och proklamerade att han trodde att Hudsonspoven skulle bli återupptäckt inom en veckas tid. Han bommade med bara några dagar, men fick så fruktansvärt rätt ändå; igår kväll gick larmet ut: Hudsonspov, stationär, Ottenby, Öland.
Jag såg den förra gången den var här, men jag ville gärna återse den. Så idag på morgonen åkte min far och jag ned till Ottenby i förhoppningen att den skulle vara kvar. Märkligt nog var det nästan inga människor där, bara fem bilar stod parkerade vid udden.
Efter att ha stått och letat och letat över fälten i någon timme så kommer det plötsligt en flock med rödspovar inflygande norrifrån. Min far utbrister: "Där är den!" Och det var den!

Jag ringer min vän Svante, som larmar ut fågeln på det rikstäckande sms-nätverket för fågelskådare, kallat BMS. Han lyckades knappa in det lite roligt, vilket jag just upptäckte blev uppmärksammat på fågelskådarnas e-maillista Brevduvan:

Erling V. Jirle:
"Dagens roligaste:
Via BMS klockan 9;

Obs. Viktor nilsson går helt öppet 300 m sydost om hahns"

Så, mina vänner, gör man sig känd i skådarkretsar! Man larmar ut sin egna närvaro!

Ett förtydligande: "Hahns" är en kortform av "Hahns sjöbodar", som är ett par små hus som ligger längs fyrvägen ned till Ölands södra udde.

När skådarturen led mot sitt slut vid tolvtiden på dagen så räknade vi ihop hur många arter vi hade sett: exakt 100 arter. Det är helt fantastiskt, Öland är fantastiskt. Att man kan se hundra fågelarter på en halvdag helt utan att anstränga sig.

Pappa och jag jobbar hårt.

UPDATE!
Larmet om mina förehavande fick Erling - en handlingens och html-kodandets man - att starta en liten sida med BMS-skoj! Det är en ära att få ha varit en del av detta!
Du hittar den här.

Affärer som vanligt

Väldigt vanlig dag.
Jag cyklade ner till jobbet på morgonen, det kändes bra i benen och jag höll i alla fall 30 km/h i snitt. Det var sjukt lite folk under hela dagen, men jag sålde några tubkikare så dagskassan blev ändå den största hittills under den dryga vecka jag jobbat.
Igår var det betydligt roligare i affären, ty jag arbetade tillsammans med Peter Nilsson, som jag tycker oerhört mycket om och dessutom hyser en inte oansenlig mängd beundran inför. Han är helt klart en mina favoritfågelmålare. Jag passade på att fråga massa saker om färger och papper och han var väldigt generös med sitt kunnande, det är han alltid. Han är dessutom en av få som jobbar här som är glad i kaffe, något som inte ska underskattas! Det gör arbetsdagen så mycket roligare om man kan koka kaffe åt varandra.

Mot eftermiddagen idag började det regna, men det klarnade upp frampå kvällen. Då åkte jag ner till Sandby skjutfält och satt ett tag i en liten fällstol och såg ut över havet. Två mindre strandpipare petade bland tångbankarna, en småtärna låg på bo och jag sprang på en helt nyutflugen sånglärkeunge. En av våra minsta orkidéer, det diskreta och mycket sällsynta Honungsblomstret, blommade för fullt.






Det här håller på att urarta till en fotoblogg! Jag ska försöka hålla mig själv under uppsikt så det inte spårar ut.

Öländska småkryp.

Jag åtevände till Stenkullen, mina farföräldrars torp. En lite rolig sak som jag ska passa på att nämna är att slumpen har ordnat det så att både mina mor- och mina farföräldrar har bosatt sig i föredetta torp som heter Stenkullen. Morföräldrarnas Stenkullen ligger i Östergötland och farföräldrarnas Stenkullen ligger på Öland.
Vid detta mitt andra besök idag hade mina nästan jämngamla kusiner med föräldrar anlänt. Moa har jag inte sätt på många år, hon har varit i Bolivia och spelat in två filmer! Jag skröt om att vi ska till Litauen och spela in film. INTE.

Jag tackade nej till den gravade laxen utan begav mig ut till hästhagen för att leta efter den bortslarvade, potentiellt sensationella ekbocken. Efter att ha letat en halvtimma och insett att det inte finns några större ekar i närheten som den skulle kunna bo i så slöt jag mig till att det inte bör ha varit en sådan. Jag började ägna mig åt att fotografera de insekter som fanns på lokalen istället. En flickslända, Lestes sp., kom flygande med en nydödad nattfjäril av något slag i käkarna, slog sig ner på ett grässtrå och började äta. Först trodde jag att den röda klumpen man ser på bilden var en bloddroppe som utgjutits under den hårda kampen, men litteraturstudier (Sandhall 1977) visar att det är parasitiska larver av vattenkvalster. Coolt!

En Ängssmygare (en s.k. tjockhuvudfjäril, roligt va?) lät sig också snällt fotograferas:

Liksom denna svinsnygga fluga, Diptera sp., som jag tyvärr inte kunnat bestämma närmare än så. Jag har verkligen ingen litteratur på tvåvingar. Det måste åtgärdas.

Glad midsommar på er, alla!

litteratur:
Sandhall, Å. 1977: Sländor, Naturguide med 141 foton i färg. ICA bokförlag, Västerås.
Artdatabanken 2005: Nationalnyckeln, Fjärilar: Dagfjärilar.

Cykeltur

Idag var jag ute och cyklade på min nyrenoverade Bianchi. Swisch!
Lagom till avfarten ned till mina farföräldrars torp så kände jag hur krafterna svek. Min farfar hade ringt hit igår och småpratat lite och han hade inte varit jättejobbig, berättade att min farbror med familj (HEJ kusin Emma om du läser!) skulle komma på besök följande dag, alltså idag, så jag tänkte att det nog var ett ypperligt tillfälle att svänga av och hälsa på.

Det blev ett ganska kort besök, men ändå lagom långt. Följande saker var det fel på: Farfars ben, farfars tarmar, farmors tarmar, farmors huvud, farfars huvud och farmors gräddsnipa från en handmålad rörstrandsservis från artonhundratalet. Det var ändå färre saker än det brukar vara fel på! Farfar pratade lite om socialdemokratin, jag skämtade och sa att jag skulle börja på Handels till hösten, men avslöjade mig snabbt. Farmor hötte med näven mot farfar upprepade gånger när han var uppstudsig. Jag skrämdes av att farfar är helt identisk med min far och att jag kommer att se precis likadan ut. När farfar ringde upp min farbror så skrålade han i luren: "Jag sjöng vid bondens knut, nu är sommaren här" innan han sa hej. Jag kommer säkert göra precis likadant när jag blir gammal.

Jag tog en liten promenad i deras hästhage som de lånar ut till en bonde i utbyte mot att den röjs och hålls öppen. En jättemäktig, svart skalbagge med långa antenner tilldrog min uppmärksamhet, liksom flera jättevackra trollsländearter. Nu i efterhand har jag börjat tro att den svarta var en stor ekbock - en extremt hotad och sällsynt art! Nu måste jag fara upp dit igen och dokumentera den bättre. Det vore något av en sensation!

Mitt sommarlov.

Det bara vällde upp inom mig när jag körde ner längs vägen ner mot stenåsabadet, tillsammans med Louise. Jag saktade in, tittade ut över strandängarna som bara fanns där med sitt brudbröd, sina vipor och sin storspov. Jag ska inte säga att jag grät, det gjorde jag inte. Men det blev tjockt i halsen av allt stort. Jag har varit på öland en vecka nu, men hade tills idag undvikit att konfronteras med de allra vackraste platserna. Jag har åkt nedför stora vägen söderut till arbetet, jag har åkt ner till bröttorpsören i regnet - men det är ingenting mot att se stenåsabadet i denna mäktiga inramning med en annalkande kallfront och havet täckt av sjörök, dramatiskt väder, tung luft. Och jag fylldes av en känsla av att jag har rätt till det här. Jag må vara inflyttad till öland under mitt första levnadsår och därmed ingen riktig ölänning (denna klassificering av ölänningar och icke ölänningar är så djupt rotad så ni kan bara inte förstå), men jag har levt med det här alldeles inpå i större delen av mitt liv och kan uppskatta det från botten av mitt hjärta. Jag är en del av det, jag ÄR ju Öland!
Vi låg ensamma på stranden i någon timma, gick och köpte en glass och inspekterade den nyrenoverade campingen för att sedan återvända till Louise föräldrahem för lunch. Åtta amiralfjärilar satt i syrénen, en näktergal sjöng utanför. 14 ungtranor gick och åt fjolårssäd på fälten utanför fönstret.

Häromdagen kom jag åkandes i bilen på väg till jobbet. Före kurvan mot björket, efter södra sandby, stod en hemmagjord skylt i vägkanten. Med stora, röda spritpennebokstäver stod det: "Bonne i kurvan". Mycket riktigt, just runt kröken stod en bonde och lagade stängsel till fåren.

Jag lovar ingenting, kära läsare. Men kanske är denna sida något upplivad under sommaren. Kanske.