Jag ringde min bror Jesper idag. Jag hade en sån fin sak som jag ville prata med honom om, någonting som jag visste skulle få allt att kännas bra. Fast, det blir ju nästan alltid bra när vi väl pratar, egentligen. Men nu hade jag någonting som gjorde att känslan som infann sig när jag satt här med pekfingret på telefonens siffror var en enbart glad känsla. Detta någonting hör till materians värld, är rött och står och blockerar dig om du ska komma in i min lägenhet. Det är min nyligen inköpta bianchi-racercykel från 70-talet.
Jag hade hemskt gärna velat ha en bild av min bror här. Han är 14 år gammal och cyklar genom det småländska slättlandskapet. Han har sin gulgröna tävlingströja på sig och är tätt följd av två andra cyklister. Det är stor tävling denna dag.
Jag har blott två minnesbilder av min bror som cyklist. Den ena är från den nämnda tävlingen och den andra är hur jag åker med min far i vår ljusblå Opel Kadett norrut genom Norra Möckleby. Bakom oss, i baksuget, kämpar min bror på en italiensk racer, som han något år senare kvaddar i en krasch. Jag är 6 år gammal och beundrar min bror mer än något annat.
Om detta pratar jag och min bror. Vi pratar om växlarnas rolls royce, Campagnolo, om stålramars vridstyvhet och 20-mils dagssträckor. Jag vet, jag har inte ens kommit igång med att cykla, jag har bara köpt mig en pepp - men jag ska!
Vi pratar om att mötas i värmland till sommaren, han cyklandes från skåne och jag från Umeå och sedan cykla tillsammans ner till öland.
Jag hoppas det blir så.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Nu fick jag rysningar. Mamma mia!
Får man testa då?!?!
Menar du testa cykeln? Klart man får! Men först måste jag limma på tubdäcket på framhjulet så det inte rullar av när man svänger!
Shit man va avancerat..
Post a Comment