Mitt sommarlov.

Det bara vällde upp inom mig när jag körde ner längs vägen ner mot stenåsabadet, tillsammans med Louise. Jag saktade in, tittade ut över strandängarna som bara fanns där med sitt brudbröd, sina vipor och sin storspov. Jag ska inte säga att jag grät, det gjorde jag inte. Men det blev tjockt i halsen av allt stort. Jag har varit på öland en vecka nu, men hade tills idag undvikit att konfronteras med de allra vackraste platserna. Jag har åkt nedför stora vägen söderut till arbetet, jag har åkt ner till bröttorpsören i regnet - men det är ingenting mot att se stenåsabadet i denna mäktiga inramning med en annalkande kallfront och havet täckt av sjörök, dramatiskt väder, tung luft. Och jag fylldes av en känsla av att jag har rätt till det här. Jag må vara inflyttad till öland under mitt första levnadsår och därmed ingen riktig ölänning (denna klassificering av ölänningar och icke ölänningar är så djupt rotad så ni kan bara inte förstå), men jag har levt med det här alldeles inpå i större delen av mitt liv och kan uppskatta det från botten av mitt hjärta. Jag är en del av det, jag ÄR ju Öland!
Vi låg ensamma på stranden i någon timma, gick och köpte en glass och inspekterade den nyrenoverade campingen för att sedan återvända till Louise föräldrahem för lunch. Åtta amiralfjärilar satt i syrénen, en näktergal sjöng utanför. 14 ungtranor gick och åt fjolårssäd på fälten utanför fönstret.

Häromdagen kom jag åkandes i bilen på väg till jobbet. Före kurvan mot björket, efter södra sandby, stod en hemmagjord skylt i vägkanten. Med stora, röda spritpennebokstäver stod det: "Bonne i kurvan". Mycket riktigt, just runt kröken stod en bonde och lagade stängsel till fåren.

Jag lovar ingenting, kära läsare. Men kanske är denna sida något upplivad under sommaren. Kanske.