Triberga!

Idag blev det färre flugor, för idag har jag varit med Louise. Kära, kära Louise från Triberga. Jag bjöd in mig själv med en burk med nyplockade smultron, ett par deciliter som jag plockade i en nyligen röjd hage hos farmor och farfar. Smultron och gammeldags vaniljglass, kan någonting vara godare?

Louise och jag tog en promenad förbi Triberga borg, gjorde en strapatsrik lov runt en talldunge och över en liten kanal och trasslade oss under en taggtråd och över några fält, så vi till slut kom på rätt väg tillbaka. Det var mycket naturromantik i allmänhet och öländsk sådan i synnerhet under promenaden, se bara på den här bilden:


När jag sent omsider kom iväg hemåt så kom jag inte mer än ett par hundra meter innan jag var tvungen att vända om och tvinga med Louise att se spektalet som naturen bjöd på. Det var bara för mycket på en gång. Det räckte inte med att mossen (som vi tidigare under dagen sett en skock kor vada ut i) var täckt av älvdans, utan månen var tvungen att spegla sig i det stilla vattnet och skymningshimlen visa sig från sin vackraste sida.


Man skulle kunna tro att det var läge för mig att fara rakt hemåt och sova, men icke. Jag var helt övertygad om att naturkavalkaden bara skulle fortsätta, och så rätt jag fick.
Jag åkte upp till Ekelunda, en liten by som ligger en bra bit upp mot alvaret och består av fyra boningshus där tre pensionerade bondpar och en barnfamilj bor. Redan när jag klev ur bilen så fick jag höra det jag kom dit för; nattskärran.
"Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr" ljöd det genom natten. "Rrrrrrrrrrrrrrrrr-rrrrrrrrrrrrrr-chuck-chuck-chuck".
Chuckandet på slutet låter som om någon dub-musiker skulle skruva på en effektpedal, sådär när ljudet blir djupare och låter mer avlägset. Precis så låter det när nattskärran efter tio minuters rrrr-ande bestämmer sig för att sluta. Då stämmer honan in med ett gutturalt, grodlikt "kuäck".
Efter lite möda och promenerande i mörkret så fick jag till slut se honan. De är nyfikna nattdjur, kommer ofta framflygande. Jag har varit med om det förr, men blev precis som förra gången fullständigt brädad av skönheten i deras klippande, fjäderlätta vingslag. De är gott och väl halvmetern mellan vingspetsarna, men ser inte ut att väga mer än några gram. Ett enda djupt, sviktande vingslag och så glider de som en papperssvala bort över enbuskarna. Så ett vingslag till, en gir mitt i luften och så glider de tätt över huvudet på mig. Det går inte att förklara, men låt mig erbjuda er alla att kommer ni till öland vid den här tiden på året så ska jag visa er någon som kommer kännas riktigt långt in i magen.

Det finns heller inte ord för hur rörd jag var när dagens final uppenbarade sig i mörkret: årets första lysmask!