Tillbaka till Fjäderägg

Denna helg gick i tokfågelmängdernas tecken.
Lördagen var ganska sansad, förvisso. Svag sydvästlig vind är ingen höjdare.

Men söndagen!
Direkt när vi kom ut ur huset på morgonen - det var ännu nästan helt mörkt - kände vi att någonting hade hänt. En kraftig, sydlig vind slet och drog i en där man stod på gårdsplanen framför huset. Över huvudet drog flock efter flock av kungsfåglar (kufåg!) fram i mörkret.

Morgonens första känsla var ingen illusion. HUR MYCKET FÅGEL SOM HELST hade kommit in under natten. Jag tror det fanns minst 3000 trastar på den lilla ön och många, många gånger fler kungsfåglar. Små gäng med stjärtmesar, som inte finns i västerbotten annars, utan bara kommer över från finska sidan på hösten, klättrade omkring i granar och alar.
Gänget från Ö-vik tog hand om märkningen, men det var så mycket fågel så de hann inte med. Mer än 150 kungsfåglar fick släppas utan att ha blivit ringmärkta; hinkarna som fåglarna bärs till ringmärkarlabbet i var överfulla, fler fåglar fick inte plats.
Jag ringde just ut till stationen och fick höra den fantastiska slutsumman. 703 fåglar ringmärktes idag! Tidernas NÄST BÄSTA dagssumma ever!

Själv var jag inte alls delaktig i ringmärkandet. Det kan tyckas konstigt, jag älskar ju att ringmärka. Men det var inte en sådan helg, det var Ö-vikarnas tur. Det var nog lite dålig stil av mig, att inte hjälpa till mitt i allt tumult. Men jag hade en sån stark längtan efter att bara titta.
Jag ägnade mig istället bara åt att vandra längs öns kuster, smyga in i alla buskage, trampa över alla buskar som något roligt kunde tänkas gömma sig i. Jag hade hela ön för mig själv. Ett fint ögonblick var när jag stod vid kusten nere vid Nya Hamnen och såg en 500-hövdad flock med rödvingetrast, taltrast, dubbeltrast och björktrast försöka sträcka ut i den alltför starka motvinden över stormigt hav, ta höjd och sedan avbryta försöket, för att återvända till ön rakt över mig. Som projektiler ven de överallt omkring mig och förmörkade himlen.
I en dunge sprang jag på en hornuggla som satt och väntade ut dagen. Fem gånger skrämde jag sedan upp den innan jag insåg att det i själva verket var en jorduggla!

Men finast var nog precis när vi kom på fredagskvällen.
I sista nätrundan har fyra stjärtmesar fastnat. Det har hunnit bli kolsvart ute och jag får släppa den sista. Jag låter henne sitta i min hand en stund för att vänja ögonen vid mörkret (jag har lärt mig nu!). Hennes tre kompisar sitter i björken en bit bort och väntar, tjattrar. Stjärtmesar är fantastiskt sociala varelser.
Då börjer stjärtmesen som sitter i min hand att klättra uppför min arm, upp mot min axel. En bit ovan armbågen stannar hon och plirar mot mig, säger "prrrrt" och lyfter. Men innan hon förenas med sina vänner flyger hon ett varv runt mig och svänger med sin långa, fina stjärt.

(Bilden är lånad från Tarsiger.com)